Pappersbruket i Hakarp: Teckning av "Uffe Tecknare".

Det vattendrag som i våra dagar bär namnet Huskvarnaån har haft en avgörande betydelse för utvecklingen i vår bygd.
Länge strömmade dock vattnet från småländska höglandet net mot sänkan vid Vättern, utan att människorna utnyttjade ån till annat än fiskafänge. Men genom impulser från sydligare länder fick man, under tidig medeltid, kunskap om att man kunde utnyttja strömmande vatten som kraftkälla. man lärde sig bygga vattenhjul som kunde driva tunga kvarnstenar runt, runt, dag efter dag och år efter år utan att förtröttas.
Så småningom lärde man sig att utnyttja vattenhjulen även för drift av sågar, stampar, slipstenar, borrar och många andra mekaniska utrustningar. Framsynta markägare med strömmande vatten på sina domäner började ana att vattenfallen skulle bli värdefulla.
Hägerflychtarna på Göransberg var beresta människor och de hade säkerligen lagt märke till att små industrier började växa upp här och där utmed vattenfallen. Redan fanns en "knippehammare" på Höggärdets ägor (anlagd 1690 av Helena Duberg-Hägerflycht) och nere vidd Husqvarna fanns, sedan 1689, ett borrebruk för bösspipor. På Göransbergs ägor fanns en mjölkvarn, men vattenmängden tillät ett bättre utnyttjande av vattenkraften. Hos "Hägerflychtarna" mognade tanken på att bygga ett pappersbruk. Man tog kontakt med pappersmästare Christoffer Lemchen, vars far var arrendator av Skeens Pappersbruk i Kronobergs län, och lyckades få honom intresserad av att starta papperstillverkning i Göransberg.
I början av år 1700 kom Christoffer till Hakarp och började bygga en fabrik vid vattenfallet. Stora mängder sten gick åt till dammbyggnad, vattenrännor och husbyggnation. Förmodligen hämtade man den sten som behövdes ute på den närbelägna Stensholmen. Här låg ruinerna efter en medeltida borg - ett större hus av sten. Under en kall vinter var det inga större problem att transpotera stenarna över isen. (Än idag, 2001, kan gamla gråstensmurar beskådas vid SAAB:s anläggning i Stensholm, där många av stenarna bär spår av att ha brukats i en tidigare byggnad - borgen på Stensholmen?).

Eftersom ån utgjorde gräns mellan de båda säterierna Göransberg och Stensholm var det nödvändigt att först trädffa överenskommelse med ägaren till Stensholm - hovrådet Gustaf Queckfeldt - som bodde på Ingsberg i Nässjö socken. Man enades om att Pappersbruket årligen skulle betala åtta riksdaler slivermynt till ägaren av Stensholm.

Den 18 juni 1703 utfärdade Kungliga Kommerskollegiet privilegier för Göransbergs Pappersbruk och i september samma år fick Christoffer Lemchen ett kontrakt av Arvid Hägerflycht vari pappersmästaren fick besittningsrätt till anläggningen för sig och sina efterkommande. Han fick också Strömmatorpet i förläning, enligt ett rättegångsreferat från 1755. Enligt samma handling lär Christoffer riva torpets boningshus och han flyttade ladugården ner mot "strömmatorpsberget". Det uppges också att där Pappersbruket nu står var det tidigare en beteshage.

Lemchen, eller Lemke som hakarpsborna kallade honom, lär bygga en bro över ån; tidigare hade det bara funnits "en gångespång af 2:ne syllar med ledstänger vid sidorna". En gångväg för kyrkfolket fanns öster om ån. (Troligen den stig som fortfarande går från Fällan, förbi Fintorp, till Stensholms Herrgård). Lemke fick tillstånd att mot betalning ha ridväg från Pappersbruket fram till "Fintorpa lycka".

På vilket sätt ägarna till Göransberg hade ekonomiska intressen i Pappersbruket är inte känt. Helt klart är väl att de på något sätt uppbar vinst av verksamheten, troligen fick Lemke betala ett rejält arrende för verksamheten.

Om produktion, antal anställda och andra förhållanden under tidigt 1700-tal finns inga uppgifter. Förmodligen var fabrikationen ganska blygsam.

Christoffer Lemchen avled år 1735, 63 år gammal, varefter Bruket övergick till sonen Hans Lemchen. Dennes verksamhet som chef blev inte så lång. Redan 1744 gick han bort i en ålder av 39 år.

Som representant för den tredje generationen pappersmästare av samma släkt övertog Jonas Lemchen Pappersbruket år 1752. Det hade ju gått några år sedan fadern avled och troligen hade änkan, med hjälp av trogna medhjälpare, drivit Bruket tills Jonas var mogen att överta ansvaret. Från år 1764 vet vi att arbetsstyrkan bestod av: fabrikören Jonas Lemchen, två mästare, två gesäller och sju lärlingar.

