Ohs Bruk

Ohs Bruk ligger vid Ruskens sydspets och förr i tiden var rik på sjö-och myrmalm. Arkivet från det gamla järnbruket är också samlat här. samt en mängd vardagsföremål, äldre redskap och udda saker med en intressant historia