Under 1700 och 1800-talen förekom fäbodskötsel allmänt i Holms socken. Varje by hade då ett eller två fäbodställen för att kunna utnyttja de goda beten som fanns på längre avstånd från bygden.
I en fäbodinventering som Hembygdsföreningen gjorde i mitten av 1980-talet fann man att det funnits 17 fäbodar i Holm. Man kunde också visa att fyra äldre fäbodar flyttats till nya platser. I ett fall skedde flyttningen i samband med ombildning av byarna Sunnansjö och Fagerviken (1723). De övriga tre var Anundgårds gamla fäbod, Östbyns gamla fäbod och Norvallen i Vike. Varför dessa fäbodar flyttats kunde man inte finna någon direkt förklaring till.
Inventeringen visade att följande fäbodar funnits i Holm:
- Stensjöbodarna 9. Lillhullsjöns fäbodar
- Loviksbodarna 10. Anundgårds nya fäbod
- Svartkälbodarna 11. Anundgårds gamla fäbod
- Lövåsens fäbodar 12. Östbyns nya fäbodar
- Norvallen 13. Långåsens fäbodar
- Västbybodarna 14. Ekorråsen
- Östbyns gamla fäbodar 15. Sunnansjö gamla fäbod
- Östanbäcksbodarna 16. Bovallen (Fagervikens nya fäbod)
Den 17:e fäboden är Skarpåsens fäbod. Dess plats var troligen längst österut i Loviken på nuvarande Norlings torp ställe som på gamla kartor är utmärkt som fäbodplats.
Lövåsens fäbodar kan sägas vara Vikes nya fäbodar. De gamla fäbodarna var Norvallen som drevs tillsammans av bönderna i Vike och i Västbyn. När Norvallen lades ned omkring 1800 flyttade Västbyn sina fäbodar till Västbybodarna nordväst om Nortjärn. Vikebönderna hade då redan börjat flytta sina bodar till Lövåsen som anlades under andra halvan av 1700-talet. Fäboddriften vid Lövåsen upphörde 1948. Sista fäbodpiga var Tyra Sundling, f. 1879.
Östbyns gamla fäbodar finns utmärkta på en gammal karta. De låg i nuvarande Hällingen.
Där tycks en torpomvandling skett som ledde till att fäbodarna flyttades över till södra sidan av Holmsjön ovanför ”Tommasbryggan”.
Östanbäcksbodarna ligger vid sjön Navarns norra strand mittemot ”Franshålet”. Det är belagt att de var i drift i slutet av 1700- talet då de ägdes av Måns Månsson.
Boåsen, Lill-Hullsjöns fäbodar låg vid Lill-Hullsjöns västra spets, 1-2 km söderut på högsta åsen. Slutade att brukas på 1890-talet. Brukades troligen av en ägare, Olaus Holmbom. Den kallades för "Holmboms boa".
Om Anundgårds äldre fäbodar finns det få uppgifter. För dess existens talar dock namnet ”Gammelfäbodtjärn”.
Långåsen är den ena av Sunnansjös nya fäbodar. Den tillkom troligen på 1720-30-talet då utbrytningen av Fagervikens by från Sunnansjö gjorde att Sunnansjöbönderna blev av med sin gamla fäbodplats som låg på nuvarande Sundbergs fastighet.
Ekorråsen är den andra av Sunnansjös nya fäbodar och torde ha tillkommit samtidigt som Långåsens fäbodar. Dubbleringen av fäbodar motsvarar rimligen den hemmansklyvning som skedde i Sunnansjö under 1700-talets första del.
Stensjöbodarna ligger vid norra stranden av Storstensjön. De anlades troligen i början av 1800-talet och omnämns i Laga skifteshandlingarna för Loviken från 1862-64. De lades ned i början 1900-talet. Sista bopigan var Erika Svedberg som arbetade där till 1906.
Hösten 1999 fick hembygdsföreningen kännedom om en planerad avverkning intill den gamla fäbodvallen. Föreningen befarade att Stensjöbodarna helt skulle raseras av de stora skogsmaskinerna. Man beslöt därför att dra igång en räddningsaktion. Efter många turer undertecknades 2001 ett markskötselavtal för området med SCA Skog AB och i juni 2004 beviljade länsstyrelsen Mål 1-medel för upprustning av den gamla vallen med återuppförande av de fäbodstugor och andra byggnader som funnits på Stensjöbodarna när fäboddriften var som livligast under 1800-talet.
Loviksbodarna dateras till början av 1800-talet. Den kallades också för Långmyrbodarna. På bodarna hade Mats Matsson Säll en stuga som stod kvar ännu på 1960-talet.
Svartkälbodarna ligger 7 kilometers gångväg norr om Vike. Nils Nilsson, född 1783, tog upp vallen, alltså i tidigt 1800-tal. Fäboddriften upphörde under 1920-talet då kvarvarande stugor revs och flyttades ner till byn.
Sunnansjö gamla fäbod låg på nuvarande Sundbergs ägor i Fagerviksbyn väster om Rajskeviken vid Fagervikssjöns norra strand. Vallen lär inte ha brukats så lång tid efter bydelningen som skedde 1723.
Bovallen i Gimåfors låg på en udde av Fagervikssjöns västra strand och var Fagerviksbyns egen fäbod efter bydelningen. Vid sjöreglerningen 1943 lades den under vatten genom sjöns nivåhöjning.
Minnen från fäbodtiden
I hembygdsföreningens arkiv finns berättelser upptecknade efter två holmbor med egna minnen från fäbodtiden.
Den första berättelsen står Astrid Frisk för. Astrid hette Öberg som flicka och var född och uppvuxen i Sunnansjö. Berättelsen är upptecknad av hennes svärson Helge Sahlin. Astrid berättar hur hon som barn och vuxen upplevde ett antal somrar på föräldarnas fäbodar på Långåsen i början av 1900-talet och några årtionden framöver. Hon använder ordet ”vi” när hon berättar eftersom det fanns fler syskon i familjen och alla fick göra sin arbetsinsats vilket var brukligt på den tiden. Astrid Frisks berättelse hittar du här
Astrid Frisks berättelse från Långåsens fäbodar
Den andra berättelsen om fäbodlivet är från Lövåsen svarar Elis Jönsson i Vike för. Hans berättelse hittar du här.
Elis Jönssons berättelse om Lövåsens fäbodar
Till sist vill vi inte undanhålla er Lilly Eliassons berättelse hur de vanligaste fäbodrätterna tillagas. När Tomas Löthman 1984 intervjuade Olle Eliasson om Ekorråsens fäbodar kom frågan upp om vad de olika fäbodrätterna bestod av. Då svarade Olle: ”Det får du fråga Lilly om”. Lilly, som var Olles fru, hade varit bopiga på Lövåsens fäbodar i åtskilliga somrar.Lillys beskrivning av fäbodmat hittar du här
Lilly Eliasson berättar om hur man gör fäbodmat