Historia

Hur började det?
Det var allvarligt 1942! En del hus hade rivits öster om Riddarhustorget, statsmakterna ville riva fyra hela kvarter med medeltida byggnader och bygga annex till kanslihuset. En nyinflyttad journalist, Vera Siöcrona, hade fäst sig vid miljön, trots råttor och soptunnor, slog larm och höll stora möten på de avröjda tomterna. Föreningen Kolmätargränd bildades. Det gick ganska väl. Husen längs Storkyrkobrinken och Västerlånggatan med sina pittoreska grändmynningar står kvar, rustade och införlivade i kanslihusannexet (nu riksdagens hus). Men bostäder är det inte längre. Sedan då?    Inte bara Kolmätargränd….. Utom Slottet och några praktbyggnader var det mesta hotat. Mycket var ruffigt och omodernt, grunderna dåliga.    Här skulle ”saneras”!
Kolmätargränd 1943Fotograf: Kolmätargränd 1943

Kolmätargränd 1943

Mats HalldinFotograf: Mats Halldin

Kolmätargränd 2014

stockholmskällanFotograf: stockholmskällan

Kolmätargränd rivs 1945

Föreningen ombildades till    Hembygdsföreningen Gamla Stan med Vera Siöcrona som den drivande kraften under mer än ett halvsekel.

Vera Siöcrona

De första åren  Stora opinionsmöten hölls, ofta i den vackra börssalen, man talade för varsam upprustning av byggnadsbeståndet, för bostäder, mot kontorisering. Teater och musikunderhållning, historiska festtåg ibland, trettondagsfirande i Storkyrkan, under många år visaftnar i Junotäppan och sammankomster i källaren Alle Mans Katt
Lyckades det?  Jo, i stort sett, mer för S:t Göran än för Draken. Bara fåtal hus revs. Många grundförstärktes och moderniserades. Vi gläds åt nyputsade hus och vackra stensatta torg med nygamla lyktor och åt många besökare från in- och utlandet.
Men:    Somligt blev för fint, mycket kontoriserades. Utom Helgeandsholmen har Riksdagen tagit i anspråk nio kvarter. Dyra moderniseringar, dock utan hiss, har tvingat bort många. Det finns mycket asfalt och fula reklamanordningar. Turistbussarnas passagerare är välkomna men det finns inte plats för bussarna. Söderledens sexfiliga motorled bullrar i Riddarholmskanalen och döljer Kornhamns vatten med hjälp av femspårig tunnelbanebro.

Vera Siöcrona

 

StockholmskällanFotograf: Stockholmskällan

Evert Taube underhåller Hembygdsföreningens medlemmar i Börssalen 1950

 Och nu?
Hembygdsföreningen kämpar vidare. Det finns mycket kvar att göra. Vi skriver till myndigheter, deltar i uppvaktningar och demonstrationer. Vi uppmuntrar goda krafter och delar ut belöningar när vi har pengar.
Vi har fått upp minnestavlor, senast över Vera Siöcrona i Sven Vintappares gränd, (se sidan minnestavlor).     Vår vattenplaskande lejonmaskaron på Gåstorget har tyvärr stulits, men hembygdsföreningen skall sätta upp en ny.
Vi besöker intressanta hus och verksamheter. Vi har utflykter och möten, med föredrag och diskussion om något aktuellt. Vi äter och dricker och trivs i källare.
Vera Siöcrona ordnade blåsorkestrar; det klarar inte vi nu, men lite fest och musik är tradition vid våra möten.

 lasse öhrlund