Livet på fattiggår'n


Texterna har vi, med vänligt medgivande av författaren Sune Larsson, Sund Örby, hämtat ur ett häfte med titeln Torp- och jordkulleinventering söndagen 11 oktober 1981 Sune Larsson tackar i förordet särskilt Karin Andersson och Ernst Claesson "Storens Ernst" för hjälp med uppgifterna i skriften. Det är dessas bidrag vi här återger, helt utan ingrepp eller korrigeringar varför vissa ord kan kännas främmande, både till betydelse och stavning. 

Vi har med dessa texter gått över gränsen till grannsocknen Örby och Skene-Örby Hembygdsförenings geografiska verksamhetsområde då vi skildrar livet på fattiggår'n Hult. I dag finner vi "Två Skyttlar", hotell, restaurang och konferenscenter på Hult.

Förlåt "intrånget", men det skilde säkert inte mycket mellen förhållandena på de skilda "fattiggårdarna",  varför berättelserna om livet på Hult får representera även "Horndal" som var Kinna sockens "fattiggård". Här följer texterna om miljön på Hult.

Först berättar Karin Andersson om "Livet på fattiggården Hult i Örby socken och Mina dagar som biträde på gamla försörjningshemmet i Hult, på den tiden kallat Fattiggården." 

Därefter Ernst Claesons, ("Storens Ernst") dikt som du når med denna lämk.
 Jag minns den gamla fattiggård .

Livet på fattiggården

Det var en sommardag 1932 jag som smålänning kom till Hult. Tanken kanske inte då fanns att jag efter snart femtio år skulle vara örbybo. Men våra vägar är utstakade fån födslen. Jag hade en kamrat som skaffade mig denna plats. Vi var två smålänningar. Kanske ordspråket slår in här, "Envis som en smålänning" för förut hade här. bytts biträden omkring ett trettiotal gånger på ett år. Föreståndarinnan, fru Malm, var sträng och hård att arbeta för.

Arbetet med dom gamla var på den tiden lite annorlunda nutidens. Våra arbetstider. var också olika dagens, det var ingen åttatimmarsdag, inte tio heller. Från klockan sex på morgonen till halv åtta på kvällen, ibland längre. Någon ordnad ledighet fanns inte med lediga dagar och semester. Vi fick några dagar på hösten vill jag minnas.

Rummet, som vi två delade, var ett primitivt rum beläget högst upp på vinden, mörkt, omålat och dystert. "Tvättstället" med ett emaljerat fat stod på en bänk ute på den kalla vinden. ibland var vattnet fruset, när vi skulle tvätta oss. Ingen lyx precis.

Det var inte endast dom gamla vi skulle jobba med. Här var också arbetsfolk på gården, som skulle ha mat. Dagen började vid sextiden. Då kom "sysslarn" in med mjölken. Den skulle vi två ta vara på för att separera. Det famns ingen mjölkbil, som då tog mjölken till mejeriet. Vi hade god hjälp av Hjälm (en av de intagna).Han drog ofta separatorn samt bar skummjölken till källaren, som då fanns i den lilla byggnaden. Kaffet var alltid kokt när vi kom till köket på morgonen. Det hade Hjälm kokat, han hade eldat så vedspisen var för det mesta röd. Kvällen före hade vi gjort iordning kaffekitteln för kokning. Första kaffet till dom gamla, som serverades på rummen, var före klockan 7. Koppar hade dom själva. Det var en veteskiva, skorpa eller slät bulle till kaffet. Några kakor vankades aldrig, utom till jul. Vi skulle också laga frukost till arbetarna som kom in klockan sju. Frukosten till dom gamla var ingen specialitet, endast en trekant bröd med en klick smör samt en mugg mjölk, sötmjölk. Klockan halv åtta klämtade vällingklockan, dels för frukosten för de intagna, som serverades i matsalen, dels för att då började arbetsdagen för utearbetarna på gården. Föreståndaren för jordbruket var Lars Malm, gift med föreståndarinnan på hemmet.

