Gustavsbergs Vänner

HPF hushållsporslinsfabriken

Gustavsbergs FabrikerFotograf: Gustavsbergs Fabriker

Vattenhjulet från 1895 representerar energin från vattenkraft från Kvarnsjön. I bakgrunden syns högspänningsledningarna från Vattenfall som försörjde den nya Sanitetetsfabriken byggd 1938-39 med elkraft till de elektriska tunnelugnarna.

Hushållsporslinsfabriken eller HPF som gustavsbergarna kallade den byggdes åren 1943-1948 runt den gasugnshall från 1935 som byggdes under Odelbergarna tid. När produktionen flyttades till Rörstrand såldes fastigheten till Dag Landvik som använde den för mässverksamhet en tid. Dag Landvik sålde senare alla sina fastigheter i Gustavsberg till kommunen, som nu bygger om HPF till ett kulturhus med namnet Porslinsfabriken. I samband med ombyggnationen har det uppstått problem med sågtandstakets bärighet. En artikel i Teknisk Tidskrift 1946 beskriver konstruktionen av HPFs sågtak med järnfackverk och siporexskivor. Det finns även film från monteringsarbetet i Värmdö kommuns filmarkiv.

Gustavsbergs FabrikerFotograf: Gustavsbergs Fabriker

HPFs sågtak med Kvarnberget – observera luftbevakningstornen på Kvarnberget

 

Från fabriksombyggnaden 1933. En tysk ingenjör berättar.

I ett brev till ing. Hjalmar Olson har överingenjör W. Thomas, Berlin, sänt följande artikel, avsedd för Gustavsbergaren. Den återges här i översättning.

För 10 år sedan fick jag i uppdrag av min firma Kerabedarf, som är ett betydande keramiskt byggnadsföretag, att för första gången resa till Gustavsberg, där jag skulle utföra en del planeringsarbeten för ombyggnad av den gamla fabriken. Efter den 23 timmar långa resan kom jag så en söndagskväll i mars 1933 ganska trött till Stockholms C. Jag var förväntansfull. Men jag undrade nog också, vad som skulle komma att möta mig. Detta var ju min första färd till Stockholm. Avresan från Tyskland kom mycket hastigt. Det blev ingen tid till önskvärda förberedelser. Ej heller förstod jag ett enda svenskt ord. På något vis skulle det i alla fall gå att fråga sig fram till Gustavsberg. I Berlin hade man sagt mig, att Gustavsberg ligger på en ö, och att man från Stockholm kunde komma dit med någon av de båtar, som fabriken ägde. Hur man skulle komma till dessa båtar, hade dock ingen kunnat upplysa mig om. Jag tog således helt enkelt en bil vid Centralen och sade ett enda ord: ”Gustavsberg”. Då borde ju chauffören köra mig antingen till båtarnas tilläggsplats eller ock direkt ut till Gustavsberg. Han valde det sistnämnda. Efter en halvtimmes färd kom jag fram till samhället. Det var redan mörkt. Mycket snö hade fallit. Bilen hade jag låtit stanna framför ”hotellet”. Chauffören fick sin betalning. Och så stod jag där på vägen framför Värdshuset. Detta var stängt, enär resandetrafiken vintertid var så ringa. Dörren var t. o. m. tillbommad. Med mitt kunnande, med en kappsäck i handen, en god portion hunger och bra mycken nyfikenhet på, hur detta skulle sluta, stod jag och hoppades, att någon måtte komma vägen fram. Slutligen kom en barmhärtig själ, som förbarmade sig över mig och förde mig till fabrikens portvakt, från vilken jag kunde telefonera till ingenjör Olson. Nu ordnades allt ganska snabbt. Redan följande dag kunde jag ta itu med arbetet.

Men vad var nu Gustavsberg egentligen? En fabrik, där man visserligen tillverkade bra varor, men som till sina olika anordningar, till verkstäder och ugnsanläggningar var föråldrad. En fabrik mitt i en förtjusande bygd men som nästan ständigt överhöljde trakten med tjock fabriksrök. En fabrik, vars alster voro för dyra för att kunna stå sig i konkurrensen. En fabrik slutligen, vars arbetare och anställda med sorg i hjärtat fruktade, att fabriken en dag skulle slå igen sina portar. Gustavsbergs vara eller icke vara berodde på fabrikens fortbestånd. Redan hade samhället för många arbetare och för få arbeten.

Efter 16 veckors idogt arbete förelåg hela fabriken omgestaltad — på ritbrädet. Arbetsmetoder ändrades, avdelningar nydanades, bränningssättet omlades från rund- till moderna tunnelugnar och från den direkta koleldningen till generator-gaseldning. Ja, gasgeneratorn förorsakade nog i början en del gamla gustavsbergare bekymmer, Under tiden hade jag lärt mig en smula svenska. Jag minns, hur jag ibland måste skingra den föreställningen, att gasanläggningen en vacker dag kunde explodera. Man mindes väl någon tidigare byggd generatorsanläggning, som exploderat.

De under denna tid framlagda förslagen förverkligades under åren 1934 och 1935.Medan den nya ugnshallen byggdes, måste driften dock hela tiden fortgå. Flera tusen kubikmeter granit sprängdes för att bereda plats för tunnelugnshallen. Men ingenting, som senare kunde komma till användning, fick förstöras. Under tiden omlades också dekoravdelningen totalt och försågs· med en del nya anordningar. De föråldrade muffelugnarna ersattes med elektriskt upphettade tunnelugnar, så att rökbesvären även härifrån minskades.

De följande åren medförde en rad uppgifter för fabrikens utbyggande. Åtskilliga problem bearbetades. En del av dessa ha redan funnit lösning. Under 1938-1939 byggdes den nya sanitetsfabriken – kanske denna tids bäst inrättade fabrik av denna art i hela Europa. Ljusa och rymliga arbetslokaler, god driftsorganisation och en klanderfri produktion inger den förhoppningen, att denna fabrik både med hänsyn till kvalitet och anordningar skall inneha den ledande ställningen. Metoden med elektriskt upphettade tunnelugnar har visat sig vara utomordentligt fördelaktig, särskilt i en tid, då kolimporten är begränsad. Genom uppförandet av stora elektriska kraftverk i Sverige gives det en garanti av stora mått för att driften skall kunna fortgå oavbrutet.

Den som i dag vill arbeta, finner i Gustavsberg ett lönande arbete och en god och sund arbetsplats. De få avdelningar, som måst stå efter i utvecklingen, komma att i en snar framtid få de nödvändiga förbättringarna. Redan nu skönjer den i förhållandena invigde en fortsatt utbyggnad av fabriken. Snart kommer även de svarta ugnshusen att rivas. Nya verkstäder skola uppstå på deras plats.

Denna återblick på de sista 10 åren visar således; hur den mer än 100-åriga fabriken förnyas. Under de gångna åren har mycket nytt dragit in i Gustavsberg: många nya människor, nya arbetsmetoder och därmed en ny anda. Bostäder byggas. Hem för den ogifta personalen ha inrättats. En barnträdgård har anlagts. Men även kontoret har fått ett nytt utseende. En ny framåtanda råder där. överallt märker man, att unga krafter äro i verksamhet till nytta för den så naturskönt belägna församlingen.

Vem av de nya gustavsbergarna har månne kunnat försumma att ströva omkring i de sköna omgivningarna, vilka f. n. äro förbjudet område för mig såsom utlänning! Vem känner inte till utflyktsmöjligheterna till lngarö, Älgö, Sandhamn och Värmdö kyrka. Eller varför inte resa till Uppsala och Sigtuna. – Och älgen – Sveriges urvilt – vem har inte någon kväll sett den ströva sin fria ban’ i Gustavsbergs omedelbara närhet!

I Sverige finns väl knappt någon annan porslinsfabrik så i storstadens omedelbara närhet. Storstaden bjuder den intresserade så mycket: skön konst, Historiska museet, Nationalmuseum, Skansen o. s. v. Men å andra sidan komma också årligen tusentals stockholmare och andra ut till Gustavsberg för att bese fabriks¬anläggningen. Under normala förhållanden stå fabriksportarna öppna för var och en, som önskar att se, vad en arbetare med yrkesskicklighet och flit är i stånd att prestera. Tack vare den förnäma fabrikationen har Gustavsberg blivit ett namn, känt vida utanför Sveriges gränser, och fått ett anseende, som både genom porslinet och konstföremålen är stadgat.

De gångna 10 åren låta mig ock blicka tillbaka på en omfångsrik, intressant och angenäm verksamhet i Gustavsberg. Jag fick alltid goda och dugliga medarbetare vid fabriken, då den skulle omgestaltas. På så sätt korn jag ock att stå i en intim samhörighet med företagets anställda.

Med stor tacksamhet minns jag därför alla, som voro mig behjälpliga, och som aldrig förlorade tålamodet, även då de egna uppgifterna krävde dem.

Blott genom förtroendefullt samarbete var det möjligt att i görligaste mån möta de förelagda uppgifterna. I ömsesidigt förtroende har inte något saknats. Jag hoppas också att detta skall bli förhållandet även i framtiden.

W. Thomas.

Gustavsbergs Fabriker 1947Fotograf: Gustavsbergs Fabriker 1947

HPF:s gasungshall från 1935. Evald ”Peppar” Gustavsson manövrerar reglagen till den gaseldade ugnarna. Gasen producerades i en gasgenerator från stenkol. Senare ersattes gasen med gasol som förvarades i en gasoltank i utkanten av fabriksområdet..

Hitta aktivitet

Inga aktiviteter