Var Atom-Noak ursprunget till Aniara?
Sammanställt av Hans Stackegård 2008.
Framtid i rymden
När Föreningen Präntare i slutet av 1990-talet planerade sin första bok, Industriminnen, nämnde föreningens ordförande Gunnar Engström vid något tillfälle, att Aseas Uno Lamm under sin Ludvikatid hade varit ledare för en filosofisk/fysisk samtalsgrupp kallad Atom-Noak. Där skulle man – långt före de första satellitfärderna - ha skissat på människans framtidsmöjligheter i rymden.
När Gunnar Engström tog över efter Uno Lamm som chef för Aseas HVDC-verksamhet skulle det ha funnits fem pärmar från gruppens möten. En intensiv jakt efter dessa pärmar har föregått den här redogörelsen om Atom-Noak med förhoppningen att få klarhet i gruppens verksamhet och inte minst om det fanns någon koppling till Harry Martinsons rymdepos Aniara.
De flesta av dem som var direkt inblandade har gått ur tiden – Uno Lamm 1989 - men flera av deras sekreterare och medarbetare har välvilligt ställt upp och gett värdefull information. Vid kontakt med Birgit Willegard, sekreterare till Ludvikaverkens platschef Gösta Rydbeck på 1950-talet och därefter till Aseachefen Curt Nicolin under 35 år, meddelade hon att Atom-Noak bestod av kvartetten Uno Lamm, Gösta Rydbeck, Bertil Stålhane och Gunnar Dahlby. Hon tipsade också om att Uno Lamms maka Pamela, bosatt i Nya Zeeland, kanske hade minnen från gruppens verksamhet.
Pamela Lamm minns
Det visade sig, att Pamela Lamm blev väldigt glad över kontakten och svarade i ett e-brev som här återges in extenso:
Dear Hans,
Atom-Noak was the Utopian Dream of four, five brilliant brains: Bertil Stalhane, who was short-listed for the Nobel prize. Not least because of his strong anti-Nazi publications and activities. Uno Lamm who requires no introduction. Gosta Rydbeck whom you also know, and Gunnar Dahlby. Harry Martinsson only came to some of the meetings I think and I never met him. Sven Pyk was a founder member but died soon after. You can read more about their ambitions in Uno's book "Livsmiljo I forandring" published by Timbro in 1980.
All the above names were good friends from way back and Atom-Noak was formed shortly after the Hiroshima bombing in 1945, just for discussing the possibilities of space travel that atomic energy provided. It was a private club and, in fact, they were like a gang of happy schoolboys when they met, becoming more and more enthusiastic as their ideas took shape! They were all idealists but also nuclear physicists, chemists, scientists and engineers. The main idea was to build an atomic ark and sail away to one of the planets to start a new civilisation.
AnnaGreta Rydbeck, Noel Stalhane and I, as wives, were far less enthusiastic! It appears our roles would be breeders, (if time allowed) peasants and cooks. Not, in fact, so far removed from the abhorred nazi regime! (They were a "macho" crowd, those brilliant men and it is extremely doubtful any feminists would have been allowed on board!)
They naturally followed atomic/nuclear development eagerly (Uno was on the international atomic commission before we moved to America) and the meetings were usually held at the houses of the participants or sometimes in Stockhom at Flygklubben where Uno was a member. I shall never forget the first one I attended. It was held beside the lake in Gosta's beautiful sportstuga in Dalarna. It must heve been in the summer of 1950. I had not learned Swedish yet and was given a bowl of salad to "toss" at the dinner table, whilst strange words flowed around me from the mouths of these more and more excited gentlemen. Never has a salad been more conscientiously tossed!