Efter frukosten delade vi två på arbetet, en vecka att jobba med dom gamla, andra veckan att vara med i köket osv, Det var en ny köksa som nu tog vid i köket, hon var också intagen. Hon hade tidigare varit köksa på Kinnasand, innan hon kom till Hult. Hon var duktig och snäll, ville att dom gamla skulle få bra mat. Hon skulle nu laga frukost till Malm med fru samt oss två biträden. Denna måltid fick vi vid niotiden. Klockan halv tio skulle dom gamla få kaffe igen på rummen. Den av oss som jobbade i köket skulle hjälpa till med maten.

Dukning till middag och kvällsmat i matsalen samt till arbetsfolket i lilla matrummet. Vi skulle kalla herr och fru Malm för herrskapet. Dom kunde inte äta med arbetsfolket, utan det skulle dukas inne i deras lägenhet. Middagen var alltid klockan tolv. Det skulle nu ringas i klockan igen. Vårt arbetsfolk ute på gården var då Arvid som dräng samt Lundgren och Johansson. Maten var alltid bra till middagen. Men ibland om någon frågade någon av de intagna vad dom fått till middag blev svaret: "En koljefisk och ett mått sur drick.

På eftermiddagen blev det inte så tätt med målen som på förmiddagen. Klockan halv fyra var så dags med en runda på rummen med kaffe, kanske med en nybakad bulle,.den dag då det var bakning i bagarstugan. Klockan sex fick dom gamla sin kvällsmat, som för det mesta var det rågmjöls- eller havregrynsgröt som serverades på tallrikarna med en mugg mjölk, som då var skummjölk. Inga smörgåsar fick dom då.

Jag skulle tala lite om bakardagarna. Dagen före gjordes alltid bröddegen iordning, som skulle jäsa över natten. Fru Malm var alltid, med hjälp av någon, själv i bagarstugan. Ida Magnusson på Skogen var här mycket och hjälpte till vid bak. tvätt eller storstädningen höst och vår. Vid bakningen eldades det då i den stora murade ugnen, som gav ett gott bröd. Först gräddades matbrödet, sedan vetebrödet. På eftervärmen skulle skorporna torkas, de var delikata må ni tro. Det första vi hade att göra på morgonen dagen efter bakardagarna var att brödet skulle bäras till källaren för att läggas i en särskild tunna, för att hålla sig färskt till nästa bakning, som var en gång i veckan. Den som jobba med dom gamla skulle hjälpa till med bäddning, städning utav rummen. Veckostädning var alltid på fredagar och storstädning med knäskurning en gång i månaden. Någon slags golvbeläggning fanns inte utom i matsalen där det fanns något som kallades "korkmatta". I vissa rum var golven belagda med cement samt den långa korridoren och köket likadant. Väggarna var beklädda med någon slags tunn plåt, som blivit uppsatt för att hålla ohyran borta. Nu fanns det ingen ohyra att tala om. Varje fredag skulle all koppar putsas. Det var en fröjd att se dom stora och små locken på väggen i köket, så dom blänkte.

Badningen av dom gamla. som skedde var fjortonde dag, var primitiv. Det eldades i en stor brygghusgryta uppe i badrummet för att få varmvatten, som sedan östes i badkaret. Avlopp fanns. Då byttes det också i sängarna med rena lakan. Det blev nu mycket tvätt att ta vara på. Den lades då i blöt dagen före tvättdagen. På vintern var det kallt och ruskigt i brygghuset. Vi hade någon slags tvättmaskin, lite annorlunda än våra dagars. Den bestod av en stor rund balja på fyra ben. I locket satt en roterande vinge, som med en stång drogs för hand fram och tillbaka. Ibland fick vi hjälp av någon av "gubbarna" på hemmet. Så skulle tvätten gnuggas på bräda, så kokas för att därefter bäras i korgar ner till bäcken för klappning och sköljning. Det var kallt många gånger när vi skulle till bäcken med kläderna. Vi fick där ligga på knä över en spång.

En spann varmt vatten var räddningen att värma sig med. På vintern skulle kläderna hängas på den stora vinden. Då fick vi dra dem i en vridmaskin först. På sommaren hängdes kläderna uppe i backen invid bäcken.