 

Göransbergs Pappersbruk byter namn

Tre generationer Lemchen hade alltså verkat som pappermästare under det första halvseklet vid Pappersbruket i Göransberg. Även i omvärlden hade en del förändringar inträffat. Göransbergs gård hade bytt ägare ett par gånger och ägdes nu av Helena Christina Hägerflycht-Theet, som var bosatt i Stockholm. Stensholms säteri hade också bytt innehavare och ägdes nu av överste Erik Gustaf Queckfeldt, som efter hemkomsten från de stora krigen blivit chef för Jönköpings Regemente.

Denne höge officer har gått till historien för sina många ägotvister. En av hans mest omfattande gränstvist var konflikten med Göransberg, som inleddes 1752 och pågick i många år och som efter åtskilliga rättegångar innebar att Stensholms säteri blev ägare till Pappersbruket. Vilket alltså i fortsättningen kom att heta Stensholms Pappersbruk. Samtidigt förlorade släkten Lemchen de privilegier Hägerflycht utfärdat. Jonas Lemchen överklagade självfallet med hänvisning till att han bekostat en del byggnader själv - med utan resultat; privilgierna var förlorade. Däremot var det svårt att ta ifrån honom verksamheten vid Pappersbruket, den fick han behålla. Jonas Lemke bodde, enligt kyrkböckerna, kvar i Hakarp till år 1792. De senare åren fick han betala arrendet till ägaren av Stensholm. Pappersmästare Lemchen avled på sitt jordagords, Rogberga södergård, år 1799.

 

Magnus Näsberg på Stensholms Pappersbruk

Som pappersmästare efter Lemchen tillträdde 1792 Magnus Näsberg, född 1745. Enligt Hakarps kyrkböcker sysselsattes inte mer än fem personer på Stensholms Pappersbruk vid denna tid. Erik Gustaf Queckfeldt hade gått till sina fäder och efterträtts som ägare av sin son assessor Samuel Gustaf Queckfeldt. Assessorn avled 1786 och hans son Erik Gustaf d.y. Queckfeldt övertog säteriet och Papperbruket.

Pappersmästaren Näsberg levde till 1809 men Bruket drevs därefter av hans änka, Helena Catrina Ekebom, troligen med hjälp av goda medhjälpare.

Erik Gustaf Queckfeldt d.y. gick bort 1821. Eftersom han inte hade några barn gick gården i arv till hans systers barn - nio syskon Printzensköld.

Tillverkningsmetoder

Självfallet har tillverkningsmetoderna varierat under olika perioder. Under den tidigare epoken hade man troligen stampar som bearbetade den lump som utgjorde råvaran för papperstillverkning. När vi kommer fram till början av 1800-talet hade flertalet pappersbruk tagit en maskin, som kallades holländare, i bruk.

Jan Appelqvist i Järfälla (som räknar slätskap med den välkända pappersmakaresläkten Ekwall med traditioner från Göransbergs och Rörrle Pappersbruk) har skrivet en uppstats om Röttle Pappersbruk. Vi låter Appelqvists uppsats berätta hur papperstillverkningen kunde gå till:

Råvaran i pappersframställningen var lump, främst linnelump. Lump har det alltid varit svårt att få tag i, varför sätten att samla lump varierat. Under några perioder har pappersbruk haft speciella lumpsamlare anställda. Andra perioder har statens fogdar skött lumpinsamlandet. ytterligare andra perioder har allmänheten fått ta sig till pappersbruken för att sälja lump, under denna fas var det vanligt med frilansande lumpsamlare som sålde där de fick bäst betalt.

Den inkomna lumpen behandlades efter invägning på manuell väg. Lumpen, eller klutarna på fackspråk, skars i bitar, sorterades och tvättades. För denna process hade vissa bruk speciellt anställda tvätterskor.

Den färdiga lumpen skall sedan göras om till massa. För det andamålet hade de flesta bruken på 1800-talet en holländare, en maskin som utan att skära sönder fiberna i lumpen finfördela den. Under hela denna process, som i holländaren tog cirka 5 timmar, strömmade vatten igenom massan. Tidigare användes en stamp, en maskin som med stora klubbor bultade tyget så att det finfördelades i vatten.

Massa, eller heltyget som det också kallas, utspädes sedan i papperskaret, den så kallade kypen eller byttan, under uppvärmningen till en välling. I vällingen blandas också något blekningsmedel, till exempel lut, om pappret skall få en vit färg.

Vid kypen arbetar två man, formaren och guskaren. För pappersarkens forming används en form bestående av en rektangulär träram med längsgående tunna metalltrådar, 8 eller 15 stycken per centimeter, så att det bildas en sil. Trådarna hålls kvar av grövre, tvärgående liggande trådar. Till formen hör en lös ram, den så kallade däckeln, som bestämmer pappersarkets storlek.

