Huset Odinsborg byggde Albert Leven till sig och sin hustru Ammy när de gifte sig år 1899. Huset var en vit trävilla i två våningar. I nedervåningen fanns bostad och ett serveringsrum; i övre våningen två serveringsrum. Man förenade bostad och serveringslokal. Det kom att ligga 100 meter från Mjödstugan, helt nära Kyrkan och Tingshögen.

Utbyggnaden av Odinsborg har skett i etapper. Ar 1920 skedde den första tillbyggnaden och exteriören anpassades till den fornnordiska miljön. Byggnaden kläddes med stockar och målades brun. Tre år senare företogs ytterligare en utbyggnad och år 1933 företogs den viktigaste tillbyggnaden då huset fick en Riddarsal. I bottenvåningen fanns ägarens bostad samt köksavdelning och bageri. I övre våningen finns nio rum, en hall och kapprum. Rummen har fått olika namn: Vapensalen, Roccocorummet, Amorrummet, Blå Rummet, Vigselrummet, Tennrummet, Spiselrummet och Sessionsrummet.

I samband med att entrén byggdes om år 1939 och vissa andra förändringar gjordes, målade Folke Bulow sju motiv ut Fritjofs saga på väggarna i nedre våningen. Rummens inventarier var bl.a. vapen, sköldar och allmogeföremål. Rikast på gamla föremål var Riddarsalen där väggarna har träpaneler runt om. Där fanns en ringbrynja från 1800-talet, ett tvåhandssvärd med armskydd, dussintalet flintpistoler från 1700-talet, två armborst varav det ena daterats från 1500-talet och det andra från 1700-talet, ett 20-tal svärd samt ett älghudskyller som brukats av Karl XII:s knektar.

En av de stora begivenheterna med Odinsborg var och är mjödet. Från början serverades ju mjödet i mjödstugan, men sedan Levéns tog över Odinsborg blev det i serveringshuset  som denna fornnordiska dryck serverades. Ur de pampiga mjödhornen kunde turister från när och fjärran smaka på den bryggda drycken som exklusivt tillverkats på stället. Mjödstugans historia är så speciell att den är värd en egen rubrik.

Ar 1941 överlät Ammy och Albert Leven rörelsen, som drevs som handelsbolag med sonen Helge som verkställande direktör. 1954 blev han tillsammans med hustrun Siri - de hade gift sig redan 1934 - ensam ägare till Odinsborg. Under Siri och Helge Levens skickliga och entusiastiska ledning vann Odinsborg svensk, nordisk och internationell ryktbarhet. 

Familjen Levén satte under många år sin personliga prägel på verksamheten. Deras kristna och nyktra tradition var vägledande för hur Odinsborg sköttes. Inga alkoholdrycker, med högre styrka än mjöd och öl klass I serverades. Kyrkliga och frikyrkliga grupper drogs till Odinsborg.

Bröllop ordnades ofta antingen i Kyrkan eller Vigsel rummet i Odinsborg där det fanns ett altarskåp och ett krucifix. Allting fanns för en restaurantrörelse. Beställningar kunde inte sällan röra sig om 100-150 personer.

Uppsalaborna ville ha sitt Odinsborg som ett ställe där man kunde dricka kaffe, varm choklad och äta en smörgås. Således utvecklades Odinsborg enligt gästernas önskemål. Med mjödet i centrum blev Odinsborg såväl kafé och konditori som restaurant.

År 1954 såldes Odinsborg med Mjödstugan och övriga byggnader till Vitterhetsakademien. Helge Leven och hans fru Siri tecknade ett arrendeavtal med Vitterhetsakademien och drev rörelsen i egen regi från 1954 fram till Helge Levens död 1966.

1986-87 förändrades karaktären av Odinsborg. Vapen och föremål såldes på auktion. Odinsborgs särprägel gick förlorad. Kvar stod byggnaden och en del möbler, men det som givit anläggningen dess karaktär gick förlorad.

Detta är beklagligt eftersom Odinsborg som servicecentrum för turister och andra besökande på ett så särpräglat sätt kompletterade den gamla fornnordiska miljön med sin rikedom på minnen. De fem förnämsta mjödhornen övertogs dock av Vitterhetsakademien.

Fortfarande fungerar Odinsborg som serviceanläggningar i Gamla Uppsala, men utan den särprägel som inventarier och miljö skänkte det gamla, så rikt utsmyckade Odinsborg.

Sedan Helge Levens död har anläggningen varit utarrenderad. Numera har Odinsborg fullständiga utskänkningsrättigheter. Mjöd tillverkas fortfarande enligt det gamla receptet och kan drickas i mjödhorn.

Texten är i stort sett ett utdrag ur tidskriften Gamla Upsala Förr och Nu år 1994, Odinsborg, där Rune Andréasson är författare och Siri Perers Levén är uppgiftslämnare.