Järnbruksberättelse



Berättelsen är baserad på fakta, verkliga personer och händelser. 

1746

Catharina sätter fatet med de kalla, kokta rovorna på bordet. Rågbrödet är uppskuret och fortfarande rätt mjukt. Idag har hon till och med sovel. En fläskbit som hon bytt sig till av Kerstin Larsson i Slängbäcken. Några par stickade strumpor mot en fläskbit. Bra affär.  Hon ler för sig själv och känner sig riktigt nöjd. Det är ju ändå ett år sedan hon och Karl gifte sig och värt att fira lite.  Meningen var att bröllopet skulle ha stått i oktober, som är det vanliga för smeder, men så fick Karl rödsot, och de fick skjuta upp det hela.

Mitt i steget stannar hon upp, tankarna virvlar i huvudet. Så högtidligt det var när de stod i Vingåkers kyrka och kyrkoherde Strengbom frågade: ” Lovar Ni Catharina Elisabeth Tolf att vara denne Karl Johansson Masquin undergiven, att såsom Ni vore ett kött, lyda och älska honom i nöd och lust?” Ja du Karl, nog känns det som om du älskar mig, tänker hon. Än har inte nöden slagit till för dem båda, men hon tvivlar inte på hans kärlek, om så blir fallet.

Plötsligt sköljer illamåendet över henne. Babyn lever om i magen och små svettpärlor tränger fram på hennes panna. Hon torkar bort dem med det grova förklädet och önskar i sitt inre att barnet snart ska komma.

För att vara i slutet av april är det riktigt varmt ute. Våren är tidig i år. Snösmältningen är i full gång. Skönt att det forsar på i strömmarna, för smedjans skull. Ska det bli ett gott år för smederna? Största problemet är som alltid kolet. Tänk om Regnabönderna någon gång kunde sälja sitt kol här, i stället för att köra vägen förbi mot Brefvens Bruk, och sälja där. Nåväl, de fick ju lite bättre betalt och två supar extra där. Man får väl förstå fattigbönderna också.

”Guds frid i stugan, Catharina, ” hälsar Karl när han kliver in i stugan. Han sparkar av sig träskorna i farstun, tar sin unga hustru i famn. Någon kyss kostar han inte på sig nu, ansiktet är nersvärtat av sot från smedjan. Äntligen lördagskväll och han får vara hemma till söndag kväll. Skönt att slippa sova i labbiet! Trångt, utan fönster, obekväma träsängar med råghalm som sett sina bästa dagar, och sotigt är det jämnt där. Inte blir det så bevänt med sömnen heller. Fyra timmars arbete och fyra timmars vila dygnet runt, det tär.

Karl klär av sig förskinnet och den fotsida, vita linneskjortan som är allt annat än vit, så här efter en veckas arbete. Catharina har värmt vatten på spisen i det gemensamma köket och häller upp det i tvättbaljan. En pyts såpa och en blaggarnshandduk lägger hon bredvid baljan.  Såpan har hon kokat själv. Den blev riktigt bra den här gången. Karl tvättar sig omsorgsfullt. Ack vad ljuvligt denna lördagstvagning är! Den enda på hela veckan. Efter en veckas slit har kroppen som ett pansar av salt. En ren skjorta och ett par byxor klär han sig sedan i. Nu återstår bara rakningen. Han slipar rakkniven på strigeln och ger sig i kast med redskapet.
Catharina betraktar sin man och fylls av värme. Karl kommer att bli en bra far till det väntade barnet.  Nyrakad och ren får nu Catharina den efterlängtade kyssen. Det är inte alltid lätt att vara från sin man under veckorna, men sådan är en smedhustrus lott.

Karl sätter sig vid bordet och ser mer än nöjd ut. Vilken festmåltid! Fläsk till rovorna!

”Var har du fått fläsket ifrån Catharina?” Karls röst är lite vass när han frågar.

”Bytte mot strumpor med Kerstin i Slängbäcken. Hon är så snäll Kerstin. Hade det inte varit för att jag nämnde, att vi har varit gifta ett år idag, så hade jag nog inte fått fläsk i betalning. Då hade det nog som vanligt blivit rågmjöl i utbyte.”