Foremen doppas med på satt däckel i kypens pappersmassa av formaren. Den lyfts under skakning så att massan sprids jämt över formens ya. Den överflödiga massan rinner av och däckeln förhindrar massan att helt lämna formen. Samtidigt rinner det mesta vattnet genom silen. Formen förs sedan över till guskaren sedan däckeln avtagits. Proceduren upprepas med nästa form och samma däckel.

Guskaren tar emot formen och trycker av det knappt sammanhängande arket mot en tunn ylleduk, filt, och lämnar tillbaka formen till formaren. Guskaren täcker sedan det avguskade arket med en annan filt.

När högen med omväxlande papper och filt nått lämplig höjd placeras denna så kallade filtpost i en guskpress där vattnet pressas ut. Efter pressning avlägsnas filten och pappersarken pressas på nytt, nu direkt mot varandra.

Alla ojämnheter i silen i formen syns tydligt på det färdiga pappret. För att skilja fabrikat och kvaliteter från varandra var det brukligt att i silen sy figurer eller bokstäver med metalltråd. På så sätt uppstår förtunningar eller vattenmärken i pappret.

Sedan pressningen är avslutad hängs papperen upp på tork. Om papperet är avsett för skrivändamål doppas det sedan i en lösning av animaliskt lim med tillsats av alun. Efter pressning i limpressen hängs papperet ånyo på tork.

Slutligen följer sortering, falsning och hoplägning i ris (1 ris = 500 ark).

Guskarens och formarens arbetsuppgifter och de därpå följande arbetsmomenten sköttes av gesäller med hjälp och bistånd av lärlingar och drängar. Den exakta arbetsfördelningen går väl knappast att klarlägga. Inte heller i vilken mån mästaren tog aktiv del i själva arbetet med pappersframställningen eller om han "enbart" var arbetsledare.

Boktryckare Lundström arrenderar Bruket

Tio syskon, ättlingar till majoren Axel Printzensköld, blev således år 1821 ägare till Stensholms säteri; med torp, kvarnar och pappersbruk - allt värderat till 26.875 riksdaler. Tydligen var de tio syskonen inte beredda att själva handha bestyren med sin ärvda egendom. De anställde en förvaltare för jordbruksegendomen, och Pappersbruket arrenderade de bort.

Den nytillträdde pappersfabrikören hette Johan Peter Lundström och var en känd och aktad företagare i Jönköping. Han ägde ett tryckeri och var utgivare av Jönköpings Tidning. Han tryckte också en hel del skönlitterära böcker bland annat åt Carl Johan Love Almqvíst. Även faktaböcker i skilda ämnen gavs ut från hans tryckeri. Skillingtryck, kistebrev, predikningar och liktal tryckets också i stort antal av J P Lundströms frima.

Den nye arrendatorn av Stensholms Pappersbruk var således storförbrukare av papper och räknade väl med att hans eget tryckeri skulle ta hand om en stor del av pappersproduktionen. En person med så omfattande verksamhet i Jönköping hade självklart svårt att få tid över för att leda papperstillverkningen i Stensholm. Han anställde sin svåger, C J Schalander, som verkmästare och denne innehade sysslan som arbetsledare i tre år, sedan anställdes Salomon Bergendorff som pappersmästare.

J P Lundström hade sin bostad i Jönköping, men år 1835 köpte han Göransbergs gård och flyttade med sin familj till Hakarp. I sitt äktenskap med Regina Schalander hade han sönerna Johan Edvard och Carl Frans samt döttrarna Maria och Jenny. Lundström inköpte också Göransbergs granngårdar Höggärdet och Stora Tokarp. Mera om J P Lundström och hans verksamhet i Hakarp kan läsas i Hakarps Krönika 1987 sid 17.

År 1846 bytte Stensholms säteri ägare. Printzensköldarna sålde gården till kyrkoherde J M Almqvist i Skärstad socken. Affärsuppgörelsen omfattade också Pappersbruket. Kyrkoherden var genast villig att sälja Pappersbruket, och J P Lundströms båda söner, som inte var främmande för papperstillverkning, anmälde sig som spekulanter.

 

Bröderna Lundström

Alltsedan tillblivelsen i början av 1700-talet hade Pappersbruket tillhört markägaren; olika pappersmästare hade varit arrendatorer av anläggningen. Ägare och fabrikörer hade alltså varit skilda personer. År 1847 ändrades detta förhållande då bröderna Johan Edvard Lundström och Carl Frans Lundström köpte Pappersbruket med avsikt att driva verksamheten.

De båda bröderna var väl förtrogna med papperstillverkning eftersom deras far i mer än 25 år drivit Stensholms Pappersbruk. Under många år under sin uppväxttid hade bröderna haft sitt hem på Göransberg, där deras föräldrar fortfarnade bodde.

