Birger Svenssons uppväxt i Gödestad


Följande berättelse om Birger Svenssons uppväxt är hämtad ur boken "Om Gödestad". Berättelsen inleds med "Ett hittebarn är historien om ett "hittebarn" som utvecklades till en betydelsefull man i vår bygds historia".

Ett hittebarn, är historien om ett ”hittebarn” som utvecklades till en betydelsefull man i vår bygds historia.


Det var på gården Davids, som ägaren och hans hustru Emma Bengtsson en morgon överraskades av en knackning på deras köksdörr. Det lilla småbrukareparet Elias och Emma såg förvånade på varandra. Dit brukade ingen komma, och särskilt inte så här tidigt på morgonen. Med darrande steg drog de sig mot dörren för att öppna. Ett gällt barnskrik mötte dem. En mycket ung moder höll sitt späda barn i famnen, och pockade på att få komma in i värmen. Hon släpptes in, fick något att äta och dricka och kände synbart en viss värme. Hon tinade upp och pratade nervöst och forcerat som sitt barn, som hon kallade Birger.
Emma, som var 31 år och barnlös, rördes av den enkla skildringen. Hon tog det lilla barnet i famnen, smekte det och kelade med det och fattade tycke för det lilla livet. Modern iakttog noga utvecklingen och fattade ett snabbt beslut. Hon reste sig för att skynda vidare, men dristade fram frågan, om det kunde gå för sig, att lille Birger fick stanna i gården, medan hon uträttade sina ärenden i Varberg? Elias och Emmas blickar möttes ett kort frågande ögonblick. Ett betydelsefullt beslut fattades. ”Visst gick det för sig. Hon skulle ju snart komma tillbaka.” Den unga modern smekte ömt sin lille son. Med bittra tårar lämnade hon så sitt barn åt Emmas vård och skyndade beslutsamt bort. Hon återvände aldrig.
En sådan händelse var väl inte ovanlig vid denna tid. Många unga kvinnor, som fick ”oäkta barn” och därmed råkade illa ut, ställdes ofta inför svåra problem och handlade desperat. Det sägs att denna kvinna som lämnade sitt barn till Davids, var från Grimmared i Västergötland. Det antogs att hon givit sig iväg hemifrån, sedan hon blivit bortkörd från en pigplats och förbjuden eller så förödmjukad, att hon inte kunde flytta hem. Det är möjligt, att målet för vandringen var Varberg, men lika troligt är att flykten fortsatte till storstaden Göteborg. Ganska säkert var skilsmässan från barnet planerat, även om en plötslig impuls av det varma mottagandet från gårdsfolkets sida, kan ha hjälpt ödet. Alltnog var det säkert ett hemskt beslut att lämna ifrån sig sitt kärleksbarn till troligtvis helt okända människor.
För Elias och Emma blev vanmakten stor, alltefter väntans timmar övergick i dagar, och modern dröjde och uteblev från sitt ansvar. Barnet blev säkerligen n nervig överraskning för makarna, med de hade inget annat val, så de tvingades av omständigheterna, att ta hand om gossen. Grannarna blev snart misstänksamma och gjorde sig ärenden för att stilla sin nyfikenhet om vad som inträffat. Elias var lite förtegen. Han ville inte erkänna, att han blivit lurad, utan ville bara medge, att barnet låg i ett knyte på trappan, då de kom ut på morgonen. Den lille gossen hade å sin sida haft en viss tur, som oskyldigt hamnat i ett tryggt och ombonat hem och fått den vård som hans moder inte hade någon möjlighet att bjuda, då hon ställts utanför samhällets rådande morallagar.
Vad det innebar för ”fosterföräldrarna” att motta ett barn under beskrivna omständigheter kan väl endast gissas. Et besök hos landsfiskalen i Varberg med anmälan om vad som skett och åtgärder inför framtiden ingick säkert i rutinen. Liksom en resa till pastorsexpeditionen i Hunnestad för att anmäla gossens existens och ge besked om Birgers intagande i kyrkböckerna för Gödestads församling. En viktig fråga i detta besked var givetvis, huruvida gossen var döpt. Enligt uppgift från grannar låg det i spädbarnets knyte en papperslapp med uppgift ”Fött den 5 april och heter Sten Otto Birger Svensson”. Året var 1883. Inom hemmet fordrades det också en forcerad kraftinsats för att ge barnet den rätta vården. Allt detta blev extra besvär i ”Davids” tidigare lugna vardag.