It was really their IDEALS that they were airing (as I understood later) because space travel was still very much in its infancy. "What are the VALUES we have that we want to take with us?" was the perpetual question. Gunnar was a religious person, I remember, the others weren't. This provoked many a discussion. Also politics. The few practical suggestions from the wives were usually ignored - or postponed. In a way it was sad that no tangible results were produced, for obvious reasons, (after all it was a gigantic project) but many hours of discussion, comradeship and brain-storming created some of the happiest hours of their lives for the participants and, who knows? Maybe some of their ideals may filter down to those who do eventually travel in space in their ATOM NO ARK? I was visiting a NZ engineer recently who had worked on the HVDC system here and visited Ludvika etc. (long after our time!) and we both agreed that we need a Swedish/Danish exporter to export "Aalborgs" to NZ in exchange for Stoneleigh wines!
Varma halsningar
Pamela.
Bild: Uno och Pamela Lamm inför flytten till USA 1965. De omges av fr v Putte Sollergren, Anita Bengtsson, Birgit Willegard, Helmi Alatalo, Barbro Pauli-Hesselager och Lill-Anna Bengtson. Foto: Uno Lamm.
Kolonisering i rymden
Anita Bengtsson, som var Uno Lamms sekreterare på 1940-talet, minns att Atom-Noak var på tapeten. Hon skriver bl a så här:
Att jag kommer ihåg korrespondensen om Föreningen Atom-Noak (FAN) kan bero dels på att den ordentliga flicka jag var aldrig använt fula ord förrän jag blev tvungen att underskriva brev med ”För FAN”, dels på att jag var betagen i Martinsons prosa – kunde njuta av hans fraser som karameller. Det var aldrig tal om utskrift av protokoll eller inlägg och alltså ingen pappersinsättning i pärmar från min sida. Jag minns också att Curt Mileikowski och Arne Hult examensarbetade i Ludvika sommaren 1945 om atomenergi. Förfäran var stor efter Hiroshima.
Jag frågade Birgitta Liljeblad vid ett tillfälle om Harry Martinson träffade Ragnar. Det gjorde han, men det var på något Asea-partaj med litterära personer. Jag hörde aldrig att Ragnar Liljeblad var med i det aktuella rymdresonemanget. Däremot minns jag att FAN sammanträffade med Martinson på Vanbo utanför Smedjebacken. Man spånade om kolonisering i rymden, en hel nejd skulle skickas upp med alla levande arter inklusive daggmaskar och or. Man skulle föröka sig flitigt och aldrig återvända till jorden.
Televinken-Anita erbjöds rymdfärd
Uno Lamms dotter Anita Lindman-Lamm – känd från Televinken-programmet i TV – berättar i ett telefonsamtal att hon för många år sedan gjorde en videointervju med Gunnar Dahlby om FAN, dvs Föreningen Atom-Noak.
Hon minns också att hon i 12-13-årsåldern fick vara med vid ett möte hemma hos Lamms. Hon erbjöds då att följa med i Atom-Noaks rymdfarkost, vilket verkade intressant och spännande. Anita drog sig dock när hon fick klart för sig att hon i så fall var tvungen att vara borta från kompisarna under flera generationer.
Anita kommer väl ihåg föreningspärmarna. - Pappa skulle ju samla på allt. Pärmarna var enligt Anita med vid flytten till San Francisco eller snarare San Mateo i slutet av 1960-talet. Efter pappa Unos död i slutet av 80-talet gick man igenom arkiven men hon vet inte vem som tog hand om pärmarna.
Pärmarnas öde
Sökning i Wallenbergfamiljens arkiv gav inget resultat, men Gunnar Engström kunde ge besked. Han hade sänt Gunnar Dahlby till USA för att säkra föreningens efterlämnade dokument i Uno Lamms hem i Hillsborough.
På ett korrespondenskort (arkiverat av Uppsala Universitet) som åtföljde pärmarna och riktat till Gösta Rydbecks efterlevande maka Anna-Greta, föreslog Gunnar Dahlby att pärmarna skulle delas mellan Anita Lindman-Lamm och Rydbecks son Bo.
Västerås 13 jan 1990
Kära Anna-Greta!