Toaletter fanns det inga på den tiden. Dom gamla som inte orkade gå ut till utedassen, för dem fanns det en slags toalett längst bort i korridoren. Den bestod av en bänk över en snedränna, som slutade i en spann på första våningen. En gubbe vid namn Persson hade på sin lott att tömma spannen borta vid ladugården.

Före min tid fanns här både barn och gamla intagna på hemmet. Som vuxna kan det hända att dessa barn nu kommer på besök och vill se sitt "barndomshem". Här fanns också, 1932, ett klientel som i dagens läge inte skulle vara på ett ålderdomshem. För dessa fanns det rum som låg på andra våningen av brygghuset och bagarstugan. Det var en lång trappa som ledde dit upp till dessa "burar" och det var många gånger besvärligt med dessa sjuka personer, som måste dit upp. Kanske viljan att gå dit inte fanns. Det har berättats att längre tillbaks fanns inne i stora huset en bur med järngrindar, som den sjuke själv stängde in sig i, när han kände att sjukdomen kom.

På den tiden var husförhören för Sunds rote här på hemmet. Det var en gång om året, då som nu, fast sedan kaffestugan upphörde, är dom inte här. De gamla som orkade och ville fick då vara med i matsalen, som användes som andaktsrum. Jag minns en gång, när prosten Block räknade upp folket häromkring. Han kom att nämna Adolf i Björket. Då var det en av dom gamla som sa "Han är ute i lagårn och sysslar. Han hinner inte vara här." Sysslarn hette nämligen Adolf!.

Jularna för dom gamla var med nutidens mått inte så särskilt storslagna. Ett litet avbrott i vardagen var det ändå, för vi pyntade med creppapper runt lampor samt sattes in julgran i matsalen.
Det var förstås skinka, lutfisk och gröt på julafton. Då kom också alltid ordföranden i fattigvårdsstyrelsen, som då var Anders Eliasson, Haga, hit för dela ut julklappar. Dom gamla fick då två kronor, vi biträden samt sysslarn och drängen fick 25 kronor var. Det var ett välkommet tillskott. Annandag jul kom Skene Fabriksklubb och bjöd de gamla på kaffe, kakor tårta och vin samt underhållning. Även för oss anställda var det uppskattat, för om det blev vin och tårta över fick vi detta och kunde ha en egen liten fest efter dagens slut.

Vid dödsfall på hemmet var ceremonin inte så högtidlig. Här kom ingen begravningsentreprenör med bil och kista Det blev någon utav arbetarna på gården som hämtade kistan, en svart, billig. Längre tillbaka gjordes kistorna här på gården utav någon gammal snickare. Svepningen gjorde fru Malm själv med hjälp utav ett par karlar. Någon extra förplägnad på begravningsdagen kunde det bli, då någon småkaka eller liknande, som beställdes från Julanders bageri i Örby. I Sund fanns likvagn som dom fick låna till begravningen. Arvid körde då många gånger fram liken. Ibland fick han rycka in som bärare, om det inte fanns tillräckligt. Då hade Hjälm, som jag förut talat om, gått i förväg fram till kapellet för att ta vara på och passa hästen, medan begravningsakten ägde rum.

När Örbyhemmet var klart blev det flyttning härifrån. Det var strax efter jul- och nyårshelgen 1934. Dom gamla kanske inte den dagen var så glada precis. Kvar blev då de som då var svårt åderförkalkade eller sinnesslöa. Dessa personer kunde ibland bli så aggressiva att vi biträden ej utan manlig hjälp fick gå till dem med mat.

Även om det ibland kanske klankas på dagens sjuk- och åldringsvård är det ändå stor skillnad mot 30-talets. För både anställda och pensionärer har fått det betydligt bättre. Ingen önskar väl tillbaks "den gamla goda tiden"

Förening:

Kinna Hembygdsförening

Skapad av: (2012-02-26 08:48:48) Kontakta föreningen
Ändrad av: Kinna Hembygdsförening (2023-04-16 14:36:57) Kontakta föreningen