Bröderna Lundström har gått till historien som ett par driftiga industrimän, och det var de båda som startade tändstickstillverkningen i Jönköping. Bröderna kompletterade varandra; Johan Edvard var kemisten och teknikern medan Carl Frans var den energiske affärsmannen med Englandsexport som specialitet. Bröderna var rastlöst verksamma och tog, var för sig eller tillsammans, initiativet till flera företag. Johan var med om att starta Munksjö Pappersbruk 1862. Carl startade Jönköpings första ångmaskin, byggde gasverk och tog initiativet till det gjuteri som med tiden kom att utvecklas till Jönköpings Mekaniska Verkstad (JMW). I tidiga år hade Carl skaffat sig affärskontakter utrikes och 23 år gammal hade han erfarenhet av export till England. Dit hade han bland annat sålt levande tjädrar och orrar. Även ett parti blodiglar hade han levererat till engelsmännen.

Det var således ett par driftiga företagare som nu blev ägare till Stensholms Pappersbruk. I sina nedtecknade "Minnen ur min levnad" berättar C F Lundström om affären. Priset, 8.000 riksdaler, betraktade han som lågt. Han planerade att Pappersbruket skulle kunna förse deras tändsticksfabrik med vissa sorters papper, och om tändstickstillverkningen inte skulle gå så bra vore det gott att ha inkomsten från Pappersbruket att försörja sig på.

Salomon Bergendorff, som varit verkmästare under J P Lundströms tid, fick behålla sin befattning även sedan de båda bröderna Lundström hade övertagit driften.

Efter en tids verksamhet konstaterades dock att Pappersbruket inte lämnade så hög vinst som de båda bröderna förväntat. Bruket gav inte lön åt två ägare, varför Carl ensam övertog anlägningen. Ett alternativ hade varit att utvidga och modernisera bruket, men erforderligt kapital saknades.

 

Flottning, sågning och virkeshandel

Carl Lundström hade, som förut nämnts, bra affärsförbindelser med England. Han hade under några år handlat med skogsprodukter och även skaffat sig goda virkesspekulanter bland engelsmännen.

I sina "minnen" talar Carl Lundström om att det var så dålig tillgång på skog i brukets grannskap att man fick köpa timmer och bräder från trakten väster om Jönköping när man behövde reparera eller utföra tillbyggnader vid Pappersbruket. Vår socken var alltså skogsfattig vid mitten av 1800-talet. Kanske var det ett omfattande kolningsarbete åt Helena Hägerflychts knippehammare (vid nuvarnade Carlfors) som gjort slut på skogen. Möjligen kan avverkning för framställning av pappersmassa bidragit till att bygden inta hade så mycket skog kvar. Till och med ved var svårt att få köpa i socknen, enligt Lundströms anteckningar. På Göransbergs marker fanns emellertid god tillgång av bränntorv och därigenom fick man ett bra och billigt bränsle som Lundström använde sig av, både till Pappersbruket och till bostäder.

Skogsbristen i hakarpsbygden gjorde att Carl Lundström spanade efter avverkningsbar skog i andra trakter. Han var medveten om att det fans gott om timmerskog som kunde köpas för en relativt billig penning - förutsatt att den låg långt från bre kommunikationsleder. Gårdarna Toretorp och Karsäng, nära sjön Nätaren, i Järsnäs socken hade vacker grov tallskog. Ägarna hade inte begrepp om hur mycket skogen kunde vara värd i Lundströms händer och sålde sina gårdar till honom för låga priser.

Vattenfallet vid Pappersbruket lämnade mestadels mer än tillräcklig kraft år verksamheten och lite längre uppströms låg Strömma kvarn, som också ägdes av Lundström, och som hade ett vattenfall på några fots fallhöjd.

Lundström ansåg att han kunde undvara Strömma kvarn och planerade att höja dammen vid Pappersbruket för att där även få plats för ett effektivt sågverk. Ägaren till Stensholms säteri gav sitt medgivande till att vattenståndet höjdes. Lundström anger i sina minnesanteckningar att en stendamm anlades och att denna därefter "tjänstgör som bro över strömmen, i stället för den gamla träbron".

Sågverket byggdes av virke som vintertid hade transporterats från Torestorp i Järsnäs socken. Lundström hade inte avslöjat sina planer för hur timret skulle forslas från Järsnäs till Stensholm. Vägarna var ju mycket bristfälliga och transportsvårigheten var ju anledningen till skogens ringa värde på avverkningsplatsen.

En inspektor, van vid skogsavverkning och flottning, anställdes. Med dennes erfarenheter som grund planerades en flottningsled genom den närbelägna sjön Nätaren, genom Ylen och ån till Ramsjön, vidare via ån till Stensjön och Laggarebosjön. Därifrån är det ju inte så långt, vattenvägen, till Stensholm. Hela flottningsleden var beräknad till nära fyra mil. Förbi kvarnanläggningarna i Strömsholm, Ramsjöholm och Lekeryd byggdes flottningsrännor.

