Berättat av Edvin Larsson.
Inte alla vet vad som menas med ett ”varp”, åtminstone inte så många av den yngre generationen. Ett varp uppkom eller tillkom kanske är rättare av att någon, som efter en väg eller stig hade blivit mördad, skulle hedras genom att de som foro eller gingo vägen fram skulle kasta en gren, men helst en sten på platsen var personen den eller den hade blivit mördad. Med åren och generation efter generation så blev det till slut en stor stenhög. Det lär finnas varp, som innehåller femtiotals kubikmeter av småsten, själv har jag sett flera stora varp i skilda landskap som Västergötland, Småland och Östergötland och i flera till. Om vi nu skulle ta och berätta lite om ett sådant varp och om en sannsägen, som min morfar berättade och som av hans fader berättats för honom.
Berättelsen, om vi så skall kalla den, handlar om en bonde i Stämmemad å ena sidan och bönderna i Skene å den andra sidan. Orsaken till dråpet var vattnet i Heagärdessjön. Bonden i Stämmemad, som hade sin kvarn vid bäcken, som kommer ner vid den gamla Stämmemads skola, den gamla alltså, och som inte alltid fick nog med vatten, för att han skulle kunna mala när han ville, hade han räknat ut att han genom att leda vattnet från Heagärdessjön ner över de stora mossarna och så ned till sin kvarn. Idén var god och säkert var det något av ingenjör i den bonden, det måste erkännas.
Men så var det en annan sida på saken i fråga och den var att bönderna på andra sidan, nämligen vid Heagärde skulle härigenom mista mycket vatten i Heagärdesbäcken, vari bönderna på den sidan hade sin kvarn. Nu uppstod stor osämja parterna emellan. Arbetet med nämnda företag skulle varit nästan färdigt, när parterna från båda sidor möttes en dag vid den norra änden av sjön. Säkert blev där sagt mer än som var passande för stunden och följden blev att bonden från Stämmemad blev dräpt här en liten bit från sjöänden.
Från sjöänden och in igenom skogen åt Långhall, och Borred går en gångstig, kanske nu igengången av ljung och skog, för det är nu många år sedan jag gick den, men på den tiden var den tydlig och gångbar, den var t.o.m. spångad över mossarna, då den har sedan urminnes varit använd av folket, som bodde här inne i skogarna, antingen de skulle ner till Skene eller Velinstorp och Kinna, så kunde de begagna sig av denna väg eller stig. Åt Kinna togs den vänstra sidan av sjön, till Skene den högra. Det var efter denna väg, som dråpet skedde och efter flera år så uppstod naturligtvis en hög av sten, som var och en kastade, när han gick förbi.
Läs fler av Edvins berättelser:
TILLBAKA TILL EDVINS TITELSIDA
Brudhålan Frånkörd Gasten Sockenslagsmålet Mjölkharen
Kyrkoherden och Skam Vallpojken och herremannen Varghistorier
Varpet i skogen Original Små historier Ebbes mördare bekäner