Gislas stuga

Stugan har skänkts av Emil Jeppsson, Haraberga, och har en gång legat på gränsen mellan Hjärsås och Knislinge. Byggnaden återuppfördes på sin nuvarande plats år 1920 och blev därmed föreningens första byggnad. Stugan kom inledningsvis att användas som utställningslokal för de växande samlingarna.

Gislas stuga, är en ryggåsstuga av typisk skånsk karaktär, byggd under första delen av 1800-talet. En knuttimrad stuga med skiftesverk, sadeltak belagt med vass och med ryggning av halm, samt en utsirad ”skateskitpinne” på var gavel. Märken på stugans fasad visar att den tidigare varit kalkrappad. Då denna fasadbeklädnad var av senare tidsperiod kom kalkrappning inte att påföras efter återuppförandet.

Stugan är indelad i storstuga, kammare och två förrådsrum. Storstugan har uppvärmts av den murstock och eldstad som dominerar rummet. Murverket är utfört i gammal teknik med gråsten och lera som sedan vitkalkats. I kammaren finns en sättugn med bibliskt motiv, denna kammare har sannolikt använts som undantag och/eller för en växande barnaskara.

Göinge hembygdsförenings arkivFotograf: Göinge hembygdsförenings arkiv

Bilden är tagen efter flytten till Broby hembygdspark.

Parkbyggnaden i dag

Idag utgör Gislas stuga en av Göinge Hembygdsförenings många byggnader. Stugans bostadsdel är inredd för att åskådliggöra hur en bostad kunde se ut strax efter sekelskiftet 1900. Inventarierna är hämtade ur föreningens samlingar. Då som nu inreddes bostaden med det som var nytt och det som var gammalt, köpt, ärvt eller fått som gåva.

 Fotograf:

Så här har livet i stugan kunnat vara.

Pehr och Ida

I stugan bor Pehr och Ida och deras några månader gamla dotter Mathilda. Det unga paret möttes uppe på den stora gården. Pehr hade praktiskt tagit bott där hela sitt liv. Han kom dit, som föräldralös 4-åring, han var ett av de barn socknen hade auktionerat ut. Tillsammans med vaktepågen Arvid fick han se efter fjäderfän när de gick lösa under vår- och sommarmånaderna. Hans mor fick som ensamstående lida både spott och spe under den sociala kontrollen. En kontroll som vanligen var mer dömande och hård ute på landsbygden än i städerna. Bengta, Pehrs mor, levde ett liv i utkanten av bygdens gemenskap. Ett liv som blev både för tungt och deprimerande, med tiden klarade hon inte av att hantera sin situation, utan ”gick i sjön”, för att stilla sin ångest. Pehr blev, som så många andra barn, tidigt tvungen att bidra till sin egen försörjning. På den stora gården kom han, som sockenbarn, att följa stallgubben Herman i hälarna dagen lång. Herman, som var en skicklig hästkarl, lärde sin adept allt han kunde om hästar. Sedermera, när Pehr vuxit upp, övertog han alltmer av stallgöromålen. Och som 22-åring fick han ansvara för alla hästarna. Tjänstgöringen som kusk, när herrskapet gjorde visiter eller längre resor, föll även det på Pehrs lott.

Ida, kom till gården efter konfirmationen, för att arbeta som innepiga. Hemma i backstugan hos sin mor, änkan Sigrid, hade hon fått lära sig allt om textil beredning. Hennes fyra äldre brödrar var sedan några år utflugna. Två av de äldsta hade emigrerat till Amerika och de två yngre hade sökt sig upp till Norrlandskusten för att arbeta i sågverksindustrin.

Tidigt upptäcktes Idas fallenhet för vävning och klädsömnad. Hon fick alltmer avancerade uppdrag och vid 20-års ålder har hon fått förtroendet att även sy herrskapsbarnens vardagskläder samt en och annan ”finklänning”.

Ida och Pehr blev varandras trygghet på gården. De trivdes ihop och bestämde sig för att spara pengar så de kunde gifta sig. Så en vacker vårdag, strax efter förra sekelskiftet, går de till prästen. Den lilla ryggåsstugan, en bit bakom stallet blir deras första hem. Det unga paret flyttar in med sina få ägodelar. Ida pyntar med nyvävda trasmattor och blommor i en gammal bringare på bordet. Som tillskott till ekonomin börjar hon väva trasmattor på beställning. Hon utvecklas i sykonsten och blir med åren traktens finsömmerska. En symaskin på avbetalning blir det hjälpmedel som gör att hon får fler och fler sömnadsuppdrag.

Under relativt små omständigheter lever de nu ett stilla liv i stugan. En liten men växande familj, med åren kommer de att få många barn. Pehr och Ida stannar kvar på gården, men får se sina barn söka sig till städer och samhällen för att arbeta inom den växande industrin; ett nytt samhälle håller på att växer fram. Landsbygden med sina utkomstmöjligheter hägrar inte för de unga.