Eric Noraeus

Skylt häxprocesserna  

uppsatt i Storkyrkan av Hembygdsföreningen i Gamla Stan 1979

  Han hette Ericus Noraeus och föddes år 1639 i Nora. Efter teologiska studier i Uppsala, där han förvärvade sin magistergrad, prästvigdes han och valdes år 1672 till kaplan i Storkyrkoförsamlingen Under fem år var han här verksam. Trots sin relativa ungdom – han var då bara 36 är gammal utsågs han av rådet till medlem av den nyinrättade ”Kommissionen över trolldomsväsendet i Stockholm”, som skulle undersöka och sätta stopp för den ”wådEld” som just då härjade huvudstaden. Året var1676 Det är som bisittare i den kommissionen som den fattige kaplanen i Storkyrkan träder fram ur 16oo-talets dunkel som en av sin tids modigaste och mest rakryggade män. En självständighet i omdöme som ingen av de andra. Den glans och berömmelse som fallit över Hjärne för hans agerande i denna sak har enligt källorna betydligt överdrivits. I sin självbiografi tar han, själv åt sig äran av att ha varit den förste som klart insett att det här främst rörde sig om ondska, skvaller och självsvåld. – Denne Urban Hjärne som själv dömde stackars rumpare Malin att innan hon brändes på bål skulle nypas med heta tänger!!. Det var lyckligtvis första och sista gången som Urban Hjärne dömde en person att brännas levande i häxprocessen, Domen föll i juni 1676! Tre månader senare sattes det stopp för häxprocesserna tack vare Noraeus, vid domstolens sammanträde den 11 september höll Han ett märkligt anförande som blir den stora vändpunkten i kommissionens betraktelsesätt och förfarande.  I gripande ordalag ger den unga kaplanen ett personligt färgat  uttryck  åt vad han kände i denna ohyggliga  fråga. Det skulle dröja närmare en månad innan Urban Hjärne avgav sitt betänkande som gick i samma riktning. Det vittnar om en ovanlig klarsyn och ett känsligt samvete att Noraeus först av alla i kommissionen anmäler sitt tvivelsmål i denna mörka sak,,. Redan i början av är 1677 kunde också domstolen med stor tillfredsställelse fastställa ”att de av detta oväsende numera intet höra uti staden”. 1669 års kyrkobön mot trolldomsväsendet, som den gamle ärkebiskopen författat, skulle utgå ur handboken. Därmed sattes slutgiltig punkt för ett av de mörkaste kapitlen i svensk kyrkohistoria. under de åtta år som det berör hade omkring 3oo oskyldiga människor sänts i döden, därav ett tjugotal i Stockholm Medan Urban Hjärne stiger till ”Ärans Tinnar” och hyllas för att genom sitt ”Betänkande” ha stoppat häxprocesserna, så försvinner Ericus Noraus in i anonymiteten. Intill sin död 1699 verkar han som skärgårdspräst ute på Värmdö Ingen gravsten utmärker platsen över denna stora hjälte

Text och bild från boken ”Storkyrkan en central plats i Stockholms historia under 700 år” av Lasse Öhrlund