Emma och Elias Bengtsson hade som sagt inga egna barn och de beslöt därför att ta den lille gossen till fosterbarn. Före detta museiintendent Albert Sandklef[1] intervjuade en del äldre personer, grannar till Davids, om de förhållanden som rådde under Birgers uppväxtår. Han skriver i en skrift från 1946: ”Tiderna var svåra för småbrukarna i Sverige, det gällde att hålla svälten utanför dörrarna. I USA hade järnvägarna byggts ut och farmarna kunde börja exportera stora mänger spannmål. Priset på den halländska havren sjönk med 30 procent i mitten av 1880 talet, småbrukarna blev hårt skuldsatta och man kunde förstå att många led nöd i de små, låga gårdarna med tak av halm, tång eller torv.
För det unga paret i den långsmala hallandslängan till Davids i Båtsberg var det inget undantag. I ena ändan av huset fanns köket med en öppen spis och i den andra ett härbärge för besökare. I mitten av huset låg ett stort rum, stugan, där familjen åt sina måltider vid ett lågt träbord. Maten var ofta sil och potatis, lades upp på den trävita bordsytan utan tallrikar. Var och en åt med en kniv, som man själv torkade av och la i bordslådan efter måltiden.  När den lilla familjen åt gröt fanns det två fat på bordet, ett med gröt och ett med mjölk. Varje familjemedlem hade sin egen sked att ta gröt med och sedan doppa i mjölken. Skeden diskades inte utan var och en kände igen sin egen sked, slickade av den och lade den i bordslådan. Sådan var tidens sed. Det var med andra ord under enkla och fattiga förhållanden som Birger Svensson växte upp. Det var inte tal om att köpa nya kläder, de gamla lappades och lagades, och träskorna kastades inte bort, förrän de var omskodda några gånger. Nöden fick hållas stången med alla medel. Men inget hjälpte. Skulderna växte och framtiden såg mörk ut. Till slut fanns det bara en utväg kvar för Emma och Elias. De tvingades sälja sin gård till närmsta grannen i Grunnarp, Valinge under villkor, att de skulle få bo kvar i huset så länge de levde.”
Det talades om, att lille Birger blev ”föremål för många omsorger och mycken kärlek”. Man kan ana att Emma och Elias var glada för sin gosse, som kommit till dem likt en gudagåva. Gossen växte upp och det blev tid att börja skolan. Birger var begåvad, men hade mindre intresse för de ”torra” teoretiska ämnena. De passade inte för den praktiskt och tekniskt överbegåvade grabben. Det roligaste med skolan blev faktiskt umgänget med kamraterna. Sällan torde en skola fått uppleva ett sådant svallande intresse för tekniska problem och praktiska uppfinningar. Särskilt intresserade var eleverna av att göra affärer. Alla möjliga och omöjliga prylar kom i omlopp bland ungdomarna.
Den roligaste dagen i Gödestads skola blev kanske den dag då en yrkesfotograf anlände. För tänk vilken sensation för en begåvad och vetgirig 10 åring år 1893 att få uppleva ett sådant tekniskt underverk som kameran. Kanske grenslade fotografen dessutom en cykel på sin resa ut på landsbygden. Vi, som lever nu, kan ana men knappast föreställa oss, vad som rörde sig i Birgers hjärna, då han begrundade underverken. Med möda fick fotografen tid att uträtta sin uppgift. Frågorna haglade över den sällsynte gästen som fick svårt att tillfredsställa sin adept med vettiga svar. Skolkortet med Birger och hans 50 klasskamrater och en lärare finns ännu i en del gödestadshem. Ett kort förvaras i Gödestad Hembygdsförenings arkiv[2], där alla skolbarn är namngivna.

