Taxirörelsen i Kållered

Det fanns taxiverksamhet i Kållered under många år. Den första startades av en Mölndalsbo som hette Vingård. Han började med taxi i Mölndal när han kom hem från Amerika 1923. Den rörelsen sålde han ganska snart och etablerade sig i Kållered omkring 1928.

Vingård hade växt upp på en gård i Balltorp som kallades Mågens Gottfrid, där han för övrigt var fosterson.

1928 eller 1929 startade han sin rörelse in Kållered. Han hade alltid amerikanska bilar, ganska snygga enligt vad som sägs. Den första tiden stod han utanför Svenssons lanthandel som låg på den plats där servicebutiken nu finns. Han använde sig av Svenssons telefon och dit fick kunderna ringa när de skulle beställa taxi.

Det blev emellertid konflikt med Svenssons. Vingård blev uppsagd där. Men han visste på råd och arrenderade strax några kvadratmeter mark intill järnvägen. Där uppförde han den lilla taxikuren, som stod kvar ända tills den nya vägen kom. Den var knappt tio kvadratmeter med en bädd på var sida och en fotogenkamin för värme kalla dagar och nätter.

Det var säkerligen inte så många körningar på vintern, Kållered hade vid denna tid ungefär 800 innevånare. Men på sommaren var det bättre för då kom ju alla sommargästerna. Dom åkte alltid tåg från Göteborg och hade oftast bagage. Då var det ju bekvämt att ta taxi. Annars var det häst och vagn som användes. Sommarmånaderna fick hjälpa upp resultatet, inte bara för taxirörelsen, kan man misstänka.

Alf Sund

Alf Sund, en välkänd Kålleredsprofil, tog över taxirörelsen efter Vingård 1941 och hade den till 1960. När Alf tog över verksamheten skulle han överta bilen också, en Plymoth 1938, men den brann upp innan han fick den. Den stod i ett garage i centrum.

Alf berättade vid ett möte med hembygdsföreningen, att eftersom det var krigstid och ransonering så körde man bilarna på gengas. Han skaffade en annan Plymoth och monterade över gengasaggregatet från den brunna bilen. 1943 utökade Alf verksamheten med en Studebaker och efter kriget hade han tre bilar i trafik.

Det var med stor lättnad man kunde hälsa bensinen välkommen tillbaka i pumparna1945. Det var mycket arbete med gengasen och bilarna orkade ingenting. Upp till kyrkan gick det inte att köra, det var inte lönt att försöka. Böletbacken klarade man oftast beroende på hur rent man hade i gengasgrytan.

Gasen var mycket farlig

Alf berättar: ”Det var en som hade garage under Olles, det var väl han Sam Petterssons bil och han blev liggande där nere, den chauffören som körde för honom, han svimmade av där nere, direkt. Men han klarade sig.

Jag hade ju bilen i potatiskällaren i centrum, det var ju portar där då. Eftersom aggregatet satt där bak så knuffade jag ut bilen så pass att jag kunde få spettat i grytan. Det brann ju alltid en stund efter att man hade stannat efter körning, då blev det ju tomt där nere i grytan. Man måste spetta ner så det blev tätt och då satte man igång fyren och fläkta sedan fick man gå in och starta där inne i röken för fläktröret gick ut åt framändan på bilen. Sen satte jag på en slang där så röken gick upp genom skorstenen. Ja, bilen gick ungefär fyra mil på en hektoliter ved, i den trafiken alltså. Hade man kört ett tag så brann det en stund efter att man stannade, så fick man spetta igen. Det var ett väldigt arbete och sotigt också.”

Körningarna

Alf: ”Ja, till att börja med det var ju inte så mycket körningar som man kunde tro, det var ju bara min bil och så Kjellman och Svenssons och trädgårdsmästaren uppe i Helgered som hade bilar. Men det var inte så mycket körningar ändå. Så det blev många timmar väntetid. Då passade jag själv dygnet runt. Vi hade ju byschan, men jag bodde ju hos Evald då, skomakarn, så jag hade nära. Man fick ju gå upp på natten om det var någon som skulle åka. Det var jour jämt, det var så i flera år. Och frugan svarade i telefon när jag var borta. Telefonnumret var nitton, det kommer ni väl ihåg!