Med ägaren till Strömsholm och Ramsjöholm överenskoms om ersättning i form av ett rejält parti ved som årligen skulle levereras. Markägarna utmed ån utlovades ersättning för grästramp. Flottningsföretaget väckte stor uppståndelse eftersom ingen i trakten hade refarenhet av detta transportsätt. Trots att upprättade kontrakt garanterade rätten till flottning inträffade en och annan tvist som störde arbetet.

Ägaren till Strömsholm och Ramsjöholm, löjtnant Engström, tyckte tydligen att flottningsmanskapet trampade ned mer gräs än vad som var nödvändigt och jagade bort flottarna. Han lät också sitt eget folk släpa upp timmermassorna på landbacken, troligtvis för att ha det som pant under senare förhandlingar med Pappersbrukets chef.

Den värmländske flottningschefen var inte beredd att godta detta handlingssätt och i skydd av mörkret lät han sitt folk rulla ned timret i ån, medan Strömsholmsfolket sov sin nattsömn. Ett par dagar senare passerade timret löjtnantens såg i Ramsjöholm. Här hade det varit enkelt att stoppa timret vid den smala flottningsrännan, men löjtnanten avstod från den möjligheten.

När det flottade timret, som var av hög kvalitet, kom till Stensholm blev det föredömligt omhändertaget av sågaren Per Johan Hall. Huvudparten av timret sågades till plankor som lämpade sig för export till köpare i England. Övrigt virke var lättsålt i det skogfattiga Hakarp. En del timmer köptes också från gården Sjöberg vid Tenhultssjön och flottades via den smala kanal som förbinder Tenhultssjön med Stensjön.

Sågat virke, färdigt för export, transporterades till Rosendala där Lundström tagit initiativet till en lastningskaj - en klabb - ute på djupt vatten. Husqvarna Vapenfabrik var delägare i "klabben" som egentligen var en stor timrad stenkista ute i Vättern (senare byggde Vapenfabriken en brygga som förenade "klabben" med landbacken.

Av Carl Lundströms "minnen" verkar det som om Pappersbruket inte var så intressant. Han talar mera om sina virkesaffärer. han nämner inte något om förbättringar på Pappersbruket, men han lyckades få sina lumpsamlare att leverera mer lump än vad som gick åt vid Stensholms Pappersbruk. Han kunde därför med god vinst, via Göta kanal, leverera lump till ett pappersbruk i göteborgstrakten.

Carl Lundström hade många järn i elden och kanske ansåg han att verksamheten i Stensholm var småhandel. År 1857 sålde han anläggningen till ett bolag bestående av tre jönköpingsköpmän: J M Kruckenberg, A Lindqvist och G Westman.

Bruket utvidgas och drabbas av eldsvåda

De nya ägarna till Pappersbruket var tydligen i stånd att skaffa fram det kapital som behövdes för att utvidga anläggningen och göra tillverkningen mera rationell. Det förefaller dock som om Kruckenberg ganska snart överlät sin andel till kompanjonerna. Troligen fick företaget fler delägare, ty prästen har i husförhörslängden skrivit att Pappersbruket ägdes av herrar Kruckenberg, Lindqvist och Wessman; sedan har han strukit dessa namn och skrivit "eges af ett bolag".

Den 15 november 1864 drabbades Pappersbruket av en eldsvåda som lade hela anläggningen i ruiner (I flera tidigare historiska anteckningar har felaktigt uppgetts att Pappersbruket brann 1863). Branden började i bykhuset klockan fyra en tisdagsmorgon, under pågående arbete. Om orsaken till branden vanns aldrig någon klarhet, men i Jönköpingsbladet gissar man att någon tändsticka kan ha kommit med bland lumporna. Byggnader, maskiner och lager var försäkrade för 140.000 kronor. Av den relativt höga brandförsäkringssumman förstår man att stora summor investerats i anläggningen. Det är ju känt att bröderna Lundström köpte bruket för 8.000 riksdaler, sjutton år tidigare.

Tidningens artikelskrivare tror att försäkringssumman någorlunda täcker den direkta förlusten och han bedömer att anläggningen skall vara i drift igen om ett år.

Den nya anläggningen - ett rationellt pappersbruk

I maj månad 1866 stod anläggningen färdig och verksamheten var nu betydligt effektivare än före branden. En tidningsuppgift anger att bruket nu har ett värde av 250.000 riksdaler och ägs av ett bolag bestående av sexton personer.