Albert Sandklef berättar:


Här låter jag[3] Albert Sandklef överta beskrivningen av fenomenet Birger Svensson:
”När Birger sattes som ”vaktepojk” att vakta korna, hände det, att ha förlorade sig i någon bok och glömde av korna. Likadant gick det när han fick plats som dräng hos grannarna. Läsningen och dagdrömmar om framtiden fick pojken att glömma vad han egentligen skulle göra. Nej, det skulle aldrig bli en bra bonde av Birger Svensson. Det var Elias och grannarna överens om.
”Va faan ska ja göra mä denne helen? Beklagade sig Elias.” Men det fanns ingen tröst att få. Det skulle aldrig bli något av Birger. I böndernas ögon var han en misslyckad figur.
Birger hade sina egna planer och drömde om att komma upp sig och bli något stort. Vägen till rikedom och storhet skulle gå genom affärer och Birger började sälja tyger och andra varor. Men Emma och Elias motsatte sig tanken på Birger som affärsman och skickade honom till vagnmakare Hammarqvist i Varberg, som skulle göra honom till hantverkare. Det gick dock med hantverkaren Birger som det gick med vaktepojken Birger. I stället för vagnmakeri ägnade han sig åt att läsa böcker och drömma om en framtid som affärsman.
”Vet du Birger, jag tror aldrig det blir nå’n bra vagnmakare av dig! Sa Hammarqvist en dag.”
”Nej, det tror inte jag heller, konstaterade Birger och slutade.”
På begäran av Emma och Elias gjorde han ytterligare ett försök att lära sig vagnmakeri, denna gång hos en vagnmakare i Halmstad. Det gick likadant som i Varberg och Birger och en kamrat beslöt att gående återvända till Gödestad. Det tog två dagar, och väl hemma lyckades han övertyga fosterföräldrarna om, att han aldrig skulle bli någon bra vagnmakare.
Birger var nu 18 år och ville öppna en egen butik. Han fick Elias att gå i borgen och låna ut en mindre summa av de pengar som Emma och Elias hade fått när de sålde gården. Han inredde en liten lanthandel i härbärget, som fanns i ena gaveln hemma i Båtsberg. Han byggde en enkel disk av lådor med botten mot de besökande och med det inre fyllt med varor.

