Gödestad 6,Backahagen

Så här berättar Månsa John i Gödestadboken om människorna i Backahagen:
"Från min barndom minns jag två likvärdiga stugor som låg intill , men strax söder om Grimetonvägen. Vid ombyggnaden av vägen hamnade stugorna väster om den. I den ena stugan bodde enligt uppgift en kvinna som hette Sandra. I den andra minns jag från början av 1900-talet skräddaren Aron och hans hustru Severina. Skräddar'n lär ha varit vän med flaskan och Severina lär ha haft många häftiga diskussioner med sin man om detta förhållande. Det talas om att dom delade stugan med en skrankvägg för att få ro från varandra.
Severina föddes under svåra förhållanden uppe i skogsbygden. Hon växte upp hos fosterföräldrar som var mycket fordrande. Severina trivdes inte utan rymde västerut och kom till Breavad i Grimeton där hon fick plats som piga. Senare gifte hon sig med nämnde Aron.

Severina var en karsk, morsk och bestämd kvinna. Som andra kvinnor vid den tiden som bodde i dom små torpen, fick hon göra dagsverken hos bönderna. Det var alltid bråttom på gården när det var dags för detta. Vid skördearbetet fick hon ta upp säd och vara "gullkråka" vid bärgningen. Hon fick plocka potatis med hacka och lägga i tunga korgar som skulle tömmas på vagnen. Så snart någon skulle göra stortvätt eller slakt var det att kalla på Severina. Hon upplevde den tid då bönderna körde ned till tvättplatsen nere vid Himleån.
Severina fick också uppdraget att städa i kyrkan. Först i den gamla nere vid Stommen men senare också flera år i den nya. Själv minns jag henne bäst som skolstäderska. Det gällde för skolbarnen att hålla sig undan då städning pågick. Hon var rapp och giftig i tungan och satte sig märkbart i respekt.
Vi som minns Severina kommer ihåg hennes kvicka och ordvrickande tunga. Hon hade svårt att klara moderna utländska ord och till och med vissa svenska ord och meningar förvrängde hon på ett synnerligt roligt sätt. Varje söndag fanns hon på sin plats i kyrkan, och bland många tysta,  hördes det då hon sjöng med i psalmerna. Hon hade en pipig och skärande röst som skar genom alla tonarter.
Efter Nils Arons död 1926 levde Severina i Backahagen tills 1948, två år före sin död 1950. Hon bodde sina sista år på pensionärshemmet i Rolfstorp. Efter att Severina flyttat från Backahagen bodde på det lilla torpet en skärslipare några år. Han dog i huset och det pratades om att han frös ihjäl i det dåligt isolerade huset.

Severinas son Karl gifte sig med Agnes av mjölnarsläkt och bodde flera år i den andra stugan i Backahagen. "Kalle Back" som var hans smeknamn värvade sig i sin ungdom. Han återkom dock till sin hembygd efter militärtjänst. "Kalle Back" övertog 1922 sin svärfars unika väderkvarn nere vid Broåsen. Det var en kvarn som drevs med vindkraft men inte lik andra sådana kvarnar. Vindhjulet , för ett hjul var det, byggdes med tätt placerade plåtvingar och fastsatta i ytterändan med en kraftig järnskena. Men vinden var en nyckfull drivkraft och snart fick en tändkulemotor dra, senare blev det elmotor.

"Kalle Back" var en mångkunnig person och har hunnit med dom allra flesta servicejobb som går att tänka ut. Bäst som han stod i kvarnen, vit som en duva, gav han sig ut på sin cykel för att tjära tak eller sota en skorsten, blev då svart, men behövde bara fortsätta med kvarnjobbet för att åter bli vit. "Kalle Back" var vanligen en tystlåten person men efter en kaffegök eller två blev han en underhållande sällskapsmänniska."