Gödestad 1:20, Överstegård

Anders Severinsson brukade Överstegård några år. Han var emellertid ungkarl och tröttnade på jobbet så han arrenderade ut gården till yngre släktingar. Detta blev dock ganska kortvarigt för Bror som den nye bonden hette. Han sålde ut Anders gamla låglandsbesättning och satte in röda kor. Detta upprörde Anders så mycket att han tog tillbaka gården vilket tvingade hans släktingar att flytta.
Anders var en präktig människa, rättvis och godhjärtad, men kanske något envis och gammaldags. Han hade en ganska säregen vokabulär och kanske något otydlig och kortordig. Ett bra exempel på detta var den arla morgon då Anders kom upp och såg sin märr i färd med att föla. Det såg emellertid ut som det höll på att galet så Anders rusade in för att ringa till distriktsveterinären. Det var mycket tidig morgon och veterinären var sömnig och kanske lätt irriterad. Anders hade kolossalt bråttom och framförde sitt ärende i ett högre tonläge än veterinären hann med att fatta. Då veterinären bad om ett förtydligande hade Anders redan avslutat samtalet. Resultatet blev att timmarna gick och ingen veterinär kom. Det var en arg och synnerligen misslynt Anders som åter ringde. Veterinären var dock ursäktad, ty Anders hade i sin iver aldrig sagt vem han var. Säkert sa Anders då, "det va' då hälsefyr" som var en använd förvrängning av en vanlig svordom som han ofta använde.
Ander Severinsson brukade gården till 1967 då han sålde den till Himledalens kommun. De skulle använda delar av den till villabebyggelse. Det var stor efterfrågan på tomter från den välplacerade gården. Under 1968 fanns förfrågningar från 93 husbyggare som önskade bygga hus där. Kommunalmännen i Himledalen var tyvärr inte eniga om behovet av byggnation på området. Gården ägs efter kommusammanslagningen 1971 av Varbergs kommun.

Till Överstegård hör Källeberg. I kullens sydöstra hörn låg en liten stuga. Här bodde från 1869 en man som hette Johan Alfred Schuberg. Han hade uppdraget att hämta posten åt byborna och den hämtades i Hunnestad.
Fortfarande bland äldre i slutet av 1900-talet fanns det dom som mindes stugan och innehavaren Johan Svensson från 1920 och 30-talet. Denne man bodde tidigare i ett litet hus som också låg på Överstegård där utrymmet var så litet att det med knapp nöd fick plats ett bord och med en väggfast hylla som säng. Det var säkert storartat för "Hylle-Johan" då han fick erbjudandet att byta ut sitt trånga kyffe mot det lilla huset vid Källeberg.
"Hylle-Johan" var en liten försynt människa. Han tycktes inte ha några som helst anspråk på livet. Han ägde två getter vilka han delade rummet med på vintern. Om sommaren vallade han dom på Källeberg där vi skolbarn ofta kom i kontakt med dom.
Johans eldstad var en öppen fyr och han tände ofta med stockar som han matade in i elden allt efter elden hann med att tära. Stockändan låg på en träbock för att den skulle få rätt läge mot eldstaden. Det var en märklig syn för oss skolbarn att de få gånger vi hade ärenden till Johan, få se detta.
Getterna behandlades som familjemedlemmar, något som Gödestads yngre damer fick reda på. Det anordnades en skolkökskurs i Gödestads skola och flickorna fick laga olika sorters middagar. Det var naturligt att gå till "Hylle-Johan" med dessa middagar och det tycktes vara ett gott initiativ. En dag bestod matsedeln av en sorts mjölkklimpasoppa som kanske kunde förtäras med olika smakkänsla, allt efter vana och förutfattade meningar. Så när flickorna dagen efter kom med en ny maträtt kunde dom inte låta bli att fråga den tystlåtne Johan, vad han egentligen tyckte om middagen dagen innan.
"Hm, tviss, inget vidare. Gettera audet inte ens aingång".

Det gick ett rykte att Johan hade en fästmö i sin ungdom men hon slog med honom och efter det blev Johan något underlig och gick i egna tankar. En av hans många goda egenskaper var sparsamhet, men snus måste han ha och det hände ofta att han gav sig till affären enbart för detta ärende. Han bar alltid sin smäckahätta med smäcken åt sidan och gick stilla och försynt. Jag minns aldrig att någon var elak mot Johan trots hans säregenhet. Hur han kunde existera kan man fråga sig, men jag tror att hans grannbönder var godsinta och höll honom med dom nödvändigaste varorna. Att han var rädd om pengapungen kommer jag ihåg att pappa talade om. Han hade varit hos honom med ett lass ved och efter några dagar kom Johan hem och skulle betala brännet. Pappa hade ingen tanke på att ta betalt utan var envis med att inte begära något pris. Johan var emellertid mycket envis och sedan han varit med och ätit middag så sa pappa till sist, att han fick väl ha en femtioöring. Johan reagerade oväntat, så pappa blev förvånad, då Johan sa:
"De va'la te å hoegga te"!
Ur boken om Gödestad, författare Johan Johansson


Förening:

Gödestads Hembygdsförening

Ändrad av: Gödestads Hembygdsförening (2016-06-08 23:02:50) Kontakta föreningen
Skapad av: Gödestads Hembygdsförening (2014-06-19 23:53:28) Kontakta föreningen