Redan under den tidiga medeltiden utsågs biträden till prästerna att hjälpa till med fattig- och sjukvård inom socknarna och att ha tillsyn över kyrkan och dess inventarier och sköta om ringningen i kyrkans klockor. Klockarämbetet har sålunda gamla anor. Ursprungligen var denne prästens medhjälpare, under katolska tiden prästvigd. I de flesta församlingar fanns klockarboställen, som i många fall var ganska rundligt tilltagna och ibland lockade till att prästen, särskilt i mindre socknar, uppehöll både präst- och klockarsysslorna. Han kallas då klockarpräst. Efter reformationen, då klockaren ej behövde vara prästvigd, minskades antalet sådana klockarpräster, men så sent som 1910 fanns i vårt land klockarprästbefattningar.

Klockaren fick så småningom ett otal åligganden. I kyrkoordningen av 1571 heter det bland annat: "Klockare skall vara ärlig, trogen, flitig, boklärd och kunna sjunga och skriva, så att han däruti kan undervisa församlingens ungdom". Någon bestämd klockarexamen förekom inte. Ända till 1899 behövde han ej styrka sin lärdom, då han sökte enbart klockarsysslan. Han skulle leda kyrkosången, men någon musikalisk kompetens fordrades inte. Det var tillräckligt att han var myndig och hade medborgligt förtroende. I 1686 års kyrkolag räknas han till kyrkans ämbetsmän och kallas kyrkobetjänt. Han skulle medverka vid bröllop, barndop, kyrkogång och begravningar. Han skulle övervaka ordningen på kyrkogården angående grävning, hålla kyrkans böcker och handlingar i ordning, mottaga, framlämna och förvara handlingarna, utskriva kungörelser, uppbära och anteckna en del inkomster till kyrkan, övervaka att kyrkvaktaren med flera fullgjorde sina åligganden. Vidare hade han ansvaret för att kyrkan blev belyst och att kyrkliga minnesmärken vårdades. Han skulle medfölja pastor på husförhör och sjukbesök och bära pastors brev till nästa klockare. I viss mån fick han också biträda vid sjukdomsfall, då han "med åderlåtning skulle betjäna de sjuka". En viktig uppgift ålades klockaren enligt kyrkolagen 1686, där det bland annat heter: "Han skall ingalunda genom någon kyrkoherdens enskilda tjänst hindras från den plikt, honom åligger, att med all flit och trohet driva barnaläran". Klockaren blev vid sidan om prästen, den som lärde våra fäder att "läsa i bok". Då folkskolestadgan kom till 1842 blev han ej längre självskriven lärare i socknen, men de flesta klockare avlade folkskollärareexamen och tjänsterna förenades i många fall.

I äldsta tider var det rätt ovanligt att orglar fanns i kyrkorna. Först på 1700-talet blev det mera vanligt att sådana anskaffades, och då blev klockaren "orgelnist", organist, och som sångledare kallas han kantor, av latinska cantor, som betyder sångare. Klockare-organist- och kantortjänsterna är i våra landsocknar i allmänhet förenade med lärartjänst i folkskolan.

I Hakarp tar väl troligen ända sedan den lilla träkyrkan byggdes någon gång på 1100-talet funnits klockare. Socknen var ända till 1556 annex till Skärstad, och när den kom att bilda eget pastorat, är ej säkert känt. Troligen blev den 1566 självständig. Inga namn vare sig på präster eller klockare är före den tiden kända. Man kan dock förmoda att Hakarp hade kaplan och att denne var klockarpräst. Ett par namn som har samband med detta är ännu bevarade i Klockarlyckan - ett område på Fagerslätts ägor strax söder om prästgårdens mark vid vägen mot Lundaberget. Det andra är Spelebo, ett ställe, som var klockarbol och beboddes av klockaren till mitten av 1700-talet. Spelebo hade från början avsöndrats från Gunnestorp och Svineryd. Där fanns ursprungligen två bostadshus vilka under 1800-talet beboddes av före detta soldater och andra egendomslösa. Ännu in på 1900-talet fanns en gammal förfallen ladugård där. På 1920-talet sammanslogs det gamla klockarbolet med Lundholmen och 1942 införlivades det med Gunnestorp.

