Berättat av Edvin Larsson
Om original av båda könen minns jag många från min barndom.
Jag skall börja med en kvinna, som bodde strax intill mitt hem. Edla hette hon, men gick under namnet ”Tagare-Edla”. Hon var en klok gumma och rätt så kunnig med sjukdomar och gjorde också medicin. I min barndom var hon mycket anlitad av många här i Kinna och socknarna här omkring. Hon talade inte mycket vid folket, som hon hade att göra med, men hennes blick sade så mycket mera. Jag minns att när hon såg på en så tyckte man att hon såg rätt igenom en. Men hon var god mot barn. Vi pojkar var ofta nere vid stugan och ibland fick vi gå med in och äta honung, av vilket hon hade i massor.
Hon var en stor dyrkare av naturen, både djur och växter och allt i naturen var hon vän med. Bin hade hon i massor och de trivdes med henne, det kunde man se. En gång hade en bistock, samhälle är mera rätt, svärmat för henne. Det var en söndag. Vi kom från kyrkan, min äldste bror, far och jag. Bistocken hade satt sig i en törnrosbuske i backen där hemma, så vi pojkar fick springa och underrätta gumman, om var svärmen satt. Genast kom hon med oss, men utan något alls att ta dem i, men när hon kom till dem, började hon att tala till dem och mumlade, som jag tyckte, riktiga besvärjelser. Det såg nästan ut som de hade lugnat sig, så bad hon far att få låna en kniv, vilket hon fick. Så skar hon av grenen, som de satt på och gick med den och bina ner till stugan, lade den invid en kupa och satte sig själv strax intill. Vi pojkar följde efter men på behörigt avstånd.
Ormar och snokar matade hon strax utanför dörren. Man kunde ibland se ett halvt tjog snokar ligga vid en mjölkskål och äta. Själv gick hon ibland dem, som om de hade varit maskar. Fåglarna var så gott som tama, alla intill stugan. Hon var i sanning en människa som var hemma i Guds natur och god var hon säkert för man hörde aldrig att hon sade någonting om någon eller någonting.
Det är sagt, tror jag, med sanning att folk som växer upp på landet i naturens sköte blir de bästa och mest goda människor.
-----------------
En annan liten kvinna, som gick här i Kinna och tiggde om sin mat och kläder kommer jag också ihåg mycket väl. Hon var mycket liten till växten och litet bakom, dock inte värre än att hon kunde svara för sig så att det kunde ta skruv.
Hon var från Torestorp, men gick här i Kinna för det mesta. Hennes namn tror jag inte många här i Kinna hade reda på, för hon kallades aldrig för annat än ”Kröcka-tösa”. En dag kom hon in i Karl Sprakarns kåk för att få sig en bit mat. Det var på middagen, när som arbetsfolket satt och åt. Jag får väl inte glömma att omtala, att hon kunde inte uttala orden riktigt, när hon talade och att hon sade om meningen två gånger och så sa hon ”du” till alla, så i det fallet var hon en bra bit före oss.
Alltnog, hon kom in i Sprakarns kök. Sprakarn var känd som snål och gnidig, men också som humorist. Han började skoja med henne och så kom de in på giftermål och så sa Sprakarn. ”Varför gifter du dig inte tös”? Hon blev inte svaret skyldig för Sprakarn var inte heller gift, så nog kändes den snärten. Så kom svaret. ”Sa ak efte mek, sa ak efte mek, a fö ska ak efta mek, a fö ska ak efta mek. A fö efta ent du dek, a fö efta ent du dek. Ak e fatie, ak e fatie. Du e iker, eft du dek, du e iker eft du dek. Du höva dänga, du höva dänga. Eft dek, eft dek”. Med meningen att du behöver drängar, var en annan snärt åt Sprakarn, för han hade svårt att få drängar och hon visste, hur det låg till ned sådana saker, hon som gick i gårdarna jämt.
