Ett möte på årets varmaste dag

När du jobbar som ordförande i en hembygdsförening får du alla sorters telefonsamtal. Det kan vara människor som vill ha reda på var släktingar bott, släktforskning, allmänt om vår hembygdsgård eller kanske vill de se vår unika samling av fiskeredskap. För ungefär ett år sedan fick jag ett samtal från en dotter vars pappa så gärna ville besöka Hållnäs och berätta om ett minne ur sitt liv. Tiden gick och samtalet föll i glömska. Så idag, när jag precis slagit på telefonen efter ett uppdrag, hade jag fyra missade samtal. Jag ringde naturligtvis upp numret och det var dottern igen. De var på hembygdsgården och tittade på båten och kunde någon komma och träffa dem. Sagt och gjort, efter en halvtimme var jag på plats och vi möttes på årets varmaste dag…

Skogsarbetaren Karl Eriksson föddes den 11 januari 1891 i Hållnäs och den 15 juli 1916 gifte han sig med Katarina Öberg, född den 31 januari 1891 i Såghamn. Katarina bodde hos sin pappa, Lars Gustaf Öberg, som blivit änkling 1912 då hans hustru Kristina Lovisa Henriksson avled. Karl och Katarina får en dotter, Märta Alice, den 10 juni 1917. Katarina avlider den 19 november 1918 i Spanska sjukan som härjade i Hållnäs under hösten och vintern 1918.

Karl lever som änkeman tillsammans med sin dotter och med sin svärfar i många år tills Klara Helena Öman kommer in i hans liv. Klara Helena Öman är född den 10 augusti 1897 i Sikhjälma och har en son, Karl-Erik, född i Gävle den 2 april 1928. Karl och Klara gifter dig den 28 november 1931.

1940 arbetar Karl Eriksson som fiskare och Klara som husmor. Sonen Karl-Erik bor hemma. Deras hemman är på 1 hektar. Någon gång under den här tiden, i början av 1940-talet, anmäler sig familjen Eriksson i Såghamn för att ta emot ett finskt krigsbarn. Under andra världskriget blev cirka 70 000 finska barn evakuerade till Sverige och pojken Carl-Erik Björksten är en av dem. Carl-Erik föddes 1935 i Lovisa i Finland och han var 7 år när det beslutades att han skulle evakueras till Sverige.

Carl-Erik minns båten Elida, att han satt på ruffen och dinglade med benen. Han minns att Karl och Klara var väldigt snälla och att han sov i kökssoffan under fönstret. Han berättar att han och hans bror blev skilda åt i Uppsala. Brodern hamnade söder ut och Carl-Erik fick komma till Hållnäs och Såghamn. Carl-Erik delger mig minnesbilden av att han blir hämtad med häst och släde av Karl och att han fick sitta under en varm fäll. Han minns att det var kallt om benen då han på något sätt blivit av med sina långkalsonger som man hade under kortbyxorna på den tiden. Jag tänker på den lilla pojken som har ryckts upp från sin trygghet, fått ett ”plakat” runt halsen med nummer och namn, skickats till Sverige och abrupt skilts från sin bror. Vi pratar om minnesbilderna från familjen Eriksson och Såghamn. Hur han gick till skolan och jag berättar att han alldeles säkert gick vägen förbi Gåsbo, en nätt liten promenad på 3,2 kilometer genom skogen. Carl-Erik var hos familjen Eriksson i 1-2 år, han är lite osäker på tidsrymden.

Carl-Erik har med sig bilder och ett brev som han har fått av Karl-Erik Erikssons sambo år 2000. Jag fick se bilderna och läsa brevet. Tyvärr så hade Karl-Erik dött 1999 men Heidi hade letat upp bilder och skrivit ett väldigt fint svar.

Vi tittar på båten Elida tillsammans, Carl-Erik och jag, och jag tar några bilder. Jag frågar ”och det var här på ruffen som du satt?”. Carl-Erik hoppar upp och sätter sig på ruffen och säger: ”För 80 år sedan satt jag precis här.”

Vi bestämmer att vi ska åka till kyrkogården och leta reda på Karl och Klaras grav. Vi börjar att leta och till slut hittar vi gravstenen som står ungefär vid kyrkans östra port. Det ser ut som om graven är omhändertagen och det står två lyktor vid stenen.

Vi skils åt utanför kyrkan och jag får en varm kram av Carl-Erik som tack. Så här efteråt är det JAG som ska tacka, som har fått tagit del av ett fragment från ett liv som varat i 87 år. Den här dagen spar jag i mitt hjärta med värme, både i temperatur och i möte.

Som avslutning:

Karls dotter, Märta, flyttar hemifrån 1932 för att tjäna som piga i Björnbacka och året efter som piga hos Lindgrens i Edvalla i två år innan hon flyttar till Älvkarleby 1934. På Östanå i Älvkarleby hittar hon sitt hem tillsammans med Nils Hjalmar Andersson och de gifter sig den 24 november 1940. Dottern, Alice Gunvor Birgitta, föds 1946 och sonen Nils Roland 1954.

Om det är någon som läser detta som är släkt med Karl Eriksson från Såghamn så tag gärna kontakt med mig.

/Maria L Hallengren