Utom inkomsten av bostället hade klockaren från 1681 rätt att av varje bonde årligen erhålla en kappe råg, en kappe havre och en kappe korn, som han själv fick hämta hos vederbörande. Dessutom skulle han "vid vigning uppbära 2 öre, vid barndop 1 öre, vid kyrkogång 2 öre och vid begravning 2 öre silvermynt", och i kyrkan fick han vid jul, påsk och pingst ett särskilt offer.

Vilka klockare som skött sysslan före 1600-talet är okänt och likaså är förhållandet huruvida det funnits orgel i den gamla träkyrkan, som stod kvar till 1694, då den nya kyrkan byggdes. Denna försågs med orgel av kyrkans byggherre, generalinspektorn Nils Hägerflycht och kostade 500 daler kopparmynt.

Enligt en uppgift i Tveta härads dombok 1649 skulle den förste kände klockaren ha varit Jon i Hökshult, vilken avled 1646. Sonen Carl Jonsson efterträdde fadern och innehade tjänsten till sin död 1702. Från1702 till 1712 hette klockaren Jon Olsson. Samma år övertogs tjänsten av Anders Hakberg och sedan innehas befattningen från far till son i 100 år. Anders Hakberg efterträddes vid sin död 1737 av sonen Hans Hakberg, som avled 1772 och denne son, Anders Hakberg Innehade ämbetet till 1814, då han slutade sina dagar. Han hade ingen son, men sedan 1811 hade han haft en god medhjälpare i sin måg Johan Hagström och i honom möter vi en i många avseenden märklig representant för klockarämbetet.

Johannes Abrahamsson, sedemera Johan Hagström var född i Kämparp den 21 december 1789. Fadern var dannemannen Abraham Persson, född 1745 och död 1803, och modern Karin Nilsdotter, född 1754.

Hagström gifte sig med Anders Hakbergs dotter Lisa, född 1788 och död 1877. Hans äldste broder Peter, född 1782, övertog Kämparp, under det Johan redan tidigt ägnade sig åt musiken, vari han fick undervisning av sin blivande svärfar. Men han visade sig också ha ett utpräglat praktiskt ekonomiskt sinne. Han inköpte fädernegården och behöll den till 1853. Dessutom ägde han Ammarp, Knutstorp och Hökhult under skilda tider.

Hans största intresse blev dock sången och musiken och då klockarsysslan blev ledig 1814 sökte han den.

Hur det gick till vid ett klockarval för 140 år sedan framgår av följande protokoll från sockenstämman i Hakarp den 27 november 1814.

"På åtta dagar förut skedd kungörelse sammanträdde församlingen, då undertecknad pastor gaf församlingen tillkänna att, till Organist och Klåckare tjänsten förklarats ledig tvenne gånger i Stockholms Inrikes Tidningar blifvit behörigen kungjord förliden Juli månad, ej fler än tvänne sökande sig anmält, nämligen vice organisten Johannes Hagström i Kämparp och organistlärlingen Anders Wånell från Sya i Östergötland, bägge försedda med behöriga, skicklighetsbetyg, begärande församlingens utlåtande, om dess medlemmar voro nödga att anställa sitt val med dessa tvänne sökande.

De närvarande yttrade sig muntligen, och Herr ÖfversteLieutnant Qweckfeldt skriftligen, att ingendera utlärt till organist och klåckare - besättande vore nödigt, ingen åtgärd än den som vidtagen är, emedan Hagström, som ägare vackra betyg och sin skicklighet, under den tid han deltagit i denna församling - tillvunnit sig allmänt förtroende att församlingen är nöjd att antaga honom till organist och klåckare utan något val.

