12- 13 september 2020 firades de årliga Kulturarvsdagarna i Häverö - Edebo Hembygdsgård med sammanlagt ett 70-tal glada deltagare. De inleddes under lördagen med tillverkning av örtsalva och sömnknyte.
Glimtar ur SÖNDAGENS fullmatade program:
I den äldsta bilden av en nyckelharpa är det en ängel som spelar, år 1350 i en gotländsk kyrka. Och så är det i alla avbildningar långt fram i tiden. Det berättade Gunnar Persson när han inledde söndagens program med att spela för oss, tillsammans med Berit Hasselgärde på fiol. Nog tyckte vi oss höra himmelska tongångar från kända och okända spelmän från vår bygd runt slutet av 1800-talet, inte minst från Gunnar själv, och mycket mer fick vi veta om både nyckelharpan, musiken och spelmännen. Både toner och ord kommer länge att dröja sig kvar mellan Dragontorpet och ladan från gamla Hallsta by, där bänkar för åhörarna fanns glest utsatta och blev så väl fyllda som smittskyddet tillät. Allsång blev det också till en av de mer kända låtarna, med en publik som kunde orden!
Efter första kaffepausen berättade Ingvar Jakobsson om dragonerna som bott i vårt dragontorp, byggt i Väst Gribby runt år 1800, flyttat till gården i slutet av 60-talet. Många dragoner, de flesta med namnet Grybb efter byn, har bott i det lilla torpet (8x4 m), bl a en med åtta barn. Den siste flyttade ut i slutet av 1880-talet när dåvarande Livregementet samlades ihop i huvudstaden – och i publiken fanns nu ett av hans barnbarnsbarn med familj hitrest från Farsta för att på bänken närmast torpet se och lyssna! Historiens vingslag blev tydliga för oss alla. Många hade gärna hört mer om dragonernas liv och leverne. Men mycket finns dokumenterat av Jan Olof Ivarsson i hans skrift om Dragontorpet.
Dags för ny kaffe och våffla-paus, eller titt in i husen, med den goda tanken att ingen trängsel skulle uppstå.
Så kom turen till temat för 2020 – 21 på hembygdsgården: Det immateriella kulturarvet. Det presenterades av Karin Bäckström, som redan dagen innan hade lett två grupper i workshop på gården. Då hade sammanlagt 9 deltagare fått tillverka egen ringblomssalva som håller hyn sagolikt ung, och göra ett ”sömnknyte” av örter att lägga under huvudkudden. Nu ser vi fram emot en fortsättning kring örtagårdens möjligheter att förljuva livet, mot att få prova på några gamla hantverk, och mot kommande utställning och berättelser om arvet från våra förmödrar, bl a Hildegard av Bingen, den tyska 1100-talsnunnan som så tydligt såg vårt samband med naturen och dess läkande krafter. Karin är utbildad Hildegardpedagog med stor kunskap om hur vi kan använda våra kulturväxter. Alla inbjöds också att delta i arbetet med att bygga upp vår blivande örtagård.
Carl Gerhard Wennerberg berättade på eftermiddagen om sin uppväxt under 50- och 60-talen i Edebo, där hans mor ensam drev lanthandeln bredvid kyrkan. Genom den kom han tidigt i kontakt med hela bygden, fick tidigt lyssna på en rad berättelser om ”förr i tiden” och sin egen tid, inte sällan i samband med jordfästningar. Så grundades hans intresse för hembygden och dess historia. Nu berättade han på sitt intensiva sätt om många av de gamla edeboprofilerna – och gjorde bygden mer levande för alla som lyssnade! Särskilt för oss nytillkomna bygdebor. Och hos de infödda väcktes många minnen. En kommande berättarkväll med mer av samma sort utlovades.
Häverö-Edebobygden började bebyggas under vikingatiden 500-1050 f Kr. Från den tiden finns bara gravfält bevarade. Under rysshärjningarna 1719 brändes det mesta som då fanns av äldre bebyggelse. Men från senare 1700-tal och framåt finns mycket bevarat, bl a de nio byggnader som flyttats till hembygdsgården från olika delar av bygden. Om dem berättade Erling Petrusson vid parstugan Gammelgården från Gråska (1850) för mindre grupper under pauserna, med fokus på just parstugan, en vanlig hustyp under 1800-talet för en självägande skattebonde, och hur man levde där.
Välkomstkommittén vid grinden, Mats-Ola och Tord, räknade in 61 besökare, spridda över hela dagen. Det fullmatade programmet innehöll många pauser för kaffe och våffla (tack Elizabeth och Ulla-Britt!) eller rundvandring på gården. Men de ville inte riktigt räcka till för alla samtal vid kaffet, det får vi tänka på till nästa gång och tackar för tålamodet hos besökarna. Det var inte bara solen som sken!
Våra två kulturarvsdagar blev för både gården och många av besökarna ett välkommet avbrott i den långa coronakarantänen – en resa med avstånd i både tid och rum