Kattkäringarna i Flabäck

Lisa Ekholm

Ur Hembygdsgillets skriftserie nr 12

l min barn- och ungdom låg det en gammal träkåk på Fageredsvägen ovanför Flabäck i Lindome. Kåken var i alla år i mycket dåligt skick. Träväggarna hade mist färgen för länge sedan. En del av tegelpannorna var trasiga, l detta hus bodde två gamla fröknar, Elsa von Braun och Elisabeth Ohlsson. Deras mödrar hade arbetat vid hovet. Elsa var av kunglig börd, sades det. Elisabeth var den av dem, som var mest känd i bygden. Hon var en mycket liten person - högst 150 cm lång - och hade en stor puckel på ryggen. För oss barn var hon en skräcktant. Elisabeth hade en mycket gäll röst och svor mycket.

De två tanterna kallades alltid för "Kattekärringarna". De hade nämligen kattor i sitt hus. Där fanns det kattor överallt; i fönstren, på taket och i den vildvuxna trädgården.

Elisabeth fick fiskrester av en fiskhandlare i Göteborg. Fisken kom med Kungsbackabussen och lastades av vid det gamla mjölkbordet vid Fagaredsvägen.

Vi flickor, det var Irma, Ella och jag, bar upp de tunga lådorna till Kattekärringarnas hus. Elisabeth öppnade alltid dörren försiktigt och drog sedan snabbt in lådorna. Yttre delen av huset hade jordgolv. Mer hann vi aldrig se förrän ytterdörren stängdes igen. Ingen människa fick komma in över tröskeln.

l slutet av varje sommar fick Irma, Ella och jag en bunt tyglappar som tack för hjälpen. Tyglapparna var provlappar, som Elisabeth fått från en gammal skol­kamrat, som hade affär i Göteborg. Vi flickor blev glada och tacksamma för nu kunde vi sy fina dockkläder av lapparna. Men våra mammor blev bekymrade. Först efter tvätt och strykning fick vi ta hand om gåvorna. - Åren gick och det blev andra flickor, som fick hjälpa till med fisklådorna.

Varje julafton fick min kusin Lena gå upp till Elisabeth med hemlagad julmat och julgodis. Detta togs emot genom fönstret. Lena minns än idag med vilka blan­dade känslor hon kom vandrande upp med jullådan. Spänning förenad med rädsla.

En gång hade en tjur slitit sig loss hos grannen. Grannbönderna var ute och letade efter det förrymda djuret. Efter mycket letande hittade de djuret utanför Elisabeths kåk. Där stod Elisabeth i fönstret och skrek till bönderna : "Jag har satt fast den jäveln !" Hon hade bundit fast tjuren med ett rep in i symaskinen inne i rummet. Hur hon hade lyckats med det visste ingen. Men bonden tackade och tyckte att Elisabeth inte var så dum i alla fall.

Några turister kom en gång och slog upp sitt tält på backen nedanför kåken. Elisabeth kom utspringande med ett vedträ i näven och hötte mot turisterna. Dessa drog hastigt upp sitt tält och flydde i vild panik till närmaste grannar. Där förklarade turisterna att nu hade de för första gången i sitt liv sett en riktig häxa.

l Göteborgs-Tidningen den 8 februari 1960 kunde man läsa, att 76-åriga före detta sömmerskan Elisabeth Ohlsson från Lindome hade hittats död i sitt ruckel till bostad under fruktansvärda omständigheter. Hon låg i en urgröpning i ett metertjockt lager av exkrementer och avfall, l ett hörn stod en balja med urin. Ett trettiotal katter strök omkring i det fruktansvärda rummet. De hade i sin hunger gett sig på den döda.

TV var där och gjorde en inspelning, men den var alltför hemsk för att kunna sändas. De socialvårdande myndigheterna hade flera gånger försökt få Elisabeth att flytta, men hon hade vägrat. Även provinsialläkaren hade försökt, men inte heller han hade lyckats.

Prästen hade också gjort försök att besöka Elisabeth. Enligt grann­ens dotter Kerstin hade han blivit bortkörd men orden: "Far åt helvete, din svartrock, och sköt dej och din församling för dej själv !"

Kerstin berättade också att Elisabeth under tidigare år hämtat mjölk i Kerstins föräldrahem. Elisabeth blev inbjuden att sitta och vila sig. Hon fick då sitta i köket på en packe tidningar på stolen. Allt för att inte Elisabeths hemska stank skulle sitt kvar i möblerna. Många år tidigare hade väninnan Elsa gått med på att flytta till ålderdomshemmet. Redan två dagar efter det att hon flyttat dit, avled hon.

De senaste femton åren hade Elisabeth inte varit utomhus. Matvaror hade levererats från handlare i Kållered efter rekvisitioner, som hon själv skrev. Butikens springpojkar hade satt varorna utanför ett fönster. Så hade det fungerat i många år.

När springpojken en gång hade funnit, att föregående matlåda varit orörd, hade han anat oråd och sprungit till närmaste granne, som larmat polisen. Detta var alltså i början av februari 1960. Elisabeth forslades till sjukhus, där det konstate­rades, att Elisabeth av allt att döma avlidit av hjärtslag. Kattorna avlivades. Det berättades att de nästan varit blinda eftersom de vistats så länge i det mörka huset. Så småningom brändes huset, eftersom det var omöjligt att sanera det.

Först nu fick den egendomliga lukten i grannskapet sin förklaring. Elsa von Braun och Elisabeth Ohlsson ligger begravda på fattigkyrkogården -den sydvästra delen av Lindome kyrkogård. Men livet går vidare.

Nu har man byggt tre stora flottavillor på Elisabeths tomt. Vad vet människorna i de nya husen vad som hänt på denna plats. Kanske är det väl att marken inte kan berätta sin historia.