En annan gång när hon kom till Sprakarn så var han färdig att driva med henne men även då svarade hon för sig. ”Nu kan väl jag få se huru du är skapad och vad du har” sa Sprakarn. Men han satte inte henne på det hala då heller utan svaret kom med detsamma, och så här löd det: ”Du tetta mek. du tetta mek. Vafö ent du haft puntemme a tetta, vafö ent du haft puntemme a tetta. Ak ent a me än ak ka ha, ak ent a me än ak ka ha. Ak ent a me än Gu ha ett, ak ent a me än Gu ha ett. A öf å a öm Gu ha ett, a öf å a öm Gu ha ett. Du ent tetta mek, du ent tetta mek. Du tetta ika puntemme, du tetta ika puntemme. (du titta på rika fruntimmer )
-----------------
Om ett annat gammalt syskonpar, Lotta och Sven Arm, blev ett så lydande ordstäv.
En dag dog Lotta och Sven blev ensam. Någon hade väl beklagat sorgen, men Sven tog det inte så hårt utan svaret blev sålunda: ”Ja, Ja det går undan för resten var det inte så noga, för hon skulle likaväl flytta”. Efter det blev det stående tal i bygden när Svens ord passade in. ”Ja de går unna för unna, sa Arms-Sven när Lotta do, å hu skulle i alla fall flötta”.
Jag vet inte jag såg Lotta, men Arms-Sven som han kallades kommer jag väl ihåg från min barndoms dar. Han var nog en sjuttio år då, skulle jag tro. Han var en väldigt stor karl med händer som släggor måtte ha varit en riktig kraftkarl i sina unga dar. Hans arbete skulle ha varit att gå i bygden och trampa lera till murningsarbete, säkerligen ett mödosamt arbete. Det användes på den tiden lera i stället för kalk och för att få den smidig, så skulle den helst trampas sönder. Jag kan än se hans stora otympliga fötter. Jag tror att han gick barfota året om nästan.
---------------
Ett original, som jag minns väl från min barndom, var en gubbe som allmänt gick under namnet ”Bötten”. Han bodde i en jordkula vid Ljunglid på Kinna Storegårdens mark. Så länge som jag minns Bötten, så hade han alltid samma kläder, ett par gamla lappade mollskinnsbyxor och en grön vadmalsrock.
Han hade ett mycket argt och vresigt sinne. Vid minsta motgång så spottade han och fräste som en arg katt. Jag minns hur vi pojkar kunde gå efter honom och lyssna till hans monologer, för han talade mycket med sig själv. Om han råkade att få en sten eller gren för tån så vart han ilsk, spottade och svor och ibland tog han upp stenen kramade den och slängde sedan in den i skogen, efteråt mumlade han en ramsa, som lät som en besvärjelse.
En del historier gick om gubben. Han var något av laggkärlsmakare, kanske inte av så hög rang, men han tillverkade byttor, en sorts träkäril med en stav längre än de andra tjänstgörande som handtag. Det var inte värt att en kund bad honom att göra en bötta, som man sa på ”marbo”, för då blev han ilsk som ett bi. Själv kallade han en bytta för en ”stope”. Alltså, om någon kom och bad honom göra en bytta åt sig, blev svaret: ”Nähä nun bötta gör jag inte åt dek, men jak ska göra dek en stope”.
Han hade en hushållerska, som hette Tilda. Hon var nog ingen infödd kinnabo, om ens Marbo, en liten kvick, arbetsam människa. Hon var fenomenal på att plocka bär och hon visste var bären fanns också. Hemma i skogen var hon, hon hade förmågan att försvinna och göra sig osynlig. Man kunde stundom bli häpen, man kunde gå efter henne på vägen eller stigen och på ringare än en halv minut, var hon försvunnen, och man stod där undrande vart hon tagit vägen, hon var som uppslukad av jorden. Hon var den vana skogsmänniskan med en färdighet, som verkade nästan onaturlig. Hon var en renlig och fin människa i all sin fattigdom, i mångt mycket bättre än de mera besuttna. Fattigt var där, men någon klagan kom inte från den lilla jordkulan.
Sådana människor är värda att minnas och må vi lära av deras förnöjsamhet.
Läs fler av Edvins berättelser:
TILLBAKA TILL EDVINS TITELSIDA
Brudhålan Frånkörd Gasten Sockenslagsmålet Mjölkharen
Kyrkoherden och Skam Vallpojken och herremannen Varghistorier
Varpet i skogen Original Små historier Ebbes mördare bekäner