En sommarkrönika

 

Dag läggs till dag, vecka läggs till vecka, månad till månad och år läggs till år. Hur snabbt gick alla dagar, hur fort försvann åren? Det känns som det inte alls var längesedan man sprang barfota i gräset men när jag ser på mina ben och fötter idag, inser jag att de gått många steg under åren. Tänk att dessa apostlahästar travat runt med mig i 90 år.

Jag föddes sommaren 1930 i den lilla, vackra byn Slumsvik i Månstad. Jag var näst äldst i en syskonskara som med tiden skulle bestå av åtta barn. Vi bodde i en banvaktsstuga på två rum och kök. På vedspisen skedde all matlagning och en kakelugn och en kamin värmde upp huset. Vatten hämtades ur en brunn på gården och där fanns också dasset. Sängplatser fanns i alla rum och jag och en av mina bröder låg skavfötters i en. På somrarna flyttade några av oss äldre barn upp på vinden. Där hade vi lite mer plats och mor och far tyckte nog att det var skönt med mera plats. När hösten kom blev det för kallt där uppe och vi flyttade ner igen. Ett säkert sommartecken var när mor tog ut innanfönstren och spetsgardinerna sattes upp. Utomhus nalkades sommaren och vi barn fick efter bästa förmåga hjälpa till i köksträdgården där det bl.a. såtts morötter och satts potatis. En gris skaffades och den hade sin stia i ett uthus. Problemet var bara att grisen blev som Emil i Lönnebergas griseknoen. Den följde oss överallt och far var riktigt bekymrad över hur det skulle kunna ske en slakt till jul.

Jag kan inte minnas att vi gjorde någon längre resa utan vi höll till i vår trädgård eller gick till grannbarnen. Att sparka boll var favoritsysselsättningen. Vi sparkade boll så fort tid gavs, på grusvägen, på gårdsplanen, på ladugårdsbacken inget konstgräs här inte. Ibland lekte vi gömme och jag minns att jag gömde mig i ladugården i hästens foderhäck. Tänk vad snälla djuren var.

En gång fick jag och min storasyster följa med mor till Borås och hälsa på hennes bror med familj. Morbrors fru hade varit i Amerika och bjöd oss på glass för första gången, men storasyster undrade om deras spis gått sönder för det var väldig kall mat som de bjöd på.

Vi drev inget jordbruk men det hindrade inte oss att hjälpa andra bönder. Många män låg inkallade i det militära så vi barn fick hjälpa till så gott vi kunde. Jag och min kusin fick hjälpa farmor med att mjölka. På morgonen kom mjölkbilen och hämtade mjölken men kvällsmjölken kyldes i bäcken till nästa morgon. Varm komjölk är en dryck som inte serveras numera, men då tyckte vi det var gott.

Som liten pojk fick man trampa i hölass och det tyckte jag om. Bäst var nog att ligga på rygg i lassen, titta på molnen och fantisera om vad de föreställde medan hästen travade hem till gården. Tänk en gång fick jag en hel krona av en bonde när jag hjälpt honom en hel dag. Då kände jag mig rik. Denne bonde var verkligen en djurvän. När vi åt middag satt katten vid bordsbenet och när bonden tuggat en stund på köttbiten, tog han ut biten och gav den till katten. Här behövdes inte köpa kattmat på burk inte.

Andra världskriget började 1939, då var jag 9 år och jag minns att mycket kretsade kring detta fasansfulla som hände ute i Europa. Far hade köpt en radio och kring den samlades vi och lyssnade till nyheter och till radiomusiken spelade ibland far på sitt munspel.

Ett mycket starkt minne har jag från ett besök i Ulricehamn. När vi kom fram möttes vi av en hemsk syn. Från ett annat tåg kom flera unga, magra flickor, med håret avrakat, fångnummer inbrända på armarna. Helt orkeslösa fick de hjälp av sjukvårdspersonal. Flickorna kom från något koncentrationsläger och hade blivit räddade av de vita bussarna. Helt plötsligt kom kriget nära.

Kriget hade hittills påverkat oss på ett annat sätt. Det var ransonering på nästan allt; smör, kaffe, kött, socker m m. Ingen bensin fanns det och inte så många bilar heller för den delen, men jag minns att mjölkbilen och taxibilen körde på gengas. Det var en speciell gryta som sattes på bilen och däri eldades det med ved eller kol som förvandlades till gas. Det osade och man fick vara försiktig vid eldandet. Ved fick man ha med sig för att kunna elda och fylla på gengasen. Så några längre sträckor var inte så lätt att färdas.

Tågen var ju annars en anledning till att vi barn samlades och vi ville se vilka som åkte med eller kom på besök. En dag la jag och en av mina bröder en ettöring på rälsen och sedan gömde vi oss på en plats där vi hade uppsikt på vår peng. Vi förväntade oss att det skulle låta högt eller guppa till eller något annat när tåget skulle passera. Med spänning låg vi i gräset och tryckte och väntade ivrigt på tåget. Där borta i kurvan kom tåget tuffande, nu skulle vi få se vad vårt lilla påhitt skulle åstadkomma. Men inget blev som vi tänkt oss. Tåget stannade plötsligt en bit från vårt gömställe och inget hände med vår ettöring. Konduktören gick ut för att göra något och vi undrade länge efteråt hur han kunnat se vår peng på så långt håll.

Far arbetade i Konsum i Limmared dit han antingen cyklade eller åkte tåg. Han arbetade alla dagar i veckan utom söndagar och de perioder när han åkte tåg var det samma tid dag ut och dag in. Semester vet jag inte att han hade någon, men en dag skulle han av någon anledning stanna hemma. Tåget passerade banvaktsstugan där vi bodde och körde in till stationen där det stannade. Där stod tåget ovanligt länge tyckte far så han cyklade dit, vilket var tur, för tåget stod och väntade på honom. Man undrade om far försovit sig eller varför han inte kom. Att han skulle vara ledig en dag hade man inte kunnat tänka sig.

Intill vårt hus slog zigenare läger varje sommar. Då var det musik, uppträdanden och ibland dans vilket vi småpojkar tyckte var spännande.

När sommaren led mot sitt slut fick vi plocka bär i skogen och mor gjorde blåbärssylt och krösamos (lingonsylt på rikssvenska) och att fiska kräftor i ån var absolut augusti månads stora äventyr. Det fanns gott om kräftor och vi låg vid åkanten med håvar i händerna och försökte fånga dem.

Så gick åren och nu sitter jag här 90 år gammal. Livet har bjudit på glädje och sorg som för de flesta av oss. Otroligt mycket har hänt i världen, fantastiska uppfinningar har gjorts, otroliga händelser som att resa till månen trodde man bara var en saga. Att jag fått vara med om allt detta ser jag som en stor förmån. Ändå kan det lilla vara av samma stora värde idag som när man var barn. Glädjen över att höra göken, se den första blåsippan, lyssna till dragspelstoner vid midsommar och äta jordgubbar med grädde.

Nu kommer ett barnbarnsbarn och vill visa nyckelpigan han fångat. Kan undra vad han ska skriva om i sin sommarkrönika på ålderns höst.

Sten Gustavsson


Editerad av: Sven Persson (2020-10-08 14:40:34)