Mitt namn är Hjalmar Thorgren och jag anställdes som byggnadsarbetare vid Aseas byggavdelning den 2 maj 1912. Arbetet började fyra dagar senare vid bygget av den nya Mimerverkstaden utmed Karlsgatan. Där arbetade jag till den 15 juli 1917. Då blev den i sin helhet färdigbyggd.

Nya Mimerverkstaden under byggnad 1911. Karlsgatan, som  leder rakt fram mot järnvägsstationen korsar Stora Gatan.

Två dagar senare blev jag överförd till Aseas intressekontor med placering vid vedgården. Den var belägen på Emaus verkstadsområde (i nuvarande Kopparlunden). Jag arbetade under drygt två års tid med att såga ved och köra ut veden till bostäder åt Aseas tjänstemän och arbetare. Under januari månad 1917 fick jag arbeta med utstakning av tomtgränsen omkring en fabrik som skulle tillverka elektroporslin.

Info: Sven Knutsson berättar i historien ”Mitt liv del 1 – Asea 1930 till Tyskland 1936” att fabriksbyggnaden för tillverkning av elektroporslin aldrig blev färdigbyggd eftersom man vid krigsslutet 1918 insåg att elektroporslin kunde köpas billigare från annat håll. Man beslöt sig då för att anpassa byggnaden för tillverkning av elektrisk isolationsmaterial. Våren 1920 startades isolationsfabriken i Tegnérområdet.

Emausverkstaden i förgrunden i nuvarande Kopparlunden. Isolationsfabriken syns längst bort. Flygfoto från 1933.

Gränsen runt fabriksområdet markerades av ett provisoriskt staket som fick kvarstå till 1923 då nytt staket uppsattes. Vaktstuga fanns inte, utan bara ett provisoriskt brädskjul, som varit använt till byggnadskontor. Det fick tjänstgöra som vaktstuga i 19 år, till den 22 september 1938 då nuvarande vaktstuga togs i bruk. 

Portvaktens stuga var i början bara ett provisoriskt skjul.

På senhösten år 1919 börjades med uppmontering av två impregneringstorn av järnkonstruktion för impregnering av gul och svart kamrie (för att skydda mot fuktinträngning). Samtidigt byggdes två fristående elektriska ugnar för bränning av mikanit för tillverkning av skivor, rör eller konor (koniska övergångar).

Info: Mikanit (glimmer) och presspan är olika sorter av elektriska isolationsmaterial.

Tidigt på våren år 1920 flyttade en pappersimpregneringsmaskin som var byggd på träställning från Mimerverkstadens fjärde våning till isolationsfabriken och uppmonterades i den därför avsedda impregneringslokalen. Denna maskin var den första som blev använd i den nybyggda fabriken. Så småningom uppmonterades lindningsmaskiner för smårör och pressar för mikanitkonor och presspanisolationsplattor. Under maj månad 1920 överflyttades hela isolationsavdelningen från Emausverkstaden. Arbetsstyrkan bestod då av cirka 60 anställda, men det reducerades betydligt några år senare under depressionstiden efter första världskriget, då arbetareantalet räknade till blott 35 personer.

Hela arbetsstyrkan 68 personer, troligen 1920. Personen i andra raden i mitten med vit skjorta och slips är chefen ingenjör Axel Bengtsson. Portvakten Hjalmar Thorgren syns i andra raden längst till höger med blanka knappar på rocken. Bakom honom kemisten E. Swenborg. 

År 1924 började tillverkningen att ta bättre fart, då många av de permitterade arbetarna återtogs och nya arbetare anställdes. En lindningsmaskin för större bakelitrör, eller rättare sagt cylindrar, uppmonterades. Vidare börjades lackering av koppartråd, vilket var ett ganska svårt nummer i början. Ingenjör Bengtsson, som var både kemist och maskinkonstruktör och hade energi för tio, övervann även denna svårighet. Det hände inte så sällan att han stannade kvar på fabriken till sent på kvällarna för att övervaka arbeten som var svåra att utföra. Han kunde sitta vid massapressarna under flera timmar om det var någon massa som krånglade, när tillverkningen inte blev till belåtenhet.