En lätt rodnad sköljer över Karls ansikte. Visst, så är det. Bröllopsdag idag. Han reser sig, går fram till Chatarina och ger henne en lång öm kram. Han känner hur barnet i hennes mage rör sig och stryker varsamt över barnet. Han är en lycklig man. En god hustru har han fått. Arbete har han. Ett barn på väg. Visst, bostaden kunde vara bättre och lönen lite högre men på det stora hela är han nöjd.
Karl och Catharina hoppas att de ska få en lägenhet i det nya bygget vid Fabriksbacken. Tiden får väl visa hur det blir med det. Nybyggt innebär väl att det blir mindre dragit i lägenheterna där. Om det är riktigt, som folk säger, så får varje rum ett eget kök. Knappat så man kan tro det! Så blir det rejält fähus till lägenheten. Då kan de skaffa egen ko. Catharina kan ha några höns och så ett rejält rovland. Ja drömma kan man.

Karl skär lite högtidligt fläsket i små bitar. Det gäller att njuta länge av godbiten.

”Har du något nytt att förtälja? ” frågar Catharina.

”Jon Persson har dött, men det var väl väntat. Lungorna igen. Värre mordängel finns inte bland oss smeder. Han var femtiotvå och är man så gammal har man inte långt kvar för det mesta.”

”Har du hört hur det gått för Mästersmed Pehrs hustru? Har hon berikat familjen med något barn?”

”Jo det blev en flicka. Han berättade det i torsdags. Hustrun hade det väldigt besvärligt men hon är ung och stark, så det gick bra. Hon hade sin mor från Regna hos sig, och hon som fött nio barn har väl en viss erfarenhet.”

”Det ser ut att gå i lås med gruvköpet i Staf. Tänk om vi kunde få bättre kvalitet på malmen därifrån. Hällefors är nöjda med sina gruvors malmkvalitet så varför skulle inte Rålambs nya malmsträck ge lika bra?.  Hörde förresten att det har varit bekymmer med vattenhjulet i Billsbro bruk. Det bådar inte gott när sådant händer.”

När Catharina hör namnet Bilsbro blir hon illa till mods. Sorgen efter hennes Erik Hägerwinge har inte lagt sig helt. Om och om igen rullas bilderna upp för hennes inre. Erik, som var en av masugnsdrängarna, hade jobbat ett extra skift. Hans Larsson, också han masugnsdräng, låg i feber med lunginflammation och var inte förmögen att stå på sina ben. I det längsta hade han jobbat, men till slut fick han lägga sig. Erik var trött efter sitt ordinarie skift men masugnen måste gå.

Erik jobbade på, fast han var trött. Han gjorde som han skulle, gick upp till kransen och fyllde på med malmen.  Riktigt vad som hände kan ingen förklara, men något gick alldeles galet. Kanske var orsaken att Erik var så trött, och tankarna gick fel. Eller halkade han i snön? Plötsligt hördes bara ett fruktansvärt skrik som tystnade ganska omgående. Masugnsmästare Johan rusade till, men för sent. Erik hade ramlat in i masugnen och bränts till döds. Catharina känner hur magen dras ihop av kramp och hon känner lukten av bränt i näsborrarna. Fruktansvärt! Fruktansvärt!

De var båda unga och nygifta. Inte mer än ett år hade de varit äkta makar. Han var så stilig, Erik. Ja, Karl ser bra ut också, men den första kärleken betyder alltid något särskilt. Det var en svår tid efter Eriks död. Att försörja sig var inte så lätt. Visst hade hon fått lite ersättning från Ämbets-Lådan, men hon måste söka pigplats likväl. Kanske var det tur att de inte hade något barn, för hur skulle hon försörja dem båda? Fast samtidigt hade det varit rart att ha kvar Erik i ett litet barn.

Pigplatsen på Bysta blev rätt bra. Hon kom ju från Lilla Brefven så det var lite av hemmamarker för henne.  Hon hade tur också och fick vara rätt mycket inne på herrgården och arbeta. Bara ibland var hon tvungen att vara mjölkpiga.  Visst saknade hon Bilsbro ibland. Särskilt när det var marknadsdagar i Vingåker. Dit var det så enkelt att ta sig från Bilsbro. Inte var det väl så omständigt nu heller, när hon bodde i Högsjö. Då var det besvärligare när hon var vid Bysta.

Karl ser på Catharina att hon försjunkit i tankar och återför henne till verkligheten genom att smeka henne över handen. Hon kommer tillbaka till nuet och ler mot sin man.

”Mäster påminde mig om att jag måste betala årsavgiften till Ämbets-Lådan, ” säger Karl.

”Hur mycket är det i år?”

”16 öre, ” svarar Karl.” Men det ska jag nog kunna betala.”

”Jo, du måste ju. Annars får vi allt spara och lägga undan så gott vi kan, för snart är det en mun mer att mätta.”

