Minnen från Fristads folkhögskola


FOLKHÖGSKOLAN – BÄSTA TIDEN

Efter min grundskola, den sjuåriga folkskolan, var jag osäker om min framtid. Mitt slutbetyg var mycket dåligt, så dålig var jag inte, det betyget hade andra personliga orsaker.

Men min lust att fortsätta var knäckt eftersom jag inte hade någon chans att komma in på realskolan. Det var bara lärarens son och hans kusin som kom in, hur nu det gick till.

I nästan tre år var jag hemma och arbetade i min pappas verkstad, inte särskild engagerad men nödvändigt just då. Efterhand började jag mogna och kände kamrater som berättade hur trevligt och lärorikt det var att gå på en folkhögskola, men man skall vara 18 år för att komma in.

Försöka duger tänkte jag 17 år gammal och sökte till Fristads Folkhögskola nära Borås och jag kom in, vad glad jag blev.

Någon kamrat som skulle börja på den skolan hade jag inte, men jag fick sällskap på buss och tåg till skolan av Olle som var nästan hemifrån, han skulle börja andra årskursen. Han var trevlig och blev en god kamrat under hela skoltiden.

Så kom vi till skolan i Fristad. Inte utan en viss nervositet men nu gällde inte betygen som väl var utan en lång skriftlig test så vi skall komma i rätt klass.

Min osäkerhet delade jag till min nya vän Olle, inför skrivtesten:

”Jag vet ju inte vad som är subjekt och predikat” sa jag.

”Det skall jag lära dig, kom ihåg detta. Mor kokar kaffe, Mor subjekt, kokar predikat, kaffesurrogat”. Ja det kom jag att ha nytta av och det har jag inte glömt än i dag. Olles lärare hade lärt ut det under krigsåren 1940–45. Surrogat var något som ersatte kaffet.

A-klassen!

Testen gick bra tyckte jag utom mattetalen, de kunde jag inte. Spänningen var stor morgonen därpå då det var antecknat på stora anslagstavlor till vilka klasser vi kommit.

Min förvåning var stor då jag såg att jag kommit in på A-klassen, den bästa klassen, jag hade väl svarat bra på frågorna antar jag.

Första kvällen frågade mina kamrater mittemot mitt rum om jag ville följa med på en joggningsrunda, visst det passade mig bra. Det var trevliga pojkar, Evert och Lars-Erik. Vi blev goda kompisar redan första kvällen på skolan. Det visade sig sedan att de också kommit in på A-klassen så det förstärkte vårt kamratskap. Vi är fortfarande kamrater efter 67 år!

I matsalen skall vi sitta flicka – pojke, så att vi pojkar blir mer bildade sa husmor. Den flicka som satte sig jämte mig var Ruth. Hon började också första klass och kom också med i A-klassen, vilken tur jag hade. Ruth och jag kom att sitta tillsamman hela skoltiden i två år.

Den första mattelektionen var genant för mig, Läraren frågade om alla kunde räkna de talen som han läste upp från matteboken. Alla kunde utom jag. Då tog läraren ytterligare några sidor fram i boken och frågade mig om de talen, men inte heller de talen kunde jag. Läraren sa då att här måste du börja räkna och räkna vart femte tal, jag skall hjälpa dig att komma igång och jag fick bra hjälp av läraren.

Det blev nu en tuff tid för mig, jag räknade till långt fram på natten för att komma ifatt mina duktiga kamrater, men det tog tid. Men den sista provräkningen i december före jullovet det provet klarade jag utan några fel, då förstod jag att jag var i fatt mina kamrater.

DANSLEKTIONER

Första lördagskvällen var det samkväm med underhållning, kaffe och dans. Men jag och många andra pojkar dansade inte. En lärare såg oss och frågade varför vi inte dansar. Nej vi kan inte, fick han till svar.

På måndag morgonens samling, blev vi informerade om att all gymnastik, flickors och pojkars, var ändrat till danslektioner.

”Det är viktigt att ni kan dansa för det ger er bättre socialt liv”, sa läraren.

Fantastiskt!

Efter några danslektioner kunde vi alla börja dansa och det blev trevligare på våra samkväm som hölls varannan lördag.

Det gick bra för mig i skolan, jag fick läsa mycket, men det trivdes jag med. Vid skolavslutningen första året fick jag en bok i premie för visat bra studieresultat. Kors!

Mina föräldrar förstod att jag ville läsa vidare så jag fick deras godkännande att även gå andra året.

Jag anmälde mig och kom in. Vilken glädje jag kände, för detta var mitt liv, bättre kunde jag inte ha det. Trivseln på skolan var toppen!

Andra året fick jag samma kamrater, Evert, Lars Erik och som bordskamrat Ruth. Ny rumskamrat blev Stig, mycket trevlig , duktig och bra kompis.

Alla ämnen var intressanta men mest tyckte jag om att läsa historia och då särskilt om de gamla grekerna med sina många gudar.

SOM EN FAMILJ

Vi hade en bra rektor och engagerade utmärkta lärare det bidrog till en trivsam skolmiljö.

Skolans högtidssal var en imponerad byggnad som var kvar sedan regementet I 15 var där vid Fristad Hed.

I denna sal dukades det upp ett imponerande julbord varje år.

Jag har aldrig sett ett så stort bord med vår svenska julmat, festligt och inbjudande dukat för mina 17-års ögon och så gott det luktade av maten, det luktade jul.

En fantastisk upplevelse för oss elever som då 1951–52 inte sett något liknande julbord. Maten var så god och vi blev så mätta att flera av oss pojkar måste lätta på livremmen.

Skolarbetet fylldes med flera arrangemang på skolan, det var musik, föredrag och konst vilket gav oss mer kunskap och ökad trivsel.

Att vi alla bodde på skolan och umgicks även på helgerna bidrog till den fina stämning som rådde på skolan. Vi var som en stor familj.

När vi senare på våra skoljubileer åter träffades så påminner vi oss ofta om den skoltiden.

Och, säger vi alla, de åren var den bästa tiden i våra liv!

När jag slutade skolan var jag en mer mogen person. Jag hade blivit vuxen. Det märkte även mina föräldrar.

Internatskolan har gett mig både kunskap och bildning så jag blev en ansvarstagande och kunnig samhällsmedborgare.

Tack för en fantastisk skola! Torleif Junkell

Artikeln är skriven av Torleif Junkell och  varit publicerad i Kvällsstunden som har lovat oss  att återge den här. Bilderna kommer från hemsidorna på Fristads Folkhögskola och från tidningen Kvällsstunden. 

 


Editerad av: Sven Persson (2020-09-14 12:11:58)