Ett repotage i Jönköpings Tidning 1866, betitlat "Ett besök på Stensholms pappersbruk", ger en livfull bild av hur Pappersbruket fungerar. Tidningsmannen beskriver hur det stora vattenhjulet, via ett mångfald av kugghjul driver de olika maskinerna. Han har sett hur lumpor, bestående av uttjänta byxor, trasmattor och dyligt söndermaldes av roterande knivar i de väldiga holländarna, av vilka det finns inte mindre än 12 stycken. Han talar om hur lumpen blekes med hjälp av klorkalk och hur den finmales till en grötliknande massa. Han har observerat att lim och färgämne tillsättes. Han har också lagt märke till att några flickor är sysselsatta med att glätta postpapper. Varje ark läges för sig mellan ett par zinkplåtar som drages fram och tillbaka mellan glättningsmaskinens cylindrar. "Efter den betan blir det förut så grova pappret fint i ytan och blankt som en sol". Där finns också en hydralisk press där papperet pressas under 4.000 centners tryck. Skärmaskinen som kantskär pappersarken liknar han vid en "guillotin".

Han talar också om att den stora pappersmaskinen är tillverkad av B Donkin & Co i London. Pappersmassan liknar han vid en vattenvälling som utgjutes över en mässingsduk, där vattnet ges tillfälle att rinna av. Så pressas massa mellan filtvalsar och passerar därefter över varma torkscylindrar. Sedan är produkten färdigt papper, som kantskäres och lindas upp på en haspel. Vid bruket tillverkas mellan 1.300 och 1.700 kilogram papper per dag, enligt tidningen. Skribenten talar också om att verkmästare Karl Johan Pohl besitter ett stort tekniskt kunnande och har svarat för en stor del av konstruktionerna vid Pappersbruket.

Man arbetar i tolvtimmarspass. Avlösning sker klockan 12 middag och klockan 12 midnatt. Bruket går alltså hela dygnet. Endast från klockan 12 på lördagskvällen till samma klockslag på söndagskvällen står företaget stilla.

Kyrkoherde Almqvist i Hakarp har antecknat att Pappersbruket år 1871 hade 121 anställda. Företaget var alltså fullt jämförbart med Vapenfabriken i Huskvarna, vad antalet sysselsatta beträffar.

 

Vattenkraften otillräcklig vid Stensholm

Vid Stensholms Pappersbruk använde man sig nu av ganska stora mängder pappersmassa som slipades fram ur trävirke. Tydligen var vattenkraften maximalt utnyttjad vid Stensholms vattenfall. Ett par kilometer upp i ån fanns ett mindre vattenfall där kraften inte tillvaratogs.

Carl Friedländer, som var disponent vad Pappersbruket, bildade då ett bolag tillsammans med markägarna, Laurin på Stensholm säteri och Stålhammar på Stora Tokarp. En fabriksanläggning för tillverkning av pappersmassa anlades vid vattenfallet och fick namnet Carlfors AB. Det var diponent Friedländers förnamn som gav företaget dessa namn.

Den i Carlfors producerade pappersmassan såldes till Stensholms Pappersbruk, dit massan transporterades på ån med hjälp av pråmar. Magnus Alfred Rosén, född 1857, berättade i Hakarps Krönika år 1949 om hur han i unga år rodde massapråmar mellan Carlfors och Stensholm. Från början var det torparna under Tokarp som hade det uppdraget, men en gång när de inte kunde styra genom "Fälleströmmen" tog båten i vatten och sjönk. Efter den dagen var det inte lätt för patron Stålhammar att få sina torpare till pråmroddare.

Husförhörslängden för 1867-1870 talar om för oss att Friedländer är disponent vid Pappersbruket, men i längden som börjar 1879 står det att stadsmäklare L Stålberg är brukets disponent. Någon gång under den aktuella tiden har man alltså bytt chef på företaget.

På åttiotalet var G Andrén verkmästare på bruket och i brev mellan Stålberg och hans verkmästare framgår att vattentillgången i ån var otillräcklig under sommarmånaderna. Man överväger att inställa driften under juni, juli, augusti och september. Senare anskaffades en ångmaskin som svarade för driften när åns vatten inte ville räcka till.

År 1888 blev Friedländer åter chef för Pappersbruket, och samma år kunde hakarpsborna läsa i ortstidningen att Stensholms Pappersbruk var till salu. Verket är vattendrivet och utrustat med en 60-tums pappersmaskin, får man veta av annonsen.

Någon affär blev det tydligen inte, och nästkommande år råkade det mer än 175 år gamla pappersbruket ut för en händelse som för alltid gjorde slut på papperstillverkningen i Hakarp.

