Legenden om "Mor Kerstin"


och några ord om hennes son, entreprenören Sven Erikson

Vi återger här en text ur Gunnar Ahlbergers bok Marka historia II, ISBN 91-631-4286-4, där han kritiskt granskar de berättelser om "Mor Kerstin" som flitigt cirkulerat i bygden och vida spritts över landet.

Sven Eriksons mor, Kerstin Andersdotter blev mera känd som "Mor Kerstin". Hon föddes i Kinna Herr Jonsgården 1774 och dog på sin gård i Stämmemad 1856. Bland bygdens invånare är sannolikt hon den person om vilken det spunnits flest myter och legender. Den som kanske mer än andra har bidragit till detta var tidnings- och riksdagsmannen C G Rydin i Borås.

I Borås Tidning den 10 mars 1842, nr 10, skriver han att kung Karl Johan belönat Kerstin med en halskedja i guld, som belöning för vad hon gjort för husflitens höjande. Denna hustru var den första som i orten började tillverka bomullsväfnader. I samma artikel skriver Rydin att det var hon som för några och tjugo år sedan började med detta väfnadsföretag.

De flesta författare som skrivit om vävnadsverksamheten i Mark har okritiskt upprepat, och därmed ytterligare spätt på dessa uppenbarligen felaktiga påståenden om "Mor Kerstin". Dessa har blivit till en legend där hon, nästintill helgonförklarats. Man förundras över hur detta var möjligt, några förnuftiga skäl att sätta henne före några andra kvinnor i Mark, är mycket svåra att finna för att inte säga omöjliga. Därför är det förvånande att hon många år efter sin död fick ett torg i Kinna och en flera kilometer lång väg uppkallad efter sig.

 

Myterna ger även sken av att "Mor Kerstin" kom från enkla förhållanden, ja rent av från en fattig torparmiljö, ett i högsta grad felaktigt påstående. Hennes far var den förmögne vävnadsförläggaren och bonden Anders Jonsson. Han var den äldste av tre bröder Jonsson från Grebbeshult i Sätila, som kom till Kinna i slutet av 1700-talet.

 

Dessa bröder var, i början av 1800-talet, tillsammans ägare till så gott som samtliga gårdar i Kinna by och ett stort antal av gårdarna i omgivningen.

Anders Jonsson hade gift sig med Elin Larsdotter i Kinna Herr Jonsgården och övertagit verksamheten på denna gård efter hennes föräldrar. Elins förfäder och hela hennes släkt hade, så långt tillbaka i tiden man kan följa dem, ägnat sig åt handel och penningutlåning.

I detta hem föddes Kerstin 1774, hon hade alltså "verksamheten i blodet" och blev tränad för uppgifter inom vävnadstillverkning redan som barn. När Kerstin gifte sig 1800 med nämndemansonen Erik Andersson (1772-1813) i Stämmemad gifte hon in sig i en annan förmögen förläggarsläkt.

Eriks äldre bror Sven hade avlidit 1798, endast 32 år gammal. l bouppteckningen efter honom kan man se att han endast hade en uppsättning eleganta gångkläder och utestående fordringar från personer i den omgivande bygden. De senare upptog ett par sidor. Av bouppteckningen framgår alltså att Sven var handelsman. Sannolikt lämnade han ut lin för spinning och vävning till tyger som han sedan sålde för gårdens räkning.

Kerstin flyttade till sin make i Stämmemad och fick i sitt äktenskap med honom fem barn: Sven 1801, Anders 1803 ( dog tidigt), Anna 1805, GundIa 1808 och Edla 1811. Man märker här att äldste sonen inte fick sitt namn efter farfadern, som annars var brukligt, utan efter Sven, den döde farbrodern. Man kan förstå om denne var en förebild för den unge Sven Erikson.

Kerstins make Erik var en så kallad Göteborgsfarare. Han dog under en sådan resa den 16 november 1813. Han dog på vägen av slag 1/4 mil hitom Bygärde, enligt dödboken. I bouppteckningen framgår att det var ett förmöget hem. Behållningen var 2 100 rdr, fördelat på gården,500, fordringar 800, kontanter 300, en häst 50, övrig boskap 80, m. m.

Kerstin var 39 år när hon blev änka och fick ta över ansvaret för gården och affärerna. Barnen var fortfarande små, äldste sonen Sven endast 12 år. Två år senare gifte hon om sig med Nils Andersson från gården Karlshed i Örby socken. De båda fick barnen Ellika 1815 och Anna Britta 1819. Alla " Mor Kerstins" barn blev med tiden gifta med personer som bedrev omfattande förläggarverksamhet i Mark.

