Vera Siöcrona

Minnestavla uppsatt av Hembygdsföreningen

Vera Margareta Helena Siöcrona, född 3 juni 1914 i Helsingborg, död 15 januari 2003 i Malmköping, var en svenskförfattare och journalist, känd som frontfigur i Gamla Stans hembygdsförening. Hon var sondotter till överste Aron Siöcrona.

Vera Siöcrona var dotter till överste Jan Siöcrona och växte upp i Villa Solhäll i stadsdelen Tågaborg i Helsingborg. När hon var sju år gammal fick fadern en tjänst i Stockholm och familjen flyttade därför dit. Vera Siöcrona arbetade som djurskötare på Skansen, for till USA och vandrade i Sydamerika, Asien och Afrika. Hon medverkade i filmen Sjösalavår 1949.

10Minnestavlan över Vera Siöcrona        
hänger på Sven Vintappares torg 

      Vera Siöcrona var dock mest känd som frontfigur i Gamla stans hembygdsförening. År 1942 startade hon Föreningen Kolmätargränd som förgäves försökte förhindra rivningarna inför bygget av Kanslihusannexet. År 1944 ombildades föreningen till Hembygdsföreningen Gamla Stan, där hon var sekreterare. Hon utgav ett antal böcker om Gamla stan och var chefredaktör för tidningen ”Gamla stan”. Hon var även medförfattare till jubileumsskriften Boken om Gamla stan som utgavs i samband med Stockholms 700-årsjubileum. Hennes kamp för Gamla Stans bevarande förärades 1975 Samfundet S:t Eriks belöningsplakett, och 1984 Kungamedaljen i 8:e storleken samt 1992 Kungl. Sällskapet Pro Patrias medalj i guld.

Mellan åren 1945 och 1972 bodde hon på Sven Vintappares Gränd 2. Evert Taubes visa om Vera i Vintappargränd handlar om Vera Siöcrona. Hon var ogift.
texten kopierad från Wikipedia

Adelssläkten Siöcronas vapensköld som hänger i Riddarhuset

Adelssläkten Siöcronas adelsvapen som hänger i Riddarhuset

Sture Holmbergh skrev denna dödsruna över Vera Siöcrona.

(det kan påpekas att Nordafrikas riffkabyler ansågs vara ett särskilt grymt folkslag):

Det var allvarligt 1942! En del hus hade rivits öster om Riddarhustorget. Statsmakterna ville riva fyra hela kvarter medeltidsbyggnader och bygga annex till kanslihuset. En nyinflyttad journalist hade fäst sig vid miljön, trots råttor och förfall, slog larm, klev upp på barrikaderna (=en soptunna) och höll stora möten på de avröjda tomterna.

Vera Siöcrona växte upp hos en internationellt militär morfar och fick och fick lova att aldrig kapitulera för riffkabyler. Hon reste och skrev om både Sovjet och Amerika, och Afrika, var med Blå Stjärnans ambulans i Finland 1939 mm. Hästar och andra djur var alltid ett stort intresse.

Hon startade Föreningen Kolmätargränd som ombildades till Hembygdsföreningen Gamla Stan. I denna var hon den drivande kraften under mer än ett halvsekel. Framgångsrikt! Husen längs Storkyrkobrinken och Västerlånggatan med sina pittoreska grändmynningar står kvar, rustade och införlivade i kanslihusannexet (nu Riksdagens hus). För hembygdsföreningen ordnade hon opinionsmöten mot kontorisering och vandalisering, hon arrangerade historiska festtåg, visaftnar m.m.  Sedan ohälsa hindrade spring i trapporna kunde hon inte längre sköta allt själv men inspirerade ända in i det sista, från sin välskötta sörmländska trädgård, fortsatt arbete för Gamla Stan

Vera Siöcronas festliga visningar avslutades årligen med att deltagarna tågade genom gränderna efter Frälsningsarmens musikkår till en högtid i Riddarholmskyrkan

Hon var 1944-63 redaktör för Tidningen Gamla Stan. I sina många artiklar där och annorstädes lade hon tonvikten på människorna, äldre tiders pampar och senare tiders ölgubbar och mjölkbodsfruar. Hon skrev böcker, bl.a. ”Granne med Kungen” (1944)  och ”Mitt Gamla Stan”  (1966)  Evert Taube skrev ”Vera i Vintappargränd”

Utan Vera Siöcrona som 1942 larmade kulturpersoligheter som Henrik Alm och Stadsmuseets första personal och många andra, hade det inte funnits mycket Gamla Stan kvar att vårda. Hon kapitulerade aldrig, vare sig för riffkabyler eller andra!