Jag hoppas att även du kommit in i det nya året med hyfsade krafter. Jag har tagit mig före att skriva en kort vers om FAN att läggas å topp av övriga FAN-papper som kurze Einführung för okunnig allmänhet.
Det har stått i SvD att Riksarkivet skrotar gamla personhandlingar eftersom de har för mycket, så vi får väl gå in för att var och en av oss behåller det som finns. Bo kan tänka för Rydbecks och Anita Lamm för Uno.
Hjärtlig välgångsönskan
Maj-Britt instämmer
Gunnar D
PS
Jag hoppas att jag talat om att jag var i Hillsborough i augusti för att ta hem en del av Unos efterlämnade papper. En intressant resa, betald förstås av Asea-ABB.
DS
Den ”korta vers om FAN” som nämns på kortet är en summerande beskrivning av vad Atom-Noak egentligen var och utgör en huvudkälla för min redogörelse (Se bilaga). Där nämns bl a att föreningen hade fler ”adjunkter” än Harry Martinson, nämligen reaktorfysikern professor Hannes Alfvén, känd atomförsvarsmotståndare, Ivan Herlitz, Sveriges första teknologie doktor, den kände läkaren Oscar Klein och Åke Vrethem, Aseas vd och koncernchef 1949-1975 m fl.
Pärmarna överlämnades dock i stället till Svante Lindqvist, professor i industrihistoria, som hade för avsikt att göra ett större arbete om föreningens verksamhet. Gunnar Dahlby nämnde också att författaren Agneta Pleijel arbetat med konceptet ett antal år men ännu inte gått vidare till manus.
Bokreferenser
Uno Lamm har beskrivit föreningens verksamhet i sin bok Livsmiljö i förändring 1980. Där bekräftar han sambandet med Aniara och Harry Martinsons ”adjunkt”-titel samt föreningsstipendiet.
Beträffande Atom-Noaks roll för Aniaras tillblivelse hänvisar han även till professor Tideströms bok Ombord på Aniara, en studie i Harry Martinsons rymdepos. Det är tydligen så, att gruppen fått kännedom om Harry Martinsons rymdtankar och inbjudit honom till utbyte av filosofiska tankar om människan i rymdperspektiv.
Tideströms beskrivning av kopplingen är egentligen en hänvisning till en annan bok, nämligen det stora verket av Ingvar Holm 1960, Harry Martinson; Myter Målningar Motiv. På sidorna 299-301 beskrivs inte bara relationen mellan Atom-Noak och Aniara samt de dikter som Harry Martinson skrev speciellt till föreningen utan också de föreningsstatuter som registrerades år 1946 hos föreningsregistret i Stockholm.
Gruppen hade som praxis att inbjuda intressanta personer inom ämnet till tankeutbyte. Gästen adjungerades och fick därvid den självklara titeln ”adjunkt”. Det verkar som om Harry Martinson fick mottaga ett stipendium för att slutföra Aniara.
Boken bekräftar att gruppen bestod av Uno Lamm, Gösta Rydbeck, Bertil Stålhane och Gunnar Dahlby. Dessutom fanns från början en femte medlem, Sven Pyk. Efter Sven Pyks frånfälle hade föreningen en kärna av fyra medlemmar. Hur många ”adjunkter” som inlemmades framgår inte i den här boken.
Det är tydligen inte så att kontakterna med Atom-Noak gjorde att idén till Aniara föddes hos Harry Martinson. Möjligen medförde kontakten att konceptet konkretiserades och slutfördes till ett operamanus. Precis som för Atom-Noak var tanken initierad av atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Harry Martinson träffade nämligen den danske atomfysikern Niels Bohr under sent 1940-tal och fick se en s k atomskalning, vilket torde innebära att någon av de yttre elektronbanorna skalas av atomen och energi frigörs medan atomens fysiska karaktär naturligtvis ändras.
