Gläntan


 

Kurt Mars lyssnar till vad en gammal ek har att berätta om odlarmödor

Det var en ren tillfällighet, att jag fann den nästan igengångna stigen, som slingrade sig fram mellan ljungtuvorna. Jag var ute och drev i markerna utan bestämt mål och nästan omedvetet följds jag stigen. Den förde mig allt längre och längre bort från bygden, och jag började fundera på att vända, ty den korta höstdagen var redan långt liden. Då plötsligt glesnade skogen framför mig och en liten glänta, belyst av höstdagens sista solstrålar, låg där, omgärdad av storskogen. Där, mitt i gläntan låg den mossbelupna och av hallonris halvt överväxta muren, som väl för länge, länge sedan burit upp timmerväggarna till en liten stuga. Några krusbärsbuskar, vindpinade och glesa talade sitt tysta språk om kultur och mänsklig odling. En spretig. förtorkad apel och ett nermultnat brunnskar fullbordade bilden.

Jag gick över gläntan och där vid andra sidan, bara några meter bortom, där jag anade att skogen en gång kantat odlingen, stod en gmmalek. En ek vars omfång och resning utan vidare gjorde den till oinskränkt härskare över sin omgivning. Jag slog mig ner under eken och såg ut över gläntan.

Det är underligt hur man omedelbart förnimmer den ödesstämning som vilar över ett ställe som detta. Det hjälpte inte att ett par skator ystert hoppade omkring framför mig och att bäcken strax intill porlade en munter höstmelodi. Nej, den vemodiga stämningen som griper en när man ser ett människoverk förintat, inställde sig omedelbart.

Jag satt därunder den gamla eken, allt medan skuggorna blev längre och längre. Skymningen bröt in över ödetorpet allt medan höstvinden sakta susade i trädkronorna. Ekens grenar rörde sig så sakta. Suset blev liksom till mumlande röster. Jag lyssnade. Visst var det röster! Det var den gamla eken som mumlade. Stilla satt jag där invid stammen, medan jag ansträngde mitt öra för att utröna vad den sade.

Du kan inte tro - viskade eken - Du sena tiders barn, att det lilla stycke av hembygden, som Du nu ser framför Dej, vilt och igenväxt, en gång varit uppbruten åker och odlad mark. En gång har här växt korn och råg. En gång har här klingat ljusa, hurtiga människoröster och en gång har en kos råmande stört stillheten mellan granstammarna.

Jag är gammal, sade eken, och nu hörde jag tydligt dess röst.

Jag är gammal, flera hundra år gammal. Jag var gammal ren när den första odalmannen en gång för länge, länge sedan kom hit. Han kom med yxan i handen och hade en duktig packning på ryggen, Den första tiden bodde han i en riskoja. Där sov han om nätterna. På dagarna släpade han fram grundstenarna, som Du ser ligger där framför Dig. När han var färdig fälle han träd och började timra väggarna. Bjälklager för bjälklager reste sig kojan. Det var vår när han kom och ännu på sena hösten höll han på med timrandet. När den första snön föll över markerna, drog han åter dit han kommit ifrån.

Några veckor efter det att snön smält nästa vår kom han åter.

Denna gång var han inte ensam. Nu hade han en kvinna med sig. Gemensamt fullbordades byggandet av kojan. Ett litet skjul för den medförda geten restes också.

Hela den följande sommaren användes att fälla träd som då växte på glänta, och en dag flammade svedjeelden högt mot skyn. Jag kunde berätta för Dig, år för år, om dessa båda människors strävan. Om de första skördarna, när kornet växte bland svartbrända stubbar. Om nöd, då frosten tog den uppspirande äringen och om den gången då odalmannens kvinna födde det första barnet. Hennes stund kom en varganatt, när stormen röt och yrsnön hopade sig i drivor, näst upp mot takåsen.

Jag kunde berätta för Dig, hur odalmannens söner, tre till antalet, växte upp och blev fadern till hjälp att steg för steg tränga skogen tillbaka. Den äldste av sönerna blev den som stannade kvar och fortsatte att bruka jorden och röja mark, när odalmannen en gång kallades hem.

Du skall inte tro – sade eken – alltmedan det knakade i grenarna, att gläntan i skogen saknar historia. Dess historia är vardaglig och lik många, många andra, men den saknar ändå inte dramatiska höjdpunkter och trivsamma idyller. En gång, när den första odalmannen många decennier legat i jorden och hans ättlingar i tredje led brukade torpet i skogen, rycktes mannen bort av en fallande storfura. Kvinnan, som blev ensam kvar med tre småttingar, strävade och slet för att hålla sig kvar här vid hemmet i skogen. Idogt arbete och måttlös strävan och försakelse, hjälpte henne att lyckas.

De hårda åren med dess karga kost knäckte den yngsta sonen.

Du kan nog inte fatta, att den här lilla gläntan, där den ligger så ensligt och långt från bygden, en gång varit värd två dagsverken i veckan framme vid den största gården i byn. Många av odalmannens ätttlingar har vandrat den långa vägen dit, att fullgöra sitt slavkontrakt för torpet. Många, av skogstorpets odlare har i förtid fått ryggen böjd, i sin strävan att behålla fädernetorvan. Det var också dagsverken som till slut satte punkt för all utvidgning av odlingen här.

Men Du skall inte tro – fortsatte eken – allt medan den nyckfulla höstvinden ryckte i dess grenar som i munter lek, att allt här varit strävan och grå vardag. Jag kan minnas soliga dagar, då barfotabarnen rasat omkring i yster lek. Jag kan minnas sommarsöndagar fyllda av frid och ro, då man och hustru stillsamt vandrat omkring och sett på grödan

Men jag minns också – slutade eken – när den sista brukaren av skogstorpet en höstdag låste dörren till stugan för sista gången, och med packning på ryggen begav sig bort härifrån. Då hade hans fyra barn förut gett sig ner till bygden och den allt uppslukande industrin. Sedan dess har ingen bott i torpet. Endast någon gång, då och då, har en ensam vandrare haft vägen här förbi. År för år förföll stugan allt mer, tills den slutligen, en stormig vårdag föll samman. Då hade för länge sedan ljung och en tagit åkern i besittning.

Ja, så berättade eken, allt medan skymningen föll och höstkvällen blev mörkare och mörkare. Jag reste mig upp, axlade min ryggsäck och begav mig på hemväg begrundande ödetorpets saga, som den gamla eken berättat för mig, någonstans djupt inne i hemmaskogen.

Kanske finner också Du någon gång stigen som leder till gläntan i skogen. Kanske kan också Du, om Du är lyhörd och har öra för skogens röst, någon gång få höra den gamla eken berätta ödetorpets saga för Dig. Sagan om odalmannen och hans ätt och om deras strävan och slit med sin odling här, djupt inne i skogen. Långt innan bygd blev bygd och by blev by.

Lycka till med Ditt sökande!

K U R T  M A R S

Förening:

Kinna Hembygdsförening

Ändrad av: Kinna Hembygdsförening (2019-02-06 10:21:04) Kontakta föreningen
Skapad av: Kinna Hembygdsförening (2012-04-05 08:20:08) Kontakta föreningen