Sommarens andra cykeltur startade vid ICA i Äsköping i 30 graders värme lördagen 17 juli. Trots värmen hade ett 40-tal prioriterat dammiga grusvägar framför badstränderna. För första gången sedan 2019 kunde traktorvagnen medfölja turen men endast med begränsat antal åkande. Första stopp hölls vid Lida kvarn som tjänat småbruken i det centrala Julita sedan minst 500 år och vattenhjulet stannade först 1915.
Vid gården Backa uppsökte vi skuggan av ekonomibyggnaden för att höra några stora drag av gårdens historia från arrendegård och torp under Fogelsta fram till 1865 då Backa lades i direktbruk under huvudgården för att på 1890-talet växta ut till en betydande statarenhet med rättare. 1941 friköptes gården av Karl Palmer som runt 1960 byggde om den gamla statarlängan till ett vackert corps de logi.

När resan stoppade nästa gång fick vi reda på att gårdsnamnet Pepparkällan troligen har med den droppande källa som ännu finns på ägorna. 1842 genomfördes Laga Skifte på gårdarna vid Leby vilket för Pepparkällan betydde bytte från ett torp under Fogelsta till ett under Gimmersta. 1918 blev så torpet arrendegård. Dagens bostadshus härrör från 1946 då familjen Pettersson tyckte den lilla torpstugan blivit för trång för makarna och deras nio hemmavarande barn. En av dessa, sonen Lars, kom senare att bli Julita kommuns starke man. Han blev också den att siste att leda kommunen innan den slukades av storkommunen Katrineholm.
Efter att ha färdats förbi Mostugan nådde vi en jakthydda i Gimmerstas Oxhage där vi fick en välförtjänt kaffepaus innan vi begav oss via Kärringvägen till den lite avsides belägna idyllen Norrsätter som troligen en gång varit en fäbod under Gimmersta. Senare blev det skogvaktarboställe och från 1822 ett vanligt torp. Sedan länge bor här Julita gårds skicklige snickare Dieter Braschoss tillsammans Kristina Berggren som båda mötte oss vid grinden.

1816 beslöt kommunstämman i Julita att varje gods skulle ansvara för sina gamla och ”oduglingar” genom att inrätta var sitt fattighus. Torpet Hagstugan dit turen nu hade nått fram, blev Gimmerstas fattigstuga fram till 1892, då det återgick till att vara ett vanligt torp. De senaste 50 åren har det periodvis stått öde eller var tillfällighetsbostad. Många har nog trott att husets dagar var räknade men idag har ett ungt par, Andersson/Dahlman tagit sig ann stället och åter fått det att blomma. Det tackar vi för och därmed var vi framme vid slutet på dagens varma och varmt uppskattade tur. 

Text: Leif Thegle      Foto: Magnus Andersson