Fusionen mellan Atom-Noak och Aniara var alltså etablerad och ett exempel på att djup teknikvetenskaplig kunskap kan sammansmältas med rent filosofiska tankebanor. Produkten Aniara ger fortfarande en mörk framtidsbild, som vi hoppas aldrig skall bli verklighet.
Kommersiell idé
Registreringshandlingarna från 1946 blev alltså införda i Stockholms föreningsregister. Föreningsmedlemmarna var kommersiellt inriktade ingenjörer med flera IVA-medaljer och man kan gissa att Bertil Stålhane säkert var aktiv i formuleringen av syftet.
”Den 14 november 1946 antogs stadgar för föreningen Atom-Noak u p a, som har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen genom att frambringa konstruktioner för projektiler och fordon för rymdtrafik, att utnyttja, förvärva och försälja patent och licenser å sådana konstruktioner samt att bedriva viss annan i stadgarna närmare beskriven icke ekonomisk verksamhet.”
Detta är minst sagt ett pretentiöst föreningsmotiv och man skall ha klart för sig att dessa herrar var ganska vana vid att producera banbrytande epokbildande patent. Avsikten var säkerligen seriös 1946. Patentverket köpte inte tanken att en kommersiell interplanetär transportraket skulle vara patenterbar ”bara för” att den drevs med kärnkraft. Efter ett par vändor avstod föreningen från det kommersiella spåret och ägnade sig främst åt den tekniska och filosofiska visionen
I Gunnar Dahlbys skrift som nämnts ovan beskrivs den personliga bakgrunden till att de samfällt formulerade patentansökningshandlingarna aldrig blev formellt registrerade i Patentverket.
Samklangen mellan Atom-Noak och Aniara
Incitamentet för både Harry Martinsons ragnaröktankar och Atom-Noaks föreningskoncept var atombomberna över Japan. Martinson sökte tidigt vetenskapliga ramar, även om han principiellt tog avstånd från att tekniken skulle tillåtas sätta ramar för filosofi och existentiella tankar. Hans besök i nobelpristagaren Niels Bohrs kärnfysiska laboratorium i Köpenhamn strax efter Hiroshima-bomben bekräftade den skrämmande styrkan hos även en begränsad demonstration av kärnfysikens krafter.
I mars 1948 inbjöds Martinson till Atom-Noak för en sammankomst i rymdens tecken. Kvällens ämne formulerades Människan på en ny planet. Gästen läste flera dikter som han skrivit speciellt för kvällen och tillägnade föreningen. Uranium och Inflation har bevarats för eftervärlden. Martinson upphöjdes till ”adjunkt”, fick diplom och dessutom ett stipendium.
Samarbetet med föreningen hade stor betydelse för Harry Martinsons vidare utveckling mot Aniara och när detta 103 versers operaepos kom ut sände han till föreningen ett exemplar med följande dedikation (Uppsala Universitets arkiv):
Till Sällskapet Atom-Noak
Till Sällskapet Atom-Noak ber jag härmed att få framföra mitt djupa och varma tack för den storartade gåvan: ett diplomstipendium.
Då jag emellertid inte kan fatta hur jag kan ha förtjänat en sådan ära och utmärkelse, ber jag i framtiden få återgälda den strålande gåvan med vad jag för ändamålet kan åstadkomma med hand och med huvud.
Till dess sänder jag Sällskapet mitt vördsamma tack.
Spånga den 2 april 1946
Harry Martinson
Diplomstipendiat i atomångestens tid, Frödingstipendiat i vårlökens tid
Pq-ql = ih/2r
Eller uttytt: Livet snurrar och strålar i tid och rum
Till brevet bifogades dikterna Uranium, Inflation och Men ingen Noak fanns.
Utgivningen av diktsamlingen Aniara skedde inte förrän i oktober 1956.
Föreningspärmarna - professor Lindqvists studie
Svante Lindqvist bekräftar, att Atom-Noaks arkivpärmar för närvarande (2008) förvaras i Nobelmuseet och att de kommer att slutförvaras i Kungl. Vetenskapsakademiens arkiv, eftersom Uno Lamm var medlem.