Några skriftliga källor som styrker "Mor Kerstins" och Sven Eriksons tidiga verksamhet har inte påträffats. En motbok hos färgare Daniel Swartz i Borås från 1829 och två affärsbrev från grosshandlare Francke i Göteborg och några mindre notiser, är de enda skriftliga källor som styrker verksamhet hos Sven före 1834. Några handlingar som styrker påståendena om "Mor Kerstins" handel är inte påträffad. Man är enbart hänvisad till tidigare citerade Rydin och Johannes Sundblad. Sundblads skildringar av "Mor Kerstin" och Sven Erikson är grundade på hörsägner och nedskrivna långt efter det att händelserna inträffade. Tyvärr kan man inte säga att berättelserna präglas av objektivitet. Det är emellertid dessa skildringar som legat till grund för efterföljande författares utsagor.

Det var först på 1880-talet som Sundblad skrev sina berättelser om "Mor Kerstin" och sonen Sven. Han hade då, som han själv uppger, en person på orten som lämnade uppgifterna till honom. Denne person var sannolikt Carl Malm E:son, det uppgav denne själv i sina memoarer 1884. Malm var 23 år när han anställdes på Rydboholm fabrik 1843 och blev en av dem som arbetade närmast Sven Erikson. Uppgifterna efter 1843, som han lämnade till Sundblad, är därför ganska tillförlitliga, men för tiden omkring 1810-1820 kan han omöjligen ha någon säker uppfattning om.

”En vacker sommardag 1819 gick Sven med en matsäckspåse på ryggen till Göteborg. På hemvägen hade han två buntar homullsgarn över axeln. Han ville inte vänta på något skickehud utan hämta garnet själv till billigaste pris”. Dessa garnbuntar utgjorde grundplåten till en förmögenhet, skriver Sundblad.

Denna Sven Eriksons första vandring till Göteborg och start på vävnadsförläggarverksamhet, som Sundblad påstår, blev till en folksägen som berättades vid kvällsbrasans sken för storögt lyssnande barn.

Hemkommen från tolvmilavandringen lämnade Sven Erikson garnet till en väverska, som några veckor senare hade vävt garnet till ett färdigt vävstycke. Detta kunde Sven Erikson sedan sälja i Göteborg och köpa med sig nytt garn på hemvägen.

Man undrar varför den unge Sven inte använde sig av häst och vagn som fadern brukade göra, eller åkte tillsammans med andra Göteborgsfarare. Att åka tillsammans med andra i långa foror, för att undvika rån och stöld av varorna var snarare regel än undantag under 1800-talet.

Det har påståtts att Sven Erikson omvandlade hemarbetet till fabriksindustri. Vad han gjorde var att han startade Sveriges första mekaniska bomullsväveri i Rydboholm 1834 och senare fabriker i Viskafors, Svaneholm och Rydal. Dessa fabriker levde sina egna liv vid sidan om hemindustrin genom att tillverka tyger som inte lämpade sig för vävstolarna i hemmen.

Man kan naturligtvis hävda att Sven Erikson lade grunden till den omläggning av bomullsvävnaden från hemindustri till fabriksindustri som kom vid mitten av andra hälften av 1800-talet. Men att säga att det var han som stod för omvandlingen är ett oriktigt påstående.

Skolornas lärare, framför allt i Kinna, har under mer än hundra år berättat myterna om den fattiga flickan som började väva bomullstyger och genom idogt arbete kom upp sig och blev förmögen. De har vallfärdat med sina elever till Stämmemad där "Mor Kerstin" hade bott under sin livstid. Man har även besökt hennes fallosliknande gravsten på kyrkogården i Kinna, som numera även lockar till sig turister från när och fjärran. Myterna har inplanterats i barnens sinnen, underförstått att det går lika bra för dem om de bara är flitiga och duktiga.

Sven Erikson var en stor entreprenör, men "Mor Kerstin" hade säkerligen inte fått den uppmärksamhet hon fick om hon inte hade - blivit moder till sonen Sven.

--------------------------

 "Kor Kerstin" vilar på Kinna kyrkogård strax söder om kyrkans huvudingång, under en minnesvård byggd av sten från hennes hem.

 

Förening:

Kinna Hembygdsförening

Ändrad av: Kinna Hembygdsförening (2019-02-06 10:35:49) Kontakta föreningen
Skapad av: Kinna Hembygdsförening (2012-05-06 16:43:00) Kontakta föreningen