Det var en del körningar på nätterna, BB-fall. En gång körde jag ifrån Ekered till Kungsbacka med ett förlossningsfall. Men då hade de byggt om, jag visste att lasarettet i Kungsbacka låg vid station, någonstans. Men det låg inte där när vi kom dit. Så var det någon som visade upp till Tölöberg dit man hade flyttat lasarettet. Jag körde runt den kullen ett par gånger innan jag hittade rätt. Men det gick bra den gången också.

På sommaren kom folk med halvelva tåget. Det skulle man passa. Det kom de, som skulle bort till Fagared och där var det ju rätt så mycket körningar.

På lördagarna kom ju pojkarna och flickorna som skulle ut och dansa och då fick man köra till dansen och bestämma tid för hämtning. Sedan var det ju fester i SLU-föreningarna runt om och då fick jag ta så många som kunde packa in sig i bilen.

En gång hade jag ett fotbollslag, en tolv, tretton stycken ut till Särö. Förr kom ju bilarna i tid också. Då vågade man inte komma mer än fem minuter för sent.

På julafton, då var det bra att göra. Då var det roligt att köra. Då var folk tacksamma. Och så hade man beställningar till stan eller fram och tillbaka, med hämtningar i stan. Då kunde man kombinera ihop det. Jag jobbade tjugo julaftnar i rad.

Sedan var man ju mycket i stan och körde på lördag natt, när det hade tagit slut här i Kållered, så stannade man ju där och fyllde ut lite. När det var slut här i Kållered så kunde man ju stanna där. Det fick man inte lov, men, men.

Det har väl blivit mycket sämre med servicen och grejorna. Det var ju lite stil på grejorna förr. Nu slåss chaufförerna vid centralen och flygfältet.

Konkurrenterna

Förr i tiden var det Hyrverket och Sleipner som hade taxibilar i Göteborg. I Mölndal var det en som kallades Rövarn Andersson eller Fattige Andersson, som sedan också startade bilskola.

Taxan

Jag kommer ihåg det kostade 3,60 från Kållered till Slingan i Mölndal och 7,40 till centralen. Det är det billigaste jag kommer ihåg. Sen ökade det något undan för undan. Det var taxameter redan från början men också uppgjorda körningar, vid längre körningar var det alltid ett uppgjort pris. Det längsta jag kört var till Halmstad. Det hände också att jag körde till Uddevalla, ibland på natten.

Bilarna

Jo, jag hade en snygg Nash efter att kriget startade. Jag körde med Nash nästan hela kriget också, med gengas. Plymothen, det var väl bara ett par år jag hade den. Sedan blev det Ford V8 och Ford Custom, Volvo-suggan var fin. Ja, den var bra. Karlssons i kyrkbacken skulle alltid ha den bilen, hon ska ha salongen, sa hon. Hon skulle åka hemifrån till kyrkan. Det var ingen lång bit. Kanske 200 meter, brant backe i och för sig. Och sedan kom ju Mercedes, dieslarna. Den körde jag med förresten till Stockholm en gång, Mercedes diesel, för Svanberg i Kyrkbacken. Han flyttade ju och han hade ju en massa småmotorer, han var väl gravör. Bilen stod på, ja hjulen såg ut så här. Jag vågade inte över 80 km förrän jag kom förbi Norrköping. Men, Plymothen var fin, dom var fina dom gamla amerikanarna. Jag körde Plymothen på 1,3 liter per mil i taxitrafik här nere, det drar dom ju nästan idag på småkörningar. En som väger femton sextonhundra kilo. Vad har dom gjort under tiden med bensinen? På så många år.

Olyckorna

Och så körde jag till Tulebo en natt och skulle hämta, så mötte jag en häst borta i kröken. Det var Aronssons. Han var ute och körde med släpa och träna. Sen körde han i diket uppe vid ett träd där. Så ramlade han av och jag kom runt kröken där så kom hästen, då tänkte jag, ska han inte svänga? Bom sa det, så sprang han rakt på. Jag skulle hämta där bortåt Hakkullen någonstans, klockan var väl tio på kvällen. Hästen sprang rakt på bilen och den ramlade ner på vägen och jag tänkte, nu dog den i alla fall och blev änna arg också, men hon reste sig allt upp och hon var med föl och dom klara det också. Ja, det kostade en tretusen att laga bilen i alla fall. Mycket på den tiden. Ja, det var ju runt kröken, precis vid broa där.