Professor Lindqvist har mycket ingående följt Atom-Noaks historia och kopplingarna främst till Harry Martinson men även andra institutioner. Han presenterade detta arbete som sitt inträdesföredrag vid installationen i Vetenskapsakademien i december 2002.
Föredraget hade titeln Harry Martinson och ”Föreningen Atom-Noak u p a” - Eskatologiska föreställningar bland svenska ingenjörer under efterkrigstiden.
Föredraget beskriver utifrån föreningshandlingarna motiv och verksamhet, bl a dialogen med Patentverket om huruvida man kan patentera en rymdraket framdriven med atomkraft. Patentansökan blev efter denna skriftväxling avslagen.
Det var vid föreningens kanske främsta sammanträde den 12 mars 1948 som Harry Martinson inbjöds tillsammans med två ytterligare ”adjunkter”. Rymdplanerna dryftades och åsikter bröts. Som framgått ovan ägde en brevväxling rum efter detta möte, som säkerligen har haft betydelse för utformandet av Aniara.
Professor Lindqvist kan berätta, att Harry Martinson även en andra gång träffade Västeråsingenjörerna mera officiellt. Det var när han inbjöds att 1958 – alltså två år efter Aniaras utgivning – hålla föredrag på Stadshotellet inför Aseas tjänstemannaförening.
Det var vid detta tillfälle som han även träffade Aseas legendariske utvecklingschef Ragnar Liljeblad, vilket omnämns i Anita Bengtssons brev ovan.
Föreningen Atom-Noak dog med Uno Lamm 1989 efter att ha varit en tankesmedja i inte mindre än 45 år.
Eftertanke
Källstudierna visar att det troligen var atombomberna över Japan som initierade både Harry Martinsons scenario över en flyktfärd i Aniara och Atom-Noaks visioner över människans utfärd i universum.
Formandet av de två visionerna utvecklades parallellt. Detta skedde under många år utan någon kontakt mellan skaparna. Harry Martinson fick vetenskapliga impulser från professor Niels Bohr som bas för vidare visionsutveckling, medan Atom-Noak räknade på kärnkraftsaggregat som raketmotorer och människans livslängd i förhållande till avstånd och transporttid till närmaste rimliga resmål.
Harry Martinson utvecklade sin ragnarök-vision under ökande dysterhet fram till den punkt då han inte längre kunde leva med sin depression.
Atom-Noaks medlemmar stötte på matematiska problem när de konstaterade att avstånden var så stora att människans livslängd inte räckte till för överbryggandet. Detta löstes genom att fruarna inviterades till planeringen för att utöka restiden över generationsgränsen.
Kanske är detta en återkommande skillnad mellan livsfilosofen och ingenjören som även syns i dagens visionsdebatt. Ett exempel är kärnkraftsdebatten.
Medan motståndaren ser något ondskefullt i själva kärnkraftens tämjande med alla dess krav på skydd och regleringar är detta för ingenjören en underbar utmaning. När journalisten funnit att urangruvan kan medföra giftskador för gruvarbetaren frågar han politikern om man verkligen kan lita på en sådan teknik. Ingenjören däremot försöker omedelbart lösa det specifika delproblemet i gruvhanteringen för att inte detta skall blockera hela energiförsörjningen.
Bilaga
Klicka i den blå texten. Harry Martinson och "Föreningen Atom-Noak u.p.a." Eskatologiska föreställningar bland svenska ingenjörer under efterkrigstiden. Av professor Svante Lindqvist. Ur Vitterhetsakademiens årsbok 2003.
Artikeln publiceras i sin helhet med tillstånd från Kungl. Vitterhetsakademien och författaren Svante Lindqvist.
Sammanställt av Hans Stackegård 2008.
Om författaren, se Tornen i stadssilhuetten.
Ulf Kjellsson 2021-02-25