Med detta församlingens tänkesätt förenade sig Pastor så mycket häldre som han vunnit kännedom av församlingens bevågenhet för Hagström, vore det synd att kalla den andre sökande hit att göra prof och göra en lång resa förgäfves. Likväl som detta sätt att tillsätta klåckare något afviker från det som författningen föreskrifver, så är nödigt att alla församlingens röstägande härutinnan stämma öfverens. De som denna dag hindrats att komma tillstädes, så varda alla frånvarande vänligen meddelade att i dag 14 dagar gifva sitt tänkesätt tillkänna antingen muntligen eller skriftligen.

in Fidem Protocolli
Johan Filén".

Valet blev sålunda uppskjutet och först den 19 februari 1815 hölls stämma i kyrkan varvid Johannes Hagström "enhälligt valdes till organist och klåckare, åliggande det Hagström att med flit och sorgfällighet uppfylla de plikter, som Kungliga kyrkoordningen och andra författningar klåckaren och organisten åligger".

Överallt i gamla handlingar, där hans namn ofta påträffats, finner man också att han är en ovanlig ordningsmänniska. Hans arbetsförmåga utnyttjas också på alla områden. År 1842 inväljes han i den första Skoldirektionen, där hans kloka förslag ofta antagas. Otaliga är de bouppteckningar, köpekontrakt och andra handlingar som upprättats av honom. Han blir "klockarfar, som ska allting bestyra, lära barn att två och två det är fyra" etcetera som det står i den gamla visan. För musiken hade han ett levande intresse och hann även med att utbilda organister. Till belysande härav meddelas här följande kontrakt:

"Uppå begäran av Skolläraren Anders Malmberg ifrån Huskvarna som åstundar att lära sig de Stycken uti Musiken som erfordras för en skicklig Organist; alltså hafva vi undertecknade derom öfverenskommit med följande ömsesidiga förbindelser och villkor, nämlig:
1:mo åtager jag undertecknad mig, att, så vida Gud dertill förlänar mig Hälsa och Lifstid, att Lära och undervisa bemälte Anders Malmberg uti de grunder af Musiken och Harmoni-Läran, som han af mig kan inhämta och erfordras att känna och utöfva för en Organist Elev, innan han skall besöka något högre Lärdomsverk, för att efter Höga Wedebörandes befallning undergå behörig Examen; och under den tid som han i sådant ändamål sig hos mig uppehåller, skall han själf förse sig med Mat- och Lifsuppehälle, men behöfliga Sängkläder och erforderlig wedbrand erhålles af mig.
2:do för denna undervisningskall Malmberg till mig betala Etthundra Tjugofem Riksgäldsmt, hvilka 125 Rd skola utbetalas på det sätt att 40 Rd erlägges nu genast; och 40 Rd ett år från nedanstående dag, samt återstående eller 45 Rd alt Rg. Så fort som han inhämtat de Kunskaper som erfordras för att undergå den ofvannämnda Examen.

Kämparp den 24 Mars 1835

J. Hagström".
(Sigill)

Hagströms musikaliska begåvning visade sig bland annat i komposition av åtskilliga preludier till psalmer och andra musikstycken, av vilka några finnas bevarade.

Som till exempel på den aktning och popularitet han åtnjöt av sina församlingsbor skall här omtalas, att då mangårdsbyggnaden på hans gård Kämparp brann ner sommaren 1817 och så gott som samtliga hans tillhörigheter innebrändes, Hakarpsborna beslöt på stämma, att alla inom socknen boende, allt efter råd och lägenhet skulle medverka till att Hagström fick en ny mangårdsbyggnad gratis uppförd, "utan att han därom begärt".

Då han 1853 sålde Ammarp förbehöll han sig Norrängen för livstid samt de från Sörängen och Berghem utgående dagsverkena.