”Catharina, kom ihåg att jag är smed! Vi har det ändå så mycket bättre än dagakarlarna och många med dem.”

”Ja det är sant. Det är väl inte för inget som ni smeder kallas för träskoadel?”

Karl reser sig från bordet, tackar för maten och drar sig mot bädden. När Catharina ser honom stå där kommer det för henne, att Karl börjar bli krokig. Sjuttiofem timmars arbetsvecka och med en ålder av trettiotvå år, var det inte så konstigt. Han klagar aldrig över sin rygg, så den håller väl många år än, tänker hon. Då var hon mer ängslig för att han ska drabbas av häll och styng, eller som Mäster Lärka sa, lunginflammation. Det eviga rännandet mellan den heta härden och det kalla vattenhjulet vintertid, var ett fördärv. Men vad gör man?

Karl hade arbetat sedan han var åtta år. Först som vallpojke men vid tolvårsåldern fick han börja i smedjan. Det var tungt för hans unga kropp, men ack så stolt han varit! Nu var han nästan inne i vuxenvärlden. Kunde prata med far och farfar om sådant som rörde smedjan. Att han skulle gå i deras fotspår var en självklarhet. Något annat hade aldrig föresvävat honom.

Värre var det för hans vän Nils Olsson. Han ville så gärna bli åtminstone smeddräng, men med sitt krumma ben hade han ingen möjlighet. Han kunde ju knappt klara sig över huvud taget. Tur att han kunde bo hemma hos sina föräldrar. Lagen sade, att barn över fjorton år inte fick bo hemma längre, men far hans skrev bara honom som dräng i stället, och så var det problemet löst.

Utdragssoffan drogs ut och blev till bädd för dem båda. För att ytterligare fira dagen hade Catharina rökt lopporna ur fällen och vädrat den i solen. Hon hade till och med fyllt på med lite mer halm i madrassen.  De gör sig båda redo för en god nattsömn. Karl hinner knappt ner i bädden innan han somnar. Catharina plockar undan från bordet, släcker talgljuset och kryper till kojs.  Hon känner sig lycklig och somnar med ett leende.

 

1758

Karl gör sig redo för en ny veckas arbete. Linneskjortan är nytvättad och luktar såpa. Likaså är de grova benlindorna rena. De känns mindre stickiga när de är nytvättade. Förskinnet och flera skjortor packar han in i kluten, där det får samsas med rågbrödet och sovlet, som Cat-harina färdigställt åt honom.
Det har varit en hygglig ledighet. På lördagskvällen hade det kanske inte blivit så mycket ut-rättat. Slutar man inte förrän klockan sex på kvällen och septembermörkret infaller ganska tidigt, så får vedhuggning och fähusreparationer vänta till söndagen.

Äntligen hade de kunnat skaffa en ko. Åren han arbetat vid hyttan i Garphyttan vill han inte tänka på. Varför hade han valt att flytta dit? Det var ju trots allt rätt bra här i Högsjö. Någon lägenhet fick de inte i Nybygget förra omgången, men nog hade de kunnat stå ut med det rum de hade. Catharina hade också vantrivts på nya stället. Hon hade varit duktig som inte klagade över den arbetsamma flytten. Med Lille-Karl som var knappt två år och en stor mage med nästa barn i, så var hon både otymplig och klumpig. Dessutom mådde hon förfärligt illa, trots att det var i slutet på havandeskapet. Hon var duktig han älskade Catharina! Rummet de fick i Garphyttan liknade mest ett råttbo. Grannarna var inte heller lätta att tas med. Smeden var väl rätt hygglig men hans hustru var ett riktigt stycke. Värst var det den gången hon anklagade Catharina för att ha stulit mjölk. Aldrig att hans kära hustru skulle nedlåta sig till att bli en tjuv. Hon skulle aldrig kunna se prästen i ögonen igen vid kyrkbesöken. Nej den satmaran ville Karl helst aldrig mer se.

Nu var de tack och lov tillbaka i Högsjö. Till och med hade de fått lägenhet i Nybygget denna gång. Lille-Karl, tolv år redan, hade börjat som kolgosse i masugnen. Hårt arbete för en ung pojke men ändå bättre än drängarbetet vid Högsjögård.

I skarven oktober november är det tänkt att Lille-Karl och Anna Elisabeth, hon är redan är tio år, ska få ett syskon.  Än finns det plats för fler i familjen. Många av hans smedkamrater har både fem och sex barn, Ja någon har till och med åtta.