Det var en som hade varit i stan och firat Lucia, han blev av med benet då, nere vid Pärlan, vid bron där. Han gick ju som en hund efter vägen, Grahn och han kom ifrån stan och jag körde på honom där. Så han blev ju aldrig riktig människa sen, Grahn. Han var ju på väg till jobbet på morgonen då.

Rånarna

Vi frågade: ”Du var inte utsatt för något som taxichaufförerna är väldigt mycket utsatta för nu för tiden, rån och allt jäkelskap? Smita från betalningen och så? Sånt fanns det väl också på den tiden?”

- Det var inte så farligt, man var ju rädd ibland ändå. Jag minns ju då det kom från stan en natt, tre stycken. Dom var inte så vackra dom här gubbarna som kom. Han som körde ifrån stan var ju glad att få lämnat av dom här, naturligtvis.

Jag hade nog inte kört dom heller, men så skulle han in och ringa, den ene, och till Skene skulle dom åka. Så skulle dom in och ringa, så skulle dom ha tag i en i Skene, då hade jag redan lovat att köra dom till Hällingsjö, då skulle en taxi i Skene möta där. Då var det ju inte så farligt, när en taxi mötte där, men dom fick ju aldrig tag i någon där, så jag fick ju köra hela vägen.

Halt var det upp igenom. Jag tänkte; kommer det något så kör jag i diket med dom. Det var det enda raka för att klara sig. Och så försöka att sticka då. Men det gick ju bra och när vi kom till Skene så skulle dom ju ha hotell då. Dom var inte nyktra, så, ja dom skulle betala. Ja du kan betala detta sa jag, det var en fyrtio kronor till Skene på den tiden.

Men jag vände så fort fått pengarna. Dom kom nog in på hotellet. Dom var inte så farliga. Jag fick reda på sedan hur det var. För den ene som hade pengar och betalade, han var kusin med den som hade kafé Gunberg på den tiden, och han hade sålt något ställe och dom var ute och söp upp dom pengarna. Det var inte så farligt, men det var kusligt.

Det var ju lite lurigt att köra när dom skulle ut i terrängen och dom inte visste var dom skulle hän. Det behövde man ju få reda på.

En körning kommer jag ihåg som jag fick i stan en gång. Han skulle till Lerum och när jag kom bort till Riddaregatan, så jag sa, vart ska du hän i Lerum? Nej, det kunde han inte riktigt tala om. Jag vred av nyckeln så han hacka, bilen, så de.. Han var inte riktigt svensk heller. Det gick inte längre. Han steg av.

Då låg barnen hemma ensamma, frugan var inte hemma, då tänkte man på dom. Nej, annars kände man ju de flesta.

Vägarna

Men det var väl dåliga vägar i Kållered också?

- Ja, och grindar! Som skulle öppnas och stängas. Ute i Fagared var det flera stycken. Och man fick ju stänga efter sig så inte korna gick igenom. Där borta vid badplatsen i Tulebo var väl en och en mot Hultet. I Tulebo satte dom upp kättingar nere vid Stretereds personalbostad. Jag körde på den kättingen en gång. Dom hittade kroken uppe vid Lilla Stretered, sa dom.

Och så fick en vara kompis med Streteredpojkarna också. När det var snö på vintern och hade snöat igen, särskilt bakom lagårn, där var det ju alltid drivor. Men också nedanför, kunde man komma ner till sjön så var det i regel stopp nedanför backen där. Och då kunde det komma en hel del pojkar och hjälpa till, men man fick ge dom nån femöring, för annars kom dom inte tillbaks, dom var inte dummare.

Det var dåligt med snöröjningen, man fick vända vid Stretered när det var som värst. Då körde dom från Tulebo med häst och släde och hade vagnen vid Stretered när dom körde mjölken till Mölndal. Och likadant borta i Helgered, där kunde det vara stopp länge.

Jag minns en gång det var halt, jag vet inte om ni kommer ihåg det, det var 1950, då blev det isgata en fredag kväll. Det var ju halt många gånger, men då just höll det på hela natten. Och jag hade varit inne på Folkungagatan, det var en elfirma där, bilelektriker.