 

Eldsvåda blev slutet för Pappersbruket

Ett starkt ljussken, synligt över hela södra vätterbygden, lyste upp kvällshimlen lördagen den 23 november 1889 och varslade om att en allvarlig eldsvåda utbrutit på höjderna ovanför Huskvarna. Ett par dagar senare kunde de som hade tillgång till en tidning läsa att det var Stensholms Pappersbruk som ödelagts av branden. Hakarpsborna behövde väl ingen tidning för att få förklaring till ljusskenet. Säkerligen spred sig nyheten snabbt bland socknens innevånare och många hakarpsbor begav sig nog till brandplatsen redan på lördagskvällen, för att bese det skådespel som dessbättre inte hörde till de vanliga upplevelserna.

Innan elektrisk belysning infördes var fotogenlamporna vanliga, både i hemmen och på arbetsplatserna. Brandrisken var stor överallt där fotogenlampor nyttjades och säkerligen var vaksamheten mot brand väl inpräntad hos den dåtida befolkningen. Likväl hände det stundom missöden med de riskabla lamporna och det var just en fotogenlampa som orsakade branden i Stensholm.

Klockan var några minuter över fyra och arbetet pågick som vanligt på lördagseftermiddagen. Vid skärmaskinen samlades en hel del pappersavfall, mestadels bestående av smala pappersremsor, som då och då uppsamlades och transporterades till ett lager på andra våningen för att senare beredas till nytt papper. En av arbetarna samlade upp en korg med pappersremsor och med en snabb rörelse svingades korgen upp på ryggen. Luftdraget blev därvid så starkt att lågan, i den över bordet hängande fotogenlampan, slog ut ovanför glaset och antände remsorna i korgen. Pappret blossade snabbt upp, nära nog som en explosion, och på ett ögonblick spred sig elden till färdiggörningsrummet, där papper för 10.000 kronors värde förvarades.

Det lösa pappersavfallet på andra våningen antändes och brann explotionsartat och hela byggnaden var övertänd på mycket kort tid. Personalen i byggnaden, 12 kvinnor och 2 män, fick skyndsamt lämna lokalen utan att ta med sig mössor och ytterkläder. Innan man hann stanna fläktarna bidrog också dessa till att elden fick ett snabbt förlopp.

Branden angreps genast med assuranssprutor och med företagets pumpspruta. Det stod klart att Stensholms eget folk inte skulle kunna bemästra situationen, och per telefon vädjades om hjälp från Husqvarna Vapenfabrik och Ebbes Bruk.

Tydligen var brandberedskapen förhållandevis god, ty inom en halvtimma anlände flera sprutor till brandplatsen. Stensholm kusk med parhästar var på hemväg från Jönköping och fick från Husqvarna med sig en större brandspruta uppför den branta Klevaliden. Strax därefter ankom ytterligare två sprutor från Vapenfabriken. Brandsprutan från Ebbes Bruk kom också snabbt till hjälp, liksom Hakarps kyrkospruta. Smålands Allehanda uppger att Ebbes Bruk deltog med 100 man i släckningsarbetet och att Vapenfabrikens styrka var 400 man.

Släckningsarbetet, som leddes av Pappersbrukets verkmästare Andrén samt ingenjörerna Hedlund i Husqvarna och Laurenius i Ebbes, gick ut på att begränsa elden till maskinhuset som var helt övertänt. Släckningsmanskapet får ett översvallande beröm för raskhet och god diciplin av de båda ortstidningarna. Jönköpingsposten berättar att några man bekämpade elden på så nära håll att det tog eld i håret på dem.

Genom kraftig vattenbegjutning lyckades man, mer eller mindre, rädda övriga byggnader. Kontorshuset var en stund starkt hotat, men så ändrade vinden något. Ångmaskinhuset, reservförrådsmagasinet, smedjan och svarvhuset blev skadade men brann inte ned. Magasinet antändes flera gånger men manskapet lyckades varje gång släcka branden, trots att byggnaden inte låg mer än sex meter från det brinnande maskinhuset. Disponentbyggnaden däremot var aldrig hotad.

En uppmärksammad insats gjorde en av husqvarnaarbetarna, Ivar Ahnberg. Han lyckades med hjälp av en brandslang ta sig ned genom en lucka i taket till ångpannehuset för att inspektera ångpannan. han kunde då konstatera att ångpannan var tömd och att ingen explosionsrisk förelåg - en värdefull upplysning för eldsläckningsmanskapet som därigenom utan risk kunde fortsätta att bekämpa branden.

Jönköpings-Posten framhåller i sitt repotage hur brandsäkert ett tak blir om det är täckt med munksjöpapp. Alla husen, utom ångmaskinshuset, var täckta med tegel och drabbades av takbränder. Ångpannehuset däremot som hade takbeläggning av papp från Munksjö står kvar oskadat, "oaktat det endast hade den smala kanalen mellan sig och det hus (pappersmaskinshuset) der elden hade sin hufvudhärd".

Någon gång kring midnatt var elden under kontroll och brandbekämparna från Husqvarna och Ebbes kunde återvända hem. Pappersbrukets egen personal skötte eftersläckning och bevakning under resten av natten. Samhällets husmödrar kokade kaffe och serverade manskapet i kontorsbyggnaden. Långt fram på söndagseftermiddagen brann det i ruinerna.

