I dag använder vi oftast bara träkol när vi ska grilla, men förr användes det t ex vid hemsmide, järnbruk, för att värma hus och vid drift av gengasbilar.

En kolmila är en mila konstruerad för kontrollerad upphettning av ved utan eller med begränsad syretillförsel. Slutprodukten är träkol. Vid en vanlig vedförbränning brinner kolet upp fullständigt och bildar aska. Vid kolning i mila brinner en liten del av veden upp för att skapa den värme som behövs för att hålla kolningsprocessen vid liv. Det är hela tiden en balansgång i lufttillförseln till milan för att hålla temperaturen på rätt nivå utan att kolveden brinner upp i onödan.

Historik

I Sverige blev milorna allt vanligare under folkvandringstiden, 400-800 e kr. De första milorna var ligg-milor, där kolveden låg tvärs över ett underlag av slanor. Dessa milor stod för den svenska kolförsörjningen fram till slutet av medeltiden då res-milorna började bli allt vanligare. Kolningsgenombrottet i Sverige kom omkring år 1000, då en liten men successivt växande järnindustri startade.  Efterfrågan på kol ökade efterhand som bergsbruket växte fram med masugnar, hyttor och tackjärnsframställning.

Traditionen inom kol och järnframställning i  Hälsingland är lång. Kolning omnäms i samband med järnframställning redan i Hälsingelagen.  Långt in på I boken Beskrivning över provinsen Hälsingland av P.H. Widmark. framgår att det redan 1590 fanns 3 stycken Hillebårdssmeder i Ilsbo.

Foto: Sockenbilder, ur Tord Perssons samling

1724 kom den första lagstiftningen rörande träkolsproduktion. En lag som skulle trygga kolleveranserna till vissa betydelsefulla bruk, t ex Sala silvergruva. På 1850-talet grundades kolarskolor runt om i landet för att utbilda duktiga kolare , utbildningen skulle  fungera som inträdesprov till de riktiga skogsskolorna. Kolarskolorna försvann på 1950-talet.

Kolproduktionen ökade hela tiden för att nå sin höjdpunkt under krigsåren på 1940-talet, men industrialismens utveckling och ny teknik på järnbruken gjorde kolet så småningom överflödigt och idag används kol främst som uppvärmning eller grillkol.

Kolningsmetoder

Platskolning är kolning i kolgård, d v s att man kolar på samma plats år från år. Platskolning blev vanlig efter 1850 då flottleder och järnvägen började byggas ut. Skogskolning sker på plats ute i skogen där råvaran finns nära till hands.

Milan

Det finns en rad olika miltyper som använts i olika tider och på olika platser och därav ofta fått sitt namn.
Res-milor delas upp i milor med horisontal botten och milor med lutande botten. De består i allmänhet av rest virke som är lutat mot en tändtrumma i mitten. Utformningen är olika men funktionen är i princip densamma, att fungera som stöd vid resningen av milan och att möjliggöra tändningen i centrum av milan. Den horisontella milan, Sveriges vanligaste mila. Den består av tre meters kolved som är rest i en cirkel mot en centrumpåle. Vanlig volym på resmilor är ca 130 m3 ved.
 

Ligg-milor består av liggande långved på ett underlag slanor. Normal längd på veden var mellan sex och sju meter. Liggmilor kan göras mycket större än resmilor, vid platskolning kolades ofta milor som innehöll över 1200 m3 ved.
 

Att bygga en mila

Milans underlag, kolbotten

eventuell gammal kolstybb skottas bort tills brandskorpan (tjära som sintrat ihop till en hård kaka) friläggs. Brandskorpan är en mycket bra botten eftersom den ger ett effektivt skydd mot tjuvdrag.

Rosten 

Rosten är det bottenlager som milan sen ska stå på. Den har även som uppgift att fördela och leda tilluften till alla delar av milan när det tas upp fotrymningar (lufthål vid milans bottenkant) runt milan. Först läggs ett lager av 10-12 cm tjocka kolvedsbitar ett regelmönster som tillåter luften att cirkulera fritt. Ovanpå det läggs t ex bakor som ett golv. Att använda en rost vid kolning är viktigt för att lyckas och få ett högt utbyte. Det är också lättare att reglera lufttillförseln, mindre risk för frät och bränder och tiden för kolningen kan lättare regleras.
 

