Berättat av Edvin larsson.

Min mormor berättade för mig vad av hennes föräldrar berättats för henne.

En bonde i Stämmemad hade sina kor i bete på skogen, som brukligt var förr i tiden, och fastän betet var gott så blev det inget i byttan av mjölk att vara, så han började misstänka att något trolltyg var på färde, så han beslutade sig för att finna ut vad det kunde vara för något.

Han började att vakta kreaturen vid alla möjliga tider på dygnet, men kunde inget finna, annat än att mjölken blev mindre för var dag och till slut ingen. Då beslöt han sig för att rådfråga en klok gubbe, som bodde i Sätila någonstans. Det var lång väg dit men han hoppades att få lön för mödan och man var inte så ledsen för en bit väg på den tiden som vad vi är nu.

När han så kom till gubben, som skulle bli hans hjälp, så kom han honom till mötes med hälsningen: ”Jaså du kommer nu. ”Bonden blev förstås förvånad av ett sådant tilltal men låtsades om inget, men när gubben började fråga ut hur det var med kreaturen och om det blev någon mjölk, så förstod han att här skulle han finna hjälp. Bonden omtalade nu för gubben hur sakerna låg till med trolldomen och fick så av gubben sina förhållningsregler i saken i fråga, samt en dosis av något som han hade kokat ihop under tiden av samtalet. Gubben sa: ”Trollpackan bor inte långt från din gård, så du får inte stort besvär med att få ändring på sakerna, men du bör akta dig så att hon inte förgör allt som du äger av både folk och fä. ”Bonden blev nu betänksam men sade sig vilja ta risken för han kunde ju inte vara utan mjölken om familjen skulle leva.

Bonden skulle nu om han ville ha hjälp av gubben förfara som han blev tillsagd, för annars kunde ingen hjälp komma ifråga. ”Du har ett led till skogen, som du släpper ut dina kor igenom, där skall du en torsdagskväll, när solen gått ner stå på vakt med bössan. Men först skall du med denna smörja bestryka nedersta spjälan på ledet och så att du inte glömmer att det skall vara efter sols nedgång, för trolltyg kan nu inte visa sig så länge som solen är uppe”. Sju alnar skulle bonden stå från ledet. För att vara säker om åsyftad verkan, så borde skottet vara en silverkula. Bonden som nu inte hade så mycket av silver blev nu bekymrad. Det enda han hade var en ölstånka, så att han hade inte annat att göra än att ta av den. Vilket han också gjorde. Bonden tog nu gubben i hand och tackade för goda råd och fick gubbens: ”Farväl och lycka till” med sig på vägen hem.

Nästa torsdagskväll stod efter solens nedgång bonden på pass vid ledet till skogen. Det hade nu blivit nästan mörkt, så han började tvivla på om något skulle hända, men fick då se en stor tjock hare, som med långa kliv sprang nedför skogsvägen. Bonden gjorde sig nu redo att skjuta, när haren kom i närheten av ledet stannade han, troligen var det smörjan som verkade där. Bonden lät nu skottet gå och haren föll, men när bonden kom fram var där ingen hare då, men i stället sju stickor, som var fotslånga och brända i båda ändarna, samt en mjölkpöl på vägen.

Bonden var nu glad, för han förstod att det var slut på mjölkbekymren för honom.

Så han gick nu på hemvägen, men hade inte långt gått förrän han fick höra ”Malma” komma emot honom och när hon var alldeles intill honom gav hon upp ett högt hånskratt, samtidigt som hon spottade honom i synen.

Nu visste han, vem som var upphovet.

Läs fler av Edvins berättelser.

TILLBAKA TILL EDVINS TITELSIDA    

Brudhålan    Frånkörd    Gasten   Sockenslagsmålet    Mjölkharen    Kyrkoherden och Skam    Vallpojken och herremannen   Varghistorier    Varpet i skogen    Original    Små historier   Ebbes mördare bekäner