ImageBirger upptäckte dock ganska snart, att Båtsberg inte låg så väl till, det var för långt till landsvägen. 1902 vid 19 års ålder, flyttade han butiken till Hunnestad någon mil öster om Varberg. Där provade han olika metoder att utöka affärerna, skaffade höns och födde upp smågrisar, höll auktioner och tog hem tyger, utsäde, konstgödsel och kalk, köpte frukter och sålde hela vagnslaster ända till Norrland. Han försökte också sälja halländsk frukt på Hötorget i Stockholm men omkostnaderna lär ha varit för stora. Affärerna i Hunnestad gick bra, men den unge Birger insåg snart att expansionsmöjligheterna var begränsade för en lanthandel.
1904 tog han för första gången hem cyklar till försäljning. Det visade sig gå bra, och han utvidgade sortimentet med jordbruksredskap. Omsättningen ökade och 1906 lät han bygga en filial och magasinslokal i Linnarp i Rolfstorp. Samma år anställde han ett kontorsbiträde, Alida Skulander, som tre år senare blev hans hustru och så småningom känd som ”Blå mamman” i Varberg. Så fort Alida hade tid över fick hon skriva reklambrev, eftersom Birger hade kommit på ett sätt att utvidga avsättningen: postorder. Han annonserade och sände ut små kataloger över hela Sverige. 1907 sålde han 300 cyklar, de flesta kring hemorten. Samma år förstod han, att han borde köpa in lösa delar och själv montera ihop cyklarna för att öka förtjänsten.
I oktober 1908 flyttade Birger sin rörelse till Varberg. En verkstadslokal hyrdes i Rommelska huset i centrala Varberg, och en på Kyrkogatan 25. ”Men lanthandlaren från Hunnestad möttes av åtskillig avoghet från köpmännen i staden och misstro från bankernas sida.” 1909 blev det fart på affärerna, och åtta man var i arbete för att montera cyklar, som tillsammans med bland annat symaskiner, orglar och bilar såldes dels på postorder, dels direkt från ”Svenska Cykeldepoten, Birger Svensson” i Varberg. Själv reste Birger kors och tvärs. Han var flitig resenär och duglig försäljare och grundlade under dessa år affärskontakter över hela landet. Vykorten duggade tätt till mamma och pappa i Båtsberg: ”Är nu långt upp i höga Norden. 150 mil från Varberg. Har gjort mycket stora affärer. Är frisk och trivs. Hälsningar.” Så löd en hälsning från Skellefteå i augusti 1909.
Nu började framgångarnas år och 1911 sände ”Svenska Cykeldepoten” ut en katalog på över 80 sidor med alltifrån verktyg och ammunition till cyklar och rakapparater. Redan 1913 kunde Birger Svensson stolt konstatera, att hans kontors- och lagerlokaler ”torde vara de största inom Sverige, som någon firma inom vår bransch innehar.
År 1916 köpte Birger Svensson Rommelska fastigheten och inrede där lager och kontor. Året efter kunde Birger och Svenska Cykeldepoten ståta med Varbergs högst inkomst och samma år, 1917, användes varumärket Monark för första gången.
Vid denna tid började fosterföräldrarna i Båtsberg bli gamla och orkeslösa, och Birger köpte därför ett hus i Grimeton vid Talens[4]. Han lät inreda det med alla bekvämligheter. Det sägs, att när de två gamla såg sitt nya grät de av glädje, och mor Emma trodde rentav, att hon var kommer till paradiset.
Kanske var den tiden också något paradisisk för Birger och Cykeldepoten. Affärerna gick allt bättre, och våren 1923 spreds en diger postorderkatalog med 160 sidor, som mot efterkrav bjöd ut en mängd varor. Cykelförsäljningen steg i rask takt, 1921 sålde depoten 2612 cyklar och året efter 3680. Allt fler delar till cyklarna tillverkades i Varberg. Svarvar, fräsar, kallsågar köptes in, och snart stod det klart, att de gamla lokalerna inte räckte till. Planerna på en ny fabriksbyggnad tog form och 1926, stod den nya fabriken vid Göteborgsvägen klar. Sedan dess har som bekant utvecklingen gått snabbt med tillverkning av både motorcyklar, ”lättviktare”, mopeder och andra produkter för fritidssektorn. Monark blev en av Hallands största industrier och störst på cyklar i Norden och hittebarnets historia en del av vår industriella utveckling.

[1] Albert Sandklef, född i Frillesås Halland 1893, död i Göteborg 1990, var folklivsforskare och kulturhistoriker. Han var chef för Varbergs museum på fästningen åren 1921 - 1961

[2] Finns i Gödestads Gamla skola
[3] John Johansson, författare till första delen om Birger Svenssons uppväxt, ordförande i Gödestad Hembygdsförening 1969 – 1989.
[4] Huset låg alldeles i närheten av den plats där senare Grimetons radiostation blev byggt, sedermera Världsarvet i Grimeton.

Förening:

Gödestads Hembygdsförening

Skapad av: Kenneth Johansson (2020-06-17 21:17:47) Kontakta föreningen
Ändrad av: Kenneth Johansson (2020-06-18 12:59:52) Kontakta föreningen