Karl kramar om Lille-Karl och ber honom vara duktig under veckan och hjälpa mor. Så får också Anna Elisabeth en kram med förmaningar att även hon ska hjälpa till. De är ju stora barn båda två, nästintill vuxna. Till sist omfamnar han Catharina. Att han fortfarande tycker att söndagsavskedet är så jobbigt! Han vet att han försörjer sin familj med sitt hårda arbete och de är nöjda, men detta veckolånga avsked tär på humöret. Det verkar bli värre med åren. I synnerhet nu när Catharina är havande igen och långt gången. Hon skulle behöva lite handtag med veden, vattenbära, kreaturen, skörden på sme´täppan och andra tunga lyft. Visserligen är barnen duktiga att hjälpa till men ändå.

Karl tar sitt knyte, vinkar till alla och konstaterar att snart är klockan sex. Då hinner han lagom ner till labbiet innan skiftet börjar. På vägen går tankarna till hans farfar, mästersmeden Nikolaus. Han var också smed på 1650-talet. Han har många gånger berättat för Karls far Johan och han i sin tur för Karl, hur en arbetsdag såg ut för honom. Så här hade far återberättat från farfar: Klockan fyra på morgonen var det till att stiga upp. Värst var det på vintern när det var alldeles svart, och kallt så snön gnistrade. Mestadels hade han några smeddrängar i hushållet att försörja. De förtärde sin frukost, som var grovt rågbröd och mjölk, under tystnad. Så tog alla på sig kängorna med halmen, vadmalsrocken och fårskinnsmössan. Tjocka vantar på händerna och en spade, för många gånger fick de skotta sig fram. I vilket fall måste de nästan alltid skotta utanför smedjans dörr så de kom in. Taket måste också rensas från snö, om det snöat under natten. Annars kunde de inte få upp takluckorna. Därpå tände de några tjärvedsstickor, för att kunna hitta att ta fram tackjärnet. Kol skulle också tas fram, så att två härdar kunde tändas. Det klena ljuset från härden fick duga som belysning ifall några reparationer behövde utföras. Det var bedrövligt kallt i smedjan, så händerna hade svårt att lyda.  Det tog flera timmar innan det blev någorlunda ljummet i smedjan. De valhänta drängarna makade in järntackorna på glöden i härden.

Sedan öppnades dammluckorna för att vattenhjulet skulle rotera, och dagens egentliga arbete komma igång. Blästrarna började pumpa luft till härdarna och elden flammade upp. Mäster var den som satte igång den stora skafthammaren och drängarna fick växelvis langa vitglödgande järnstycken som skulle hamras ut. Så dunkade hammaren timme efter timme. Vid korta pauser åt smeden och hans drängar sin matsäck, som de haft med sig.

Senare skulle det uthamrade järnet svalna och bäras ut i järnboden. Detta var drängarnas uppgift. Sedan återstod bara att skrivaren skulle göra sina kontrollmätningar. Ibland berömde han, ibland klandrade han.

Efter en hård dags arbete med många påfrestningar var det till att börja den långa vandringen hem igen.

Karl tänker på sin farfars liv som smed och jämför mitt sitt eget. Så mycket bättre det blivit sedan de fick labbiet.  Det ligger ju alldeles intill både smedja och masugn. Å andra sidan så är det ju det där med att han inte får gå hem till sin familj under arbetsveckan.

”Guds frid själv” hälsar Anders smeddräng tillbaka när Karl kliver in i labbit.

”Så är det dags för en ny vecka” säger Karl. ”Får se om vi får tillräckligt med kol den här omgången. Förra veckan var det bråk med mäster om åtgången. Jag vet att kolgossen Erik var lite för generös med att fylla på.”

”Fast det är ju inte vår sak egentligen, att se till det. Det är mästersvennens sak. Men den vi har nu, ja du vet vem jag menar, kan knappt hålla reda på sig själv.”

”Nej, han blir nog inte så gammal här på bruket. Har hört att han är på väg till Godegård. Kanske säger han upp sig till första oktober som ju är vår uppsägningsdag?”

”Vet du hur det gick för honom efter förra lördagens fylleri? Han blev ju ertappad.”

”Nej men det blir väl de vanliga tio Dalerna och ett dygn i Kistan.”

”Tror du det räcker? Han slogs ju också, och så svor han, efter vad jag förstår, och det är ju också straffbart.”

