Himle kanal

Experter var klara på att en reglering var möjlig men problemet var att hitta den rätta arbetsmetoden. Det var inte lätt att med bara spadar och hjulbårar nå ett ett gynnsamt resultat. Framförallt var det svårt att nå enighet bland 100-tals bönder att utföra en gemensam, lojal och organiserad aktion. De hade ont om pengar så arbetet måste göras med egen arbetskraft. Problemet var att få alla att ställa upp. Några var gamla, andra var sjuka, på många platser var det änkor som ägde gårdarna. Somliga var likgiltiga, andra begrep inte vad det skulle tjäna till att förändra landskapet och ställde inte upp. Beslutet om laga skifte tycks dock ha inneburit vissa möjligheter att få statsbidrag om man kunde bevisa att man kunde utvinna stora arealer god odlingsjord.

Redan 1834 hade en lantbruksingenjör George Steffens inlett en planering av utdikningen. Det dröjde dock till 1842 innan det valdes en direction under landshövdingens representant. Till ordförande valdes kammarjunkaren på Torstorp Herr Högvälborne Carl von Wolffradt. Gödestads representant i directionen var Anders Eliasson från Ljungstorp som var mycket aktiv i arbetet och fick många svåra uppdrag.

Vid inspektionen på platsen framkom att man måste gräva en kanal så nära som intill den gamla vindlande vattenfåran. Det var viktigt därför att kanalen skulle utgöra gräns mellan byar och socknar. Det var meningen att man skulle undvika vatten i den nya fåran, vilket skulle underlätta grävningen avsevärt. I praktiken gick inte detta att genomföra. För det första ställde inte alla de grävningsskyldiga upp och för det andra kom regnet, som 1844 tycks ha varit rekordartat och fyllde alla grävda lotter med vatten. Till detta kom att militanta bönder särskilt i Klastorp gjorde överfall på de män som directionen anställde för att söka fullborda arbetet.

Året gick och 1845 skulle vara det år då den nya kanalen skulle vara färdig, för att bli berättigad till statsbidrag. En av directionens ledamöter organisten i Träslöv J.L Ehn kommer med en för tiden otrolig lösning. Han har träffat en löjtnant Anton Remmer, anställd vid Kungliga Flottans tekniska kompani i Göteborg, och för denne omtalat de stora besvär det var med kanalgrävningen. Han berättar att Remmer vill att det inköps två mudderpråmar, som löjtnanten själv bör presentera, Ehn är överväldigad i sin optimism. Dessa pråmar ska genast sättas igång, den ene från Åttabro, den andre från Gödestad bro och uppåt. På pråmarna bör alltid finnas med en kunnig person som kan ge besked om dess rätta behandling samt ansvara för deras vårdande. Den upprensningssskyldige jordägaren bör äga rättighet att var för sina stycken göra tjänst. Om inte detta fungerar skall directionen genom lega verkställa arbetet. Sedan vatten numera trängt in överallt i fåran anses alla försök med spade vara fruktlösa. Arbetet som gjorts hittills med spade hade inte varit tillräckligt djupt.

Löjtnant Remmer var kallad till directionens nästa sammanträde för säkrare besked. Genast stod det klart att Ehn missuppfattat Remmer. Denna avsåg att en mudderpråm skulle anskaffas men den skulle vara försedd med två elevatorer som skulle arbeta en på vardera sidan för att balansera pråmen. Remmer menade också att ett sådant mudderverk var nödvändigt om ändamålet med årensningen skulle ha någon chans att lyckas.

Inköp av mudderverk

Directionen blev övertygad och tillstyrkte att ett mudderverk genast skulle inköpas och användas i arbetet. Löjtnant Remmer menade emellertid att mudderverket borde kunna tillverkas på orten. Han gjorde upp en ritning och upprättade kostnadsförslag till mudderpråmen med tillhörande två skopor och spel m.m. Nu gällde det bara att få tag i en person som tillräckligt teknisk och pålitlig och villig att för en summa av 82 riksdaler och 43 skilling Banco som kostnadsförslaget anger, åta sig tillverka ett dylikt mudderverk.

Anders Eliasson i Ljungstorp som fått uppdraget att tala vid en lämplig person kunde efter någon vecka meddela att han vidtalat Lars Bengtsson i Hunnestad. Det beslutades att han skulle bygga mudderverket och ett kontrakt skrevs.

Hur mudderverket såg ut då det stod färdigt sommaren 1845 är väl idag inte så lätt att beskriva. Någon ritning är tyvärr inte bevarad bland directionens väl skötta handlingar. Det anskaffades 2 ekerullar och det gick mycket kätting åt som Remmer köpte bland båtarna i Göteborg. En räkning om inköp av 2 engelska hjulbårar förbryllar. Kanske var det specialutrustning för att fylla skoporna med i arbetet.

Lars Bengtsson i Hunnestad tycks ha gjort ett gott arbete och löjtnant Remmer skriver följande intyg. "Själfva mudderpråmen, som blifvit verkställd efter af mig uppgifven ritning, var till alla delar riktig och utmärkt väl sammansatt, så att ej det ringaste varit att anmärka. De öfvriga attiraljerna bestående af tvenne spel, försedda med rullar och armar och tillsammans 10 naglar, och tvenne järngafflar, och därtill hörande 8 wränglingar, är med största omsorg utförd, så att det är med full tillförsikt, jag har avgifvit det vitsord om alltsammans, att det till alla delar skall uppfylla sitt ändamål.
Varberg den 19 juni 1845 Ant. Remmer".

Anders Eliasson i Ljungstorp åtog sig uppdraget att frakta ut mudderpråmen till Åttabro. Om han använde hästar eller oxar framgår inte. Tre man hjälpte honom med att muddra och gräva igenom det otal tvärbankar som funnits kvar efter föregående års ofullständiga grävning. Arbetet att frakta ut pråmen från Hunnestad till Åttabro tog tre dagar.

Arbetet på mudderpråmen var nog inte det lättaste. Det låter nog så bra att man slapp att använda hjulbårar uppför brinken. Istället fick man stå och veva upp skoporna med muddermassorna. Det fanns ju inga motorer att tillgå på den tiden. Om det fanns någon form av nedväxling eller bromsar är tveksamt. Visserligen var nog löjtnant Remmer mycket tekniskt begåvad men om det var möjligt på den tiden att utan resurser kunna utveckla ovan berörda hjälpmedel är tveksamt. Till detta var arbetsplatsen inte den bekvämaste. Remmer skriver att han har haft att kämpa mot en förtvivlad ström eller flod och dessutom det missödet att mudderflotten inte ägde tillräcklig bärighetsförmåga. Detta tvingade honom att spela upp flotten på kanalbanken och förstärka underredet med 6 bjälkar. Detta arbete tog en hel dag.

För att kunna göra ett vettigt arbete lades, som tidigare nämnts, den nya strömfåran bredvid den gamla. Därför blev det problem då man skulle skära igenom bigrenarna. Inte minst Spånggårdsbäcken där den rann ut i Himleån blev svår att korsa. Det verkar som man försökt med att dämma för vattenflödet. Detta orsakade givetvis svåra översvämningar och detta mitt i skörden. Man kanske inte skall fördöma de bönder som i ren ilska angrep kanalgrävarna med hotelser och färdiga att bruka våld om inte arbetet upphörde. Angreppet blev mer än Remmer tålde. Han avsade sig uppdraget att leda arbetet men directionen fattade ett snabbt beslut att genom ackord söka anskaffa 25 man jämte befäl från Kongl. Elfsborgs Regemente att mot lega få kanalarbetet verkställt. Pappersexercisen blev dock så långvarig att det blev för sent på året innan positivt besked kunde lämnas och arbetet måste anstå till nästa år.

Den följande vintern blev jäktig för directionen. Man måste skaffa tillstånd hos Kongl. Majt. om ett års förlängningsanstånd eller till 1846 års slut för att rädda statsbidraget. Detta löstes genom välvilligt bistånd av styrelsen för Väg- och vattenbyggnader som kunde vitsorda att det myckna regnandet omöjliggjort det svåra arbetet. Directionen angreps också på hemmaplan, då bönderna i Hunnestad, Gödestad och Rolfstorp gick till enigt angrepp mot den uteblivna redovisningen av de redan utbetalda statsmedlen. De lämnade in stämning till Himle Häradsting som efter en del turer lämnade ett utslag där de säger, att visserligen har directionen mottagit en del av statsmedlen och då detta är olovligt, att det arbetet vartill pengarna skola användas till inte är fullbordat, så kan likväl inte käranden bevisa när medlem ska redovisas. Därför kan inte Rätten bifalla stämningen i befintligt skick.

Sedan den långa förvintern 1846 var över tycktes alla sidoproblem blivit lösta och directionen kunde åter kasta sig in i det svåra årensningsarbetet. De skickades en ansökan till Regementschefen för Elfsborgs regemente med begäran att genom ackord med 25 man, 1 Corporal, 1 Underofficer från Lifcompaniet samt 25 man och 1 Corporal från Södra Kinds Compani få manskapet permitterat för ändamålet och få dem att skicka dugligt och pålitligt arbetsmanskap. Den 30 april kom svaret från Regementet. Detta gick ut på att det fanns möjlighet att erhålla 25 man från vardera Companierna men något befäl kunde inte avvaras innan en förestående manöver avslutats. Directionen anade besvärligheter men kunde inte låta bli att begagna sig av manskapet. Det fanns en avskedad sergeant i Grimmareds socken som borde kunna duga som tillsyningsman och express skickades till honom om han var sinnad att åtaga sig denna befattning mot högst 1 Riksdaler Banco i ett för allt dagsarvode. Sedan express skickats också till de båda kompanierna med utsättande om dag då arbetsmanskapet skulle infinna sig. Det beslöts att manskapet skulle infinna sig i Ljungstorps by. Vid ankomsten dit skulle anvisas kvarter av directionsledamoten Anders Eliasson.

Bråda dagar

Nu blev det bråda dagar. Det beslutades sätta upp stämmen på 3 ställen för att hindra vatten att strömma in i den nya avloppsfåran. Ett stämme i de så kallade Bottnarne, ett i Hulta hagar vid Gödestad och ett där Grimån stöter till vid Grimetons kärrgrop. Dessa tre stämmen jämte två andra, vilka sistnämnda skall kunna flyttas allt efter arbetet fortgår, åtog sig Anders Eliasson att anskaffa. Han och hans 3 söner skaffade fram stora bjälkar eller spiror. Det skulle sättas plank mot bjälkarna till mins 1,5 tums tjocklek, vilka ställs på änden, plöjes tillsammans och fastspikas i bjälkarna så att dämmet blir starkt och fullkomligt vattentätt.

Anställningen av militär till årensningsarbetet tog en oväntad vändning. Från Södra Kinds Compani var det inte en enda soldat som var villig att åta sig arbetet. Från Lifcompaniet var det inte heller begärt antal som var villiga att komma. Directionen hade inget annat val än att nöja sig med de som kom.

Det var bestämt att arbetarna skulle ta med sig egna spadar men ett flertal skottkärror fick directionen låta tillverka i bygden. Ett stort problem blev att skaffa kvarter hos någon i närheten. Directionen blev tvungen att ingå till K.B. i länet med ansökan om tvång för att få manskapet inkvarterat hos de jordägare där arbetet utfördes. Anders Eliasson tvangs att själv ta emot manskapet tills ordnat kvarter var avklarat. Dessa bekymmer tycktes bli onödiga. Det började se ut som om Himleåns upprensning drabbats av någon form av förbannelse. Directionsledamoten organist J.L.Ehn från Träslöv är mycket bekymrad. Han är närmast drabbad av panik. Han skriver en lång skrivelse till sin egen direction där han går igenom hela eländet. Han nämner det ständiga regnandet. Hur jordägarna själva med våld försöker hindra arbetet. Hur arbetet med åläggande av K.B.s. order varit fruktlöst. Hur Kapten Remmer trots bästa vilja blivit uppsagd och förnärmad. Hur de senaste antagna soldaterna, de flesta redan efter få dagars tid övergivit arbetet så att hela arbetsstyrkan idag den 29 maj 1846 är 2 man.

J.L. Ehn fortsätter "Icke utan fruktan och ledsnad kan jag tänka på detta arbete. - Jag nämner fruktan, ty många tusende dagsverken skola där på ca 4 månaders tid användas, därest icke en följd skall bli, att Statsmedlen som erhållits måste återbetalas till Riksgäldskontoret. - Jag nämner ledsnad ty det är en stor skada för de få jordägare som antingen av intresse för arbetets fortgång, eller av god vilja uppfyllt sina förbindelser vid upprensningen inte allenast förlora de åsyftade fördelarna, att kunna odla, utan också sitt arbete tillintetgjort genom uppgrundningen av ämnen, som dels nedfallna från sidorna på de ställen, där vattnet är närmast stillastående och höjer sin yta till jordens yta..."

Ehn fortsätter i sin skrivelse, och han väcker därvid frågan, att man nu måste vända sig till Öfver Directören för Väg- och vattenbyggnader, som skulle ingå till Kongl. Majt: och Kronans Manskap, som i Nåder därtill ansågs lämpligt beordra ett större antal man att infinna sig för att önskat resultat skulle ernås i år eller nästa år, om Kongl. Majt. i nåder täckes lämna tid därtill. Han förstår att det skulle medföra ännu mera kostnader och stora svårigheter, men större och viktigare är att arbetet kommer ur sitt omöjliga stillestånd och kanske ge hopp att en gång få slut på företaget.

Nytändning

Intressant är att notera directionens övriga ledamöters reaktion. De få av skrivelsen en tändning som om nu fick det vara nog med alla löjliga påhitt. Kraftiga och bestämda åtgärder måste vidtagas för att få slut på detta elände. Man retar sig synbart på Ehns förslag och nästan förlöjligar det med tanke på de kostnader och de besvärligheter det skulle medföra. Directionsmajoriteten skriver: "Dagtraktamenten för ett större antal befäl och manskap, såväl under marsch som arbetsdagar, inkvartering, behöfvlig sjukhuslokal och läkarvård, ersättning till Rotehållarna för Soldattorpens bebrukning, äfven som till soldat, som möjligtvis under arbetet ådrager sig åkommor, vilka gör honom otjenstbar m.m., och dessutom skulle det enligt directionen ta en avsevärd tid, innan Kongl. Majt. hinna afgöra bifall, och då skulle mesta tiden av året åtgå och arbetstiden vara förliden, och hela företaget vore förfelat. Man får inte glömma att Öfverdirectören för Väg- och vattenbyggnader vid sin nyligen gjorda inspektionsresa, yttradt, att någon ytterligare förlängning af den tid Kongl. Majt. i nåder bestämt för arbetets fullbordan är mycket tveksam."

Nej, nu skulle det anskaffas en större arbetsstyrka. Man skulle kungöra uti Tvååkers, Hunnestad, Träslöfs, Grimethons och Hvalinges Pastorats kyrkor nästa Annandag Pingst. med tillkännagifvande att arbetare uti Himble Å. Anmälan skulle göras hos Anders Eliasson i Ljungstorp.

Arbetsordning

Till rättelse vid ågrävningsarbetet uppsatte directionen en skriftlig instruktion för arbetschefen, sergeant Hedeberg, så lydande:

  1. "Varje morgon tidigt, samlas arbetsmanskapet vid Canalen, och sedan Corum hållits, uppräknas och uppskrives manskapet.
  2. Hvarje afton, vid arbetets slut, förhålles på samma sätt - och om någon af arbetarna under dagen blifvit sjuk, eller undanhållit sig från arbetet, bör sådant antecknas, samt tiden för dagen, som han arbetat.
  3. Hvarje helgfri dag skall arbetas sammanlagt 12 timmar, och lämpas i öfverensstämmelse därmed rasttimmarna.
  4. Arbetet utföres i fullkomlig öfverensstämmelse med den till ArbetsChefen lemnade beskrifvning af Landtmätaren, i hvad bredden och djupet af strömfåran angår, att göres jämn, slam bortskaffas och sluttning på sidorna, på så sätt som a Chartan visar.
  5. Arbetet börjas vid Åttabro och fortgår mot Gödestads bro och vidare efter föreskrift.
  6. Arbetschefen förer noga och säker anteckning öfver de dagsverken som åtgådt på hvarje gräfvningslott, enligt skillnader som finnas nummer vid Canalen utsatta.
  7. Arbetschefen skall på lämpligt sätt fördela manskapet, så att de ej arbeta i massa och derigenom äro hinderliga för hvarandra, samt i öfverigt tillse och tillhålla arbetarna att vara flitiga."

Den 2 juni 1846 samlades alla vid Åttabro. Directionen, Arbetschef, tillika med åtskilliga lejda arbetare. Sedan det aviserats var arbetet skulle påbörjas och instruktionen blivit delgiven yrkade arbetsfolket förhöjning av den förut bestämda dagpenningen. De motiverade detta i avseende till varandra höga priser på livsmedel. Directionen fann sig föranlåten bevilja detta så att varje dagsverke hädanefter kommer att i ett allt betalas 40 sk. Riksgäld Banco. (En höjning med 4 sk.)

Arbetet pågick ostört i 10 dagar, då började återigen åtskilliga av Klastorps byamän inställa sig vid årensningsarbetet och förövade våldsamheter och förhindrade därmed arbetet. Kronobefallningsmannen Malmstedt tog då med sig organisten Ehn och med kraftiga och allvarliga föreställningar lyckades de återkalla de våldsamma till sans och ordning. Efter detta pågick arbetet ostört och directionen fann inte för närvarande anledning att gå i författning om ytterligare åtgärder. Directionen beslutade dock att åboen på Nr. 10 Klastorp Nils Eliasson, som huvudsakligen varit vållande till våldsamheterna, honom själv till billig och rättvis näpst, att genom Kronofogden genast uttaga såväl av directionen utbetald lega, som ersättning till arbetsfolket för den dag då våldsamheterna blivit hindrande i arbetet.

Arbetet var emellertid kommit igång ordentligt även om antalet arbetare minskat till 28 man. Därför beslöt directionen att på nytt gå ut med kungörelser i angränsande kyrkor, tillkännagivande, att arbetare mot 40 sk. Banco i dagspenning, kunde anmäla sig hos sergeant Hedeberg, och den hugade bör hava sin egen spade och skottkärra. Detta tillkännagivande gav gott resultat. Man började få en så stark arbetsstyrka att man fick kontakta kapten Remmer, ty mer än 50 man var för mycket för en arbetsledare.

Arbetet gick också väldigt fort, kanske för fort, ty nedanför Gödestad bro blev det våldsamma diskussioner och till och med rättegång, då det menades att arbetet inte följt den godkända kartan. Detta var viktigt inte minst för Statsbidraget och det fick ordnas Entreprenadauktion för omgrävning på den sträcka i Hulta hagar, som tvisten gällde. Enligt auktionsprotokollet är det 122 famnar som grävningen gällde och uppdelades på 5 entreprenörer.

Även detta arbete ordnades i tid och den 7, 8 och 9 oktober var den stora synen kallad för att avsyna arbetet. Synen godkände arbetet och så slutade företaget lyckligt trots de mörka, tunga moln, som svävade över den trängda och delvis desperata directionen 4 månader tidigare.

Mudderpråmens medverkan under den verkliga grävningen 1846 är rätt lite beskriven. Den tycks i varje fall ha använts till Gödestads bro. Bonden till Broas, Sven Andersson, åtog sig senare att frakta ut pråmen till Åttabro. Här tycks den ha spolats upp på land och fick ligga ett par år på en Trönningebondes åker, som senare kom med anspråk för skada på gräsväxten. Senare blev den sönderslagen och delarna flyttades till Malmstedts torp Långgängen. Pråmen kunde dock inte rymmas inne i torparens hus utan lades styckevis vid en vägg och Malmstedt avsade sig således ansvarighet för dess bevarande. Sedan dröjde det ända till 1852 innan den nya directionen begav sig till Åttabro för att inspektera mudderverket. De fann tvenne gamla hjulbårar vid Åttabrotorpet. De fortsatte till Långgängstorpet på Warbergs stads mark, där låg några bjälkar samt diverse järnbultar. Efter att ha sett detta beslutade directionen att kvarlämningarna skulle försäljas på auktion.

Hulta Hagar

Det nämndes i kapitlet om kanalgrävningen att kanalen skulle utgöra gräns mellan socknar och byar. Området söder om Gödestad bro eller den kil av Grimeton, som så kilformigt skiljer pastoratsocknarna Hunnestad och Gödestad från varandra tycks ha tillkommit vid den stora kanalrensningen. Grimeton tycks ha fått denna viktiga jordremsa istället för de marker de gått miste om vid rätningen av kanalen mellan Grimeton och Rolfstorp. Om Broåsen var med i detta byte är tveksamt. Bytet tycks inte ha gått friktionsfritt. Hunnestad tycks ha känt sig sig lurat och menat att Hulta hagar borde tillhört denna församling. Det sägs, att Hunnestad skickade ner två gubbar till Köpenhamn för att undersöka hur det förhöll sig med ägarehävden. De lär ha hittat tätt till det arkiv där handlingarna förvarades men det var så dyrt att vända blad och så svårt att läsa skrifterna att de båda Hunnestadsbönderna gav upp. De lär ha blivit nedskällda och hånade då de kom hem igen och oförstående sockenbor spred ut att de supit sig fulla och inte klarat av uppgiften. Hetsen mellan Grimeton och Hunnestad om den tidigare gödestadsmarken tycks senare tagit sig uttryck i reella slagsmål mellan bönderna. Tilläggas skall, att det inte fanns ett hus i området vid denna tid.

 

Källa:

Texten är författad av John Johansson, Månsagård och ingår i boken om Gödestad