Vid en sockenstämma den 12 juni 1857 begärde Hagström sitt avsked. Han var då 68 år gammal. Ur protokollet: "Ehuru församlingen och Pastor gerna önskat att organisten Hagström, som sedan 1814 med berömlig och till församlingens belåtenhet förrättat sin tjenst ännu längre hade stannat qvar på sin plats, kunde den icke annat än bevilja och godkänna Organistens begäran, vadan han lämnades rätt att från tjensten afgå och dessutom till hans hustru, om hon lefver under ett år, 8 kappor råg av varje mantal samt beträffande Hagström att få arrendet av klockarbolet Spelebo, 50 R riksmynt". Den 19 juli 1857 beslöts att höja lönen med 50 % att utgå från den 1 maj. Den nya lönen skulle uppbäras av Hagström till dess ny organist blivit tillsatt. Nu fastställdes klockarlönen sålunda:

1. "12 kappar råg af varje förmedlat mantal.
2. Ett årligt yste af hvarje hemmans bo, äfvensom af torpare. Torpare som uraktlät att lämna yste skulle betala 12 skilling eller 25 öre.
3. I stället för "matskott" erhåller organisten 75 öre af varje hemmansdel under 1/4 mantal 36 skilling eller 75 öre, från och med 1/4 till 1/2 mantal 1 Riksdaler och över 1/2 mantal 1 Riksdaler och 50 öre. Säterierna och bättre hemman dessutom: Hakarp 2 R 50 öre, Göransberg 2 R, Stensholm 3:50 R, Bråneryd 1:50 R, Husqvarna 1:50, Rosendala 2:50, Brunstorp 1:- R. Af hvarje mästare i Husqvarna 25 öre. För lysningssedel minst 50 öre, vid kyrkogång minst 25 öre, vid begrafning minst 25 öre. Husqvarna gevärsfaktori 2 R 27 skilling, Husqvarna qvarn 5 1/16 kappar spannmål eller lösen, af Spikhammaren (Carlfors) 24 skilling, Stensholms pappersbruk 24 skilling, af Strömma qvarn 1 5/8 kappar spannmål, af Strömma såg 1 Riksdaler, Ebbes qvarn 1 5/8 kappar spannmål, Ebbes såg 24 skilling samt 2 årliga kollekter och från Magasinskassan 20 Riksdaler årligen". - Omräknat i pengar blev hela årslönen omkring 300 Riksdaler.

Hagström hade i sitt äktenskap med Lisa Hakberg sex barn:
Kristina, gift med tornväktare Lars Isaksson, Jönköping
Johanna, gift med guldsmeden E H Nordgren, Jönköping
Anders Johan, musikdirektör i Karlskoga, ogift
Carl Fredrik gift med Eva Angel, blev faderns efterträdare som klockare i Hakarp och sedermera domkyrkokantor i Linköping
Matilda gift med trädgårdsmästaren N C Olsson, Jönköping
Anna Lena, född 1825 och död 1917 och gift med stockmakarmästaren Carl Johan Meurling. Hon blev länsskogvaktare Ivar Meurlings farmor.

Johan Hagström avled den 25 februari 1868, 79 år gammal, efter ett mycket verksamt liv i församlingens tjänst. Ur det griftetal som prosten J A Almqvist höll vid hans bår återges här ett avsnitt:

"En kyrkan och församlingens tjenare har skatta sin del till förgängelsen och efter en lång vandring nedlagt sin vandringsstaf, dit han så många gånger tillförene med sin sång ledsagat de afvlidne. Dit har han nu själf blifvit uppsjungen, ledsagad och nedlagd i sitt sista hvilorum. Han lemnar efter sig ett aktat minne i denna församling där han haft sin bemärkta verkningskrets. Troget och länge fullgjorde du dina åligganden, vänlig och hjälpsam var du emot alla dem, som kom i din närhet. Ett exempel på stilla och undergifven vandring framställde du för dina medvandrare. Ett uppriktigt tack för din verksamhet, din vänlighet, välvilja, stilla och saktmodiga väsen uttalar jag här vid din graf i mitt och församlingens namn. Må Herren gifva dig, du fridens man, frid och lön för din möda. "Den, som Herrens råd ej klandrat men i stillhet skött sitt kall. Fruktat Gud och redligt vandrat Han till friden komma fram".

Den bild av den gamle förnäme representanten för klockarämbetet, som här lämnats, är givetvis i mycket ofullständig, men den insats han en gång gjorde, som kulturpersonlighet för släkten, som gått, kan ej plånas ut.

i Hakarps Krönika 1952