Jag körde ut på gatan, då sladdade bilen runt med en gång och sedan höll det på hela kvällen och hela natten. Jag var i diket i två timmar uppe vid missionskyrkan. Valle kom, nu har dom grusat sa han, nu kan du köra till Kålleredgården.

Jag åkte upp till Helgeredsvägen, åkte baklänges och ner i diket där. Jag fick gå på åkrarna och hämta en talja jag hade, fick krokat i och dragit upp bilen. Och sedan gick det hela natten.

Var ändå i Veddige på natten med tidningar. Då skulle man in på småvägar ibland men det vågade jag ju inte, fick lägga dom vid vägen allihop. Och borta i Knipered var jag på kvällen, bussarna slutade ju att gå vid sex-tiden. Ja, då var det halt.

Jag körde Vinqvist förresten upp till vägen mot Djupa Dala, den backen där. Jag var uppe i Djupa Dala, körde upp på kvällen, så skulle jag hämta honom på morgonen vid femtiden. Jag kom halvvägs upp i den branta backen men kom inte upp och kunde inte komma ur bilen för den halkade iväg då, så halt var det. Men jag signalera och tänkte att han som bor där får väl komma ut och hjälpa till, Skorpe-Karlsson heter han, bodde i backen.

Nej, jag såg inte ett liv, men jag tog tag i kavajen och försökte få av den och slänga bort under hjulet, men när jag hade stått en stund så stod bilen faktiskt still så att jag fick lagt kedjorna på hjulen.

Kommunikationsradion

Kom väl på femtiotalet, Kungsbacka var den första taxi som hade dom här, men det var på femtiotalet.

Nej, det var tidigare, det var nog strax efter kriget. Jag hade ju telefon här nere, den riktiga telefonen, var den förste i trakten som hade så dom kunde ringa direkt till bilen. Det måste ju varit på början på femtiotalet någonting. Ja vi hade dom där monterade i varje bil men själva apparaten, den hade vi så att vi kunde flytta den mellan bilarna. Den som körde natten då, han fick ha den, den var så pass här stor, vägde en trettio kilo. Nu är dom så här små. Det är otroligt. Då hade dom masten på Årödsberget, den gick ju runt här men det var många skymda platser. Då kostade det 20 öre för in och utgående samtal per minut, vi fick betala både in och ut. Men den var bra.

Trafiken

Mellan Göteborg och Alingsås var det ju, det var ju hemsk. Jag åkte den vägen i somras och såg hur krokig den var. Men det var ju besvärligt här i Kållered också, innan motorvägen, när vi hade all trafik genom centrum, det var ju väldigt besvärligt, det var ju svårt att komma ut över huvud taget.

Men nu tycker jag att det är lika mycket på morgonen som det var då. På söndag eftermiddag och söndag kväll då stod ju alltid polis här nere och dirigerade för annars hade bilarna ju aldrig kommit ut från Streteredvägen, det gick ju en ständig fil. Ja, det är kö där på morgnarna en kvart mellan halv åtta och kvart i åtta.  Jag var på Hisingen i morse, det gick ju bra att komma dit, jag skulle vara på Lundby sjukhus klockan sju men det tog nästan en timma att komma hem. Ja, det tjocknar till lite för varje år.

Angående tillgången på däck under krigsåren:

Tillgången på däck till bilarna var dålig under kriget. Kunde man få tag i någon som skulle lämna in sin bil så var man ju där och bytte däck med dom för det räckte ju att dom hade däck på bilen. På det sättet fick man ju tag i en del däck. Så var det mycket fyrlagrade däck, dom var dåliga. Ja, det var mycket punkteringar.

Det var en i Kungsbacka, Masen, som sa ”jag klistar en rundkappa”, han la ett däck inne i det andra, skar till och klistrade en rundkappa. Det var det svåraste egentligen, det med bristen på däck. Men, med gengasen så kom man väl upp i 80 km någon gång så kraven var ju inte höga.

Efter Alf

Einar Börjesson och Gösta Karlsson och Rune Larsson var ju kvar efter mig när jag lämnade 1960. Ja sedan höll dom på och gick ihop med dom i Mölnlycke och det var lite sammanslutning så dom hade något kontor där nere i kommunalhuset. Ja, och sedan gick det väl upp i Mölndal. Och sedan vet vi ju hur det gick.”