Gnosjöandan hänger på en tråd

Under 1600-1700-talet var Sverige indraget i flera krig och många unga män togs ut i strid. I Gnosjöbygden sökte sig därför många fattiga bondpojkar till Jönköping, där Gustav II Adolf år 1620 hade startat Jönköpings Gevärsfaktori. Så snart man blivit antagen som faktorist slapp man krigstjänstgöring. På grund av den osäkra vattenföringen i Dunkehalla och Domneån, flyttades år 1689 det mesta av tillverkningen till Huskvarna, där vattenföringen var riklig med flera stora fall.

Vattenhjulen börjar snurra

Under fredsåren återvände faktoristerna till hembygden med sina nyförvärvade kunskaper. De satte upp små smedjor, s. k. bajonettsmedjor ute i byarna. Den förste som enligt mantalslängden står upptagen som bajonettsmed i Gnosjö var Anders Mårtensson Sörman i Söderby, senare Stackebo. Efter att tidigare ha varit ”sockensmed” blev han år 1716 antagen som bajonettsmed för Gevärsfaktoriet. 1719 antogs Nils Arvidsson Marberg i Marås.

För framställning av de många stift, pinnar, nipplar och skruvar, som erfordrades vid stockningen av musköterna, hade stockmakarna ett stort behov av järntråd. Varifrån de, till en början, fick denna tråd är okänt. Men på 1730-talet antog de som gemensamhetsleverantör av tråd Arvid Nilsson Marberg, som blivit bajonettsmedsmästare 1731 och var son till Nils Arvidsson Marberg. Han blev därmed i rullorna överflyttad från gruppen bajonettsmeder till stockmakarnas ”tråddragare i Gnosjö”.

Till en början drogs tråden med hjälp av hästvandringar, men omkring 1750 kom smeden Sven Hedenberg och stockhuggaren Nils Johansson i Stackebo på att man kunde utnyttja vattenkraften. Efter detta började snart vattenhjulen snurra vid nästan varje vattenfall i socknen och det var inte bara faktoristerna som drog tråd. Snart var nästan varje manfolk i socknen tråddragare.

I slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet kom en annan inrättning för att dra tråd, nämligen handtråddrageriet. Dessa användes vid vattenbrist och drogs för hand i en vev som var fästad vid dragkubben. De användes också för fintråddragning, inte sällan av kvinnor och barn.

 

Järnbärare och räckesmeder

Utgångsmaterialet utgjordes ursprungligen av stångjärn som hamrades fram i  stångjärnssmedjan i Nissafors. Man använde oftast Tabergsmalm som smälts i masugnen vid Rasjön i Stengårdshult.  Stångjärnet hamrades fram i längder om knappa 2 m och 35-40 mm i fyrkant.

Oftast bars sedan detta stångjärn på ryggen av särskilda personer, s. k. järnbärare, ut till de små räckhamrarna, även kallade kniphammare eller vattensläggor, där det sedan med hjälp av vattenkraft hamrades eller ”räcktes” till trådmaterial. Enligt en av Malcolm Johansson sammanställd tabell, har det i Gnosjö funnits 76 tråddragerier, 5 hästkörningstråddrag och 13 räckhamrar.

Tillverkningsindustrin växer fram

Så småningom började man utnyttja den dragna tråden för tillverkning av olika trådprodukter, såsom hyskor och hakar, oxmått och nålar av olika slag, vilka var enkla produkter som tråddragarens hustru och barn kunde tillverka på lediga stunder. Verktyg och maskiner fick man själv uppfinna och tillverka, när det behövdes.

Vid slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet uppfann Anders Hansson i Sunnerbo konsten att väva metallduk, som kom att bli ett mycket dominerande inslag i Gnosjöindustrin, särskilt under andra hälften av 1800-talet och de första decennierna av 1900-talet. Ur metallduksväveriet utvecklades produkter som mjölsiktar, flugsmällare och krinolinband. För att saluföra sina produkter, gav en del sig ut på vägarna som s. k. siktaknallar och kunde då ta sig så långt som till Norrland.

 

Metallgjuterier

De första trevande försöken med metallgjuteri torde ha skett under 1850-talet. Nils Hyltén lär ha varit en av de första som försökte sig på denna verksamhet, då han göt hjul och vissa delar till de klockverk han tillverkade. På 1860-talet, när han blev den förste tillverkaren av Smålandspungar här i trakterna, göt han låsen till dessa.

Järngjutning

År 1863 återuppbyggdes den år 1819 nedbrunna masugnen i Häryd och i början av 1864 gjordes den första blåsningen. Masugnen hade tidigare ägts av Gyllenfors Bruk i Anderstorps socken men ägdes nu av Johannes Svensson som år 1835 inköpt hela frälsehemmanet Häryd jämte mjölkvarn, sågverk, samtliga torp och ”övriga lägenheter”. Johannes Svensson anlade även ett järngjuteri för tillverkning av stekpannor, plättpannor, stekgrytor, fotgrytor, mortlar, strykjärn, köksspisar, brashällar, plogar m. m.

Småindustri

År 1874 startade J E Hyltén sitt metallgjuteri, där han bl.a. göt låsen till sin ganska omfattande tillverkning av Smålandspungar, en tillverkning som han övertagit efter sin far. Vidare göt han spännen till livremmar, en tillverkning som han var först med här i trakten, samt söljor och mycket annat.

En begynnande övergång från hantverk till småindustri hade börjat. Det växte fram en produktion av en mängd olika artiklar. För att nämna några: vagnbeslag, kranar, handtag och brandarmaturer

Källor:

Göran Rystad, Birger Sallnäs, Lars Wessman: Jönköpings stads historia, Värnamo 1965

Axel Mollstadius: Om uppkomsten av tråddrageriet i Gnosjö, Småländska kulturbilder 1963

Josef Rydén: Från bajonettsmeder till plastfabrikörer, Småländska kulturbilder 1964

F J Eneström: Gnosjöborna, Halmstad 1906

Malcolm Johansson: Gnosjö i gången tid, Värnamo 1972

Hitta aktivitet

Se alla aktiviteter