Tottarpskvarnen har anor från 1600-talet, betecknas 1670 som "1/2 qwarn", 1698 som ''odugl. qwarn" som inte förmådde mala gårdens egen säd. Kvarnen stod ursprungligen i gränsbäcken mellan Tottarp och Piparp, och är markerad på Tottarps kartor 1705 och 1834. Nämnd 1837 som skvaltkvarn.

Den nuvarande kvarnen är från 1860 då Ola Nilsson, som blev bonde i Tottarp omkring 1862, rev skvaltkvarnen och byggde ny anläggning med stor damm, upphöjd stenränna och stor kvarn med bröstfallshjul. En del trävirke till kvarnhuset köptes från en äldre kvarn i Södra Esestorp. Vattentillgången ökades genom att en annan bäck i Piparp leddes till dammen. Tottarps kvarn var sedan en av traktens större och betjänade många i bygden med malning in på 1910-talet. Den blev också tillbyggd med sågverk och stickhyvel. Driften uppges i huvudsak ha upphört efter Ola Nilssons död 1917, varefter kvarnen stod oanvänd och förföll så småningom. Kvarnen skänktes till Hembygdsföreningen på 1950-talet. Den bevarades först på plats men blev vandaliserad och  flyttades år 1966 till Hembygdsparken, där även en del av den märkliga kvarnrännan av stenhällar återuppfördes. En stickhyvel från Mannarp har senare uppförts i en tillbyggnad.

Behovet att få säden mald till mjöl åt folk och fä har alltid krävt vissa anordningar. Äldsta och mest arbetskrävande sättet var att mala för hand, och små handkvarnar av sten har använts här och var ända in på 1800-talet. Men redan under medeltiden lärde sig de skånska bönderna att bygga vattendrivna kvarnar, vilket i sydligare kulturländer varit känt ännu tidigare. Skånelagen från omkring år 1300 nämner vattenkvarnar som vanliga. Den lilla kyle- eller skvaltkvarnen var i skogsbygden länge helt dominerande som husbehovskvarn. Inrättningen var relativt enkel, ett liggande litet drivhjul med snedställda skovlar, som genom en uppstående järnaxel drev övre kvarnstenen (löparen) runt. Endast ett litet kvarnhus fordrades, och vattenkraften behövde inte heller vara så stor. En helt liten bäck som dämts upp räckte gott för en skvalta "wid wattuflod höst och wår". Men avverkningen var låg, och det tog många timmar att mala en säck säd, ja en hel natt, påstods det. Den större hjulkvarnen fanns förr i regel blott vid enstaka s.k. odal- eller tullmjölkvarnar, där bönderna tilläts mala "mot tull" till möllaren, vilken i sin tur betalade skatt för sin rörelse till kronan.
Myndigheterna höll sedan gammalt viss uppsikt över kvarnbeståndet, mest för att gynna de skattlagda tullkvarnarna. Ända sedan danska tiden var det förbjudet för bönderna att mala åt andra på sina husbehovskvarnar, och då och då blev bönder stämda för att ha tagit in "främmande mäld". Om en bonde ville grunda en ny husbehovskvarn måste han ansöka om tillstånd och syneförrättning, detta för att inte grannar eller tullkvarnsägare i trakten skulle bli lidande. Alla vaktade på sina rättigheter, och mycken byråkrati frodades i samband med kvarnarna. Så småningom lättades bestämmelserna, och efter l863 fick vem som helst mala även åt andra.

Ända fram till 1800-talets mitt var de flesta gamla husbehovskvarnarna i bruk. Även nya sådana tillkom. Många förblev skvaltkvarnar hela sin tid ut, medan några blev ombyggda till hjulkvarnar. Men efter 1800-talets mitt satte strukturförändringen in på allvar. De större kvarnarna drog nu till sig driften, och de små husbehovskvarnarna försvann en efter en, som varande sensamma och otidsenliga att använda.

I alla nordskånska socknar finns rester efter gamla vattenkvarnar längs bäckarna, mer eller mindre glömda. Flerstädes återstår tydliga ruiner efter kvarnhus, falltröskel och dammverk, medan andra anläggningar nästan plånats ut genom kanalisering och odling.