Så småningom uppmonterades kokare för olika sorters lack, först shellack och bakelitlack och senare även för gult och svart vävlack. De två senast nämnda inköptes tidigare från Amerika, till ganska högt pris. Därefter blev fabriken självförsörjande vad lacker beträffar. Enda undantaget var trådlack som inköptes från Tyskland.

Ingenjör Bengtsson fick beröm av direktör Arthur Lindén för tillverkning av goda vävlacker och det var han sannerligen värd.

I början var det inte så noga med avsyningen av produkterna. En avsynare var nog tillsatt men han tog det inte så bokstavligt i många fall. Jag kommer särskilt ihåg ett parti mikanitkonor. Det var nog tusen konor som fått fel diameter. Då fick jag, fast jag var portvakt, i uppgift att genom uppvärmning och påläggning av mikanitskivor se till att de fick rätt mått. Jag hade en vedeldad kamin i vaktstugan. I den brände jag ihop konorna tills de kunde godkännas.

Senare anskaffades en hyvelbänk som insattes i vaktstugan. Den skulle användas som skrivbord och vid behov som arbetsbänk. Jag fick då beställningar på snickeriarbeten vid sidan om portvaktsarbetet. Det kunde vara tillverkning av klisterramar för mikanit, mallar för kåpor, lacksilar för kokeriet eller såll för massaberedningen.

Portvaktsstugan i Tegnérporten från 1938.

Transporter till och från fabriken var i början inte väl ordnat. På den tiden var det inte så vanligt med bilar utan transporter i Västerås skedde oftast med hästdragen vagn. Det blev sällan mer än en tur fram och åter på förmiddagen och en på eftermiddagen. Ibland blev det bara en tur på hela dagen, för om kusken fick vänta på gods som inte var färdigt spände han ibland från hästen och lät honom gå och beta på gården, speciellt om det var på sommaren. 

Någon särskild plats för avlastning av ankommande gods fanns inte utan det var att lasta av godset på första bästa plats. Ingen person var ansvarig för mottagning. En gång hände det att ett ganska dyrbart verktyg blev avlastat utanför oljekällaren och fick ligga där under bar himmel i två veckor. Verktyget var ganska svårt angripet av rost när det hämtades. Då blev jag beordrad att ta emot ankommande och avgående gods. Det skulle jag bokföra. Detta fortgick i flera år tills nuvarande godsmottagning blev byggd. Då var det för långt från vaktstugan och olämpligt för portvakten och då blev en annan person tillsatt för detta arbete.

Bild på gamla isolationsfabriken (den mörkare delen) på Tegnérområdet 1971. Foto från Gideonsbergsgatan. ASEAs forskningsavdelning skymtar längst till höger.

Fabriksbyggnaden tillbyggdes första gången år 1928 med en tio meter bred hall efter västra fasaden och en lindningsmaskin för större bakelitcylindrar uppmonterades. Vidare uppmonterades en maskin för avdragning av cylindrarna. Därefter har fabriken tillbyggts och arbetsstyrkan har utökats rejält. Nu finns det också kontorsanställda som har sin sysselsättning inom fabriken när detta skrives.

Hjalmar Thorgren, portvakt, den 25 januari 1946.

 

 

Tillägg: 

Sven Knutsson berättar om sin tid 1941 till 1945 som chef för Isolationsfabriken ”Mitt liv del 2. Relä till Isolation” Här finns spännande avslöjanden som: Illegal försäljning av öl och drickande av sprit på arbetstid!

Oskar Hellman finns omnämnd i kapitlet Personer i artikeln ”Mimer ett kvarter och ...” .

Det uppmonterades ett luftbevakningstorn med en luftvärnskanon på taket på isolationsfabriken under andra världskriget. Se bild i kapitlet Personer i  ”Mimer ett kvarter och ...” i kapitlet Personer. Bilden finns i kapitlet om Mimer.

När jag började på Asea-Atom 1971 såg Gamla Isolation ut som på bilden ovan, fast det mesta var tomt på verksamhet. Fönstren var trasiga och duvor flög in och ut och det var fågelträck på golvet. Det stora huset med brutet tak revs senare, den ljusare delen med platt tak ärr kvar fortfarande idag, liksom forskningsavdelningen längst till höger.

Text och bilder överlämnades av Elisabeth Jansson. Text redigerad av Ulf Kjellsson.

2023-05-16

Ulf Kjellsson