Skorstenskolning

 används på resmilor. I kanten på milan byggs en eldstad och skorsten. Under milan läggs virkesbitar som bildar kanaler riktade mot skorstenen. Genom att elda i eldstaden bildas ett drag genom milan som suger ut milgaserna genom skorstenen. När milan blivit genomvarm skapas ett självdrag genom skorstenen, eldningen kan då upphöra. Fördelar med skorstenskolning är att milan kan drivas dubbelt så snabbt, kolningen kan ske utan avbrott och i jämn hastighet oberoende av väder och vind och att kolningen går snabbt även i slutskedet.

Centrumpåle (kungen) eller bordsstake: 

Första steget i uppbyggnaden av en mila är att resa och staga centrumtrumman/tändtrumman. Som sen vid tändning fylls med ved. Vid centrumpålen/kungen/bordstaken fästs en riktstång mot vilken all ved riktas för att ge milan en centrerad tyngdpunkt. 

Resningen

börjar med torr och klen ved närmast mitten för att tändningen ska gå bra. Därefter reses den grövsta och mest svårkolade veden. Luckor och mellanrum fylls med småved för att milan ska bli så tät och kompakt som möjligt. Ytterst reses den klenaste veden som hindrar stybben från att rasa in. Veden reses med grovändan ner och toppen riktad mot centrumpålen.

Bild: Örjan Foto: Örjan Tjärnström, Ilsbo
 

Risning: 

Milan risas tjockast på toppen och tunnare  längs sidorna. Risets uppgift är att fungera som fästunderlag till stybblagret och att hindra stybben från att blanda sig med det färdiga kolet.
 

Stybbning: 

Det bästa material som kan användas är stybb från tidigare kolningar. Det går också att stybba med sandblandad jord eller lera. Grus eller finare sand är inte lämpligt, det torkar ut och släpper för lätt igenom milgasen. Mellan 20-30 cm tjockt lager läggs på toppen, utefter sidorna räcker det med ca en decimeter tjockt lager.

Tändning: 

Det finns en mängd olika sätt att tända en mila beroende på miltyp och tändställe på milan. Liggmilor kan man tända i kanten eller i mitten. Resmilor kan tändas längs kanten eller på olika höjd i centrum i vertikal eller horisontal trumma. Den vanligaste metoden är dock att tända i centrum i en vertikaltrumma. Man börjar då med att elda uppe på milans krön. När det bildats en ordentlig glöd rakas den ner i den ca 30cm i diameter stora trumman. Trumman packas sen med torrved allteftersom elden tar sig nere i hålet. Då hålet är fyllt och elden tagit sig ordentligt risas hålet och täcks över med stybb.

Foto: Sven Lönnberg, Ilsbo

Slagning: 

Innan milan blivit genomvarm kondenseras vattenångan i de kalla delarna. Milgasen blir därför fri från vattenånga och mycket explosiv när den blandas med inkommande luft. Strax innan slagning inträffar, suger milan in luft, den slutar helt enkelt att ryka för att fylla ut tomrummet efter den kondenserade vattenångan. Vid slagningen, som hörs som en dov knall, brukar ris och stybb lossna på vissa partier. Veden och kolen faller också samman och milan blir tätare, vilket underlättar vidare kolning. Slagning inträffar främst under de två till tre första dygnen.
 

Utrivning: 

När kolningen är klar täcks lufthålen igen och milan stryps men kolen är fortfarande för varma och brandfarliga för att handskas med. Därför tas stybben bort och milan täcks i stället med ett tunnt lager av lerblandad sand som vattnas så länge som sanden torkar ut av värmen från milan. Efter 6-10 dygn är milan kall. Sandlagret avlägsnas och kolen rives ut skiktvis, 4-6 skikt.

Foto: Örjan Tjärnström, Ilsbo