Hur ASEA fick sina robotar

Hur ASEA fick sina robotar.

Av Sören Bååth 2015.

Under de 12 år jag var chef för Apparatsektorn, sedermera kallad Apparatdivisionen (Switchgear and Controlgear Division), skedde många stora förändringar av verksamheten och satsningar på nya produktområden, delvis banbrytande för ASEAs framtida verksamhet. Ett av dessa produktområden som idag är helt grundläggande för ABBs förmåga att överleva är robotar. Det kan vara av ett visst intresse att berätta hur det gick till när ASEA beslöt att satsa på robotar:

När jag tog över som chef för Apparatdivisionen (S-sektorn) 1971 hade vi en viss verksamhet inom hydraulikområdet, bland annat tillverkade vi den s.k. Garderegulatorn, en elektrohydraulisk reglerapparat som användes främst i elektrostålugnar men även t.ex. för djupreglering i ubåtar. Läs mer om regulator. Vi hade en verkstadskapacitet som klarade av den mycket avancerade tillverkning som krävdes. Denna resurs kom redan i början av 1970-talet att utbyggas med en ny och avancerad maskinpark, och ett särskilt utvecklings- och konstruktionskontor för hydrauliska produkter inrättades i och med att ASEA genom köpet av Hägglunds övertog deras verksamhet inom hydraulikområdet och produktprogrammet därigenom breddades. Detta kom att spela en avgörande roll för ASEAs kommande robotsatsning.

Vid decennieskiftet 60 till 70-tal började de första egentliga industrirobotarna komma på marknaden. Läs mer om industrirobot. Visserligen hade en mängd automatiska maskiner för ersättande av mänskliga arbetsuppgifter utvecklats långt tidigare, men de var specialtillverkade för att utföra vissa bestämda arbetsuppgifter och inte alls eller endast i mycket begränsad utsträckning omställbara för andra arbetsuppgifter. Omställbara och programmerbara robotar med möjlighet att röra ”armen” i alla plan kom alltså först vid denna tid. De första, däribland den då mest avancerade Unimate, var av amerikansk tillverkning.

I början av 1970-talet, jag minns inte exakt vilket år, men det var efter 1972 då ASEA köpte Hägglunds och före 1975, kom Curt Nicolin en dag till mig och sade ungefär så här: ”Vi missade utvecklingen av numeriska maskiner, låt oss nu inte missa utvecklingen av robotar!” ASEA hade redan då på Curt Nicolins initiativ skaffat sin första industrirobot, det var en amerikansk av just fabrikat Unimate, som installerats på Motorsektorn för att betjäna en tryckgjutningsmaskin, ett typiskt användningsområde för den första generationens robotar. Att han kom just till S-sektorn var inte en tillfällighet; de första robotarna, och så även Unimate, var alla hydrauliska med någon form av elektrisk informationsbehandling och styrning. Detta var decennier före den utveckling som senare skedde på datamaskinområdet och som möjliggjorde dagens oerhört snabba informationsbehandling. S-sektorn hade, som jag berättat ovan, de resurser för produktutveckling och produktion som bedömdes erforderliga för att åstadkomma en robot.

Min första ansats för att komma igång var att ta kontakt med chefen för Unimate i USA, och sondera möjligheterna att köpa en licens av dem. Dessa resonemang pågick en viss tid men ledde inte till något för ASEA intressant förslag, bland annat då Unimate ville begränsa ASEAs rätt att sälja de robotar vi skulle tillverka utanför Sverige, så jag insåg att vi måste åstadkomma något på egen hand.

Men det var helt uppenbart att vi behövde en projektledare som hade åtminstone en viss erfarenhet av robotutveckling och som kunde ägna sig åt saken på heltid. Någon sådan person fanns vid denna tid inte i Sverige. Men genom Bengt Andrén, som vid denna tid var ansvarig för försäljningen i västländer, däribland USA, fick jag tips om att det fanns en svensk civilingenjör på General Electric, som arbetat med just robotprojekt och som ville hem till Sverige. Jag ringde upp vederbörande, Björn Weichbrodt, och berättade för honom om våra planer. Han var klart intresserad. Han berättade mer ingående om sig själv och sin verksamhet, som jag bedömde passade oss utmärkt, och efter några ytterligare samtal om villkor etc. anställde jag honom. Per telefon utan att ha träffat honom! Det är nog enda gången jag anställt någon per telefon.

Bild: Björn Weichbrodt programmerar Aseas första robot IRB6.
Foto: Okänd. Bildkälla: ABBs arkiv Västmanlands läns museum.

När Björn kommit till Sverige och vi började dra upp planerna för arbetet fann vi, att han lämpligen skulle placeras på centrala laboratoriet för att underlätta kontakterna med alla de utvecklings- och forskningsresurser som fanns där, och för att kunna skaffa sig en bredare och mindre ”sektorsbunden” överblick över det stora och viktiga projekt som låg framför oss. En styrgrupp bildades med mig som sammankallande, Björn som föredragande, och representanter för de instanser som bedömdes bli inblandade i arbetet. Vi hade redan då börjat ifrågasätta om hydraulik var det lämpligaste för ASEAs blivande robot. Därför genomfördes arbetet genom att parallellt i detalj studera två alternativa utvecklingsvägar: dels en hydrauliskt driven robot, dels en ”helelektrisk”. Läs mer om hydraulik. Apparatsektorns konstruktionskontor för hydraulik (S-sektorn hade utökat sin verksamhet inom hydraulik efter övertagandet av Hägglunds hydraulikprogram) studerade förutsättningarna för en hydraulisk robot, och en grupp på laboratoriet studerade under Björns ledning ett ”helelektriskt” alternativ. Detta senare alternativ hade vissa svårigheter bland annat med att finna en lämplig elmotor för roboten, ASEA tillverkade inte någon sådan maskin, och det fanns knappast förutsättningar för att utveckla en. Men efter en tids letande fann man en sådan lämplig motor av utländskt fabrikat.

Denna förstudie pågick under något år med kontinuerlig avrapportering till styrgruppen. Vid den slutliga utvärderingen av alternativen fann styrgruppen i full enighet att det elektriska alternativet var att föredra, även om mina hydraulikkonstruktörer inte var enbart glada. ASEAs kunnande och erfarenhet var ju i hög grad inriktade på det elektriska området, och utvecklingen bedömdes gå mot mer elektronisk databehandling, varför det måste anses vara en ”omväg” att efter den elektriska databehandlingen gå över till hydraulik. Tiden visade ju tämligen snart att detta var ett riktigt och bra beslut.

Utvecklingsarbetet koncentrerades därefter på det elektriska alternativet. I och med detta fann jag att S-sektorn i stort spelat ut sin roll som ”hemvist” för projektet, och på min inrådan skapades en fristående projektgrupp på laboratoriet som senare, när projektet börjat nå produktionsstadiet, överfördes till dåvarande Elektroniksektorn, som bedömdes ha erforderlig kompetens och resurser för projektets genomförande. När verksamheten sedermera fått igång produktionen och etablerat sig bildades en separat Robotsektor, som nu utgör en av grundpelarna i ABBs nya Automationsdivision.

Bild: ABB Robotics på Finnslätten.
Foto: Okänd. Bildkälla: ABB

Björn Weichbrodt blev följdriktigt chef för denna nya sektor och ledde ASEA/ABBs utomordentligt framgångsrika verksamhet inom detta nya produktområde i många år. Vi på Apparatsektorn följde med stort intresse denna utveckling, och var den första ASEA-enhet som installerade ASEA-robotar, den första var i vårt tryckgjuteri, men många andra tillämpningar följde. Asea och senare ABB-roboten kom att bli en stor succé. Se bilder på moderna robotar nedan.