Skadorna av branden beskrivs lite olika i stadens tidningar. Jönköpings-Posten uppger att alla fabriksbyggnaderna, utom ångmaskinhuset, står i ruiner. Smålands Allehanda däremot berättar att alla byggnader, utom fabrikshuset, är oskadda. Den sistnämnda tidningens reporter är ganska nyanserad i sin beskrivning av skadorna och berättar att båda turbinerna var förstörda, likaså holländare, pappersmaskin, glättmaskiner, skärmaskiner, hydralisk press och all annan teknisk utrustning som fanns i huvudbyggnaden. Det lager av färdigt papper och det pappersavfall som förvarades i den brunna bygganden gick naturligtvis också förlorat. Fabriken lär ha varit försäkrad för 196.000 kronor inberäknat byggnader och maskiner.

Allehanda uppger antalet anställda till 48 manliga och 12 kvinnliga arbetare. Jönköpings-Posten skriver att Bruket sysselsatte 80 personer men då kanske man räknar med en del mera sporadiskt anlitade personer.

Eldsvådan drabbade fabriken vid ett tillfälle då full sysselsättning var rådande och man hade beställningar som tryggade fabrikationen i sex månader - bland annat arbetade man med ett stort parti olifantpapper år Jönköpings Tändsticksfabrik.

Jönköpings-Posten omtalar att man höll på att installera elektriskt ljus på fabriken och att kraftverket just skulle provköras de närmaste dagarna. Fotogenbelysningen skulle således upphöra och om elinstallationen blivit klar en vecka tidigare skulle branden inte ha inträffat.

Tidningen spekulerar också över Brukets framtid. Den sisa sommaren har varit regnfattig och vattentillgången i ån har varit otillräcklig, varför ångmaskinen fått vara i drift under lång tid. Stenkol för ångpannan har man hämtat från båt vid Rosendala och de besvärliga transporterna uppför den branta Klevaliden har bidragit till dålig lönsamhet. Jönköpings-Postens medarbetare anar att pappersfabrikationen i Stensholm kommer att upphöra. Efter en tid kommer också besked från företagets ledning - Bruket kommer att nedläggas.

 

Människor och bostäder runt Papperbruket

Om de bostäder som fanns vid Pappersbruket under tidigt 1700-tal finns ingen kännedom. Strömmatorpet tjänade tidigt som bostad åt pappersbruksarbetare. Vi vet att Petter Ekwall, som var född 1730, bodde på Strömmatorpet i början av 1770-talet. Han blev pappersmästare vid Röttle Pappersbruk (Gränna socken) år 1774 och stamfar för generationer av pappersmakare. Petter var son till Pär Månsson, som var lumpsamlare vid Jöransbergs Papperbruk.

Strömmatorpet avsöndrades från säteriet Stensholm år 1847, samtidigt med att bröderna Lundström köpte Pappersbruket. Första tiden arrenderades torpet av Lundströms verkmästare Salomon Bergendroff. Efter honom blev sågare Per Johan Hall arrendator av torpet. Även senare hör Strömmatorpet till Pappersbruket och så sent som på 1880-talet när Stålberg var disponent skriver denne till sin verkmästare och ger instruktioner om hur verkmästaren skall förfara med slaktgrisarna. Därav anar man att företaget bedrev jordbruk och grisuppfödning på Strömmatorpet och kanske också på de övriga domäner som hörde till Pappersbruket.

Under Strömmatorpet fanns bostäder i Åbo, Ängen, Backen, Utsikten och Hallen. Vilka som bott i de olika husen framgår inte av husförhörslängden, där alla anställda redovisas under rubriken "Pappersbruket". Vid anläggningen fanns också en disponentbostad; den låg ungefär på den plats där Brukshotellet numera ligger.

Vissa släktnamn lägger man märke till i kyrkböckerna. Förutom nyss nämnde Ekwall fanns flera generationer Ramberg i Stensholm, och det namnet finns även bland de anställda i Röttle. Andra namn som förekommer ofta i kyrkans böcker i samband med Pappersbruket är Appelqvist, Delfin, Höög, Liljeström, Rydén, Sällberg, Wallin och flera andra.

Som minne av Pappersbruket har man, i vår tid, låtit ett par gator i Stensholm få namn som minner om papperstillverkningen: Rambergsliden och Holländaregatan.

Vi som lever och verkar i Hakarp, hundra år efter branden, sörjer väl inte över att papperstillverkningen har upphört. Fabrikationen var säkerligen inte hälsosam för Huskvarnaåns vatten, men miljöförstöring talade man kanske inte om på den tiden.

av Ragnar Karlsmo och Egerth Svärd i 1989 års Hakarps Krönika.