Dörren till labbiet öppnas och ålderman Erich Ersson-Werre kliver in. Han är en hygglig karl liksom hans hustru Anna Hemmingsdotter från Roligheten.

”Jag tänkte” säger han, ”att du Anders, nu när du tjänt som smeddräng ett år, så skulle jag anmäla dig vid Bergs- och Tingsrätten. Vad säger du om det?”

Anders lyser upp. Det skulle vara väldigt passande just nu. Dels innebär det att han får stanna ytterligare två år vid smedjan, och dels, som brukligt, få sex Daler ur Hammarsmeds-Lådan. Tänk vad glad hans trolovade Britta ska bli när hon får höra detta! Det passar så rysligt bra, nu när de ändå har bestämt sig för att gifta sig.

”Gratulerar dig till framgångarna. Du siktar väl på att bli Mästersmed en gång framöver, kan jag tro. Du är ju duglig och ordentlig, så du har fina utsikter för det” säger Karl till Anders.

”Själv har jag nog min håg åt Karlstöms Bruk” fortsätter Karl.”Samtidigt har vi det så bra här i Högsjö. Men jag vet att arbetstiden där är lite bättre, och så är det bättre betalt. Korn-skäpporna är visst större där. Vi får väl se hur det blir.”

” Nej, nu är det hög tid att raska på.” Karl knyter på sig förskinnet och lämnar labbiet.

Inne i smedjan är arbetet i full gång. Hettan slår emot Karl men så här i början av skiftet känns den inte så mördande. Efter någon timme är det dags att ta en paus vid vattentunnan. Eskil har också dragit sig ditåt. De börjar språkas vid om den gångna helgens göromål. De diskuterar fähusreparationer och surved. Eskil ber Karl dröja en liten stund vid vattentunna för han vill visa Karl en sak. Eskil går bort till sitt matknyte, löser upp knuten och tar fram ett gjutet föremål. Så går han bort till Karl, och med ett stolt leende visar han upp sitt verk.

”En järnmortel” säger Karl förvånat.  ”Vad har du att förtälja om den?”

”Jag har gjort den själv” säger Eskil stolt.”Jag var inlånad till gjuteriet förra veckan. Formsnickare Gustav är en jäkel på så´na här grejor. Jag fick låna formen av honom. Mäster drar på lönen för materialet.”

”Den är riktigt, riktigt vackert gjord. Du kan gott vara stolt, Eskil, över ditt verk.”

”Vet du Karl, du kan få den och ge den till Catharina. Hon är alltid så snäll mot mig. Jag blir nog utlånad fler gånger och då gör jag en ny.”

”Ja, nog skulle Catharina uppskatta en så fin mortel, så tack ska du ha.”

”Stå inte där och lata er” skriker Mäster till de båda karlarna, varpå de skyndsamt åter-vänder till sina härdar. Än är det långt kvar till skiftvilan och ändå längre till lördagskvällen och veckovilan.

Krafterna är inte vad de en gång var. Det börjar ta emot lite varstans. Karl är naturligtvis helt omedveten om att han är inne på sitt sista levnadsår. Än återstår dock att han berikas med ännu en dotter, Britta Stina. Familjen lämnar Högsjö året därpå och flyttar till Karlströms Bruk där Karl dör 1759.

Efter Karls död flyttar Catharina tillbaka till Lilla Brefven där hon lever sina återstående år.

 

 

Erik Hägerwinge född 1710 eller 1711. Död 1738 i Bilsbro. Begraven 12 mars 1738. Gift 20 november 1737 med:

Catharina Tolf född 8 mars 1715 Lilla Brefven.  Catharina gifter sig 2:a gången 1745 med:

Karl Johansson (Muskin) Maquin. Född ca 1714. Död 1 april 1759 Karlströms Bruk.

Karl och Catharina fick tre barn:

Karl född 8 maj 1746 Högsjö Bruk,

Anna Elisabeth född 1 oktober 1748 Garphyttan, Tysslinge,

Britta Stina född 6 november 1758 Högsjö Bruk

 

Litteraturhänvisning:

Ivar Engberg – Herrgården och hammaren i Högsjö

Sam Hedar – Högsjögård

Kjell G. Åberg – Värmlands anor 2000:4

Anna Laestadius Larsson - Barnbruden

www.Jernkontoret.se

 

 

Skrivare: Karin Andersson, Ekvägen 41, 64010 Högsjö.

[email protected]

Omslagsbild och layout: Karin Andersson

 

© Karin Andersson 2015

 

 

Editerad av: Ingvar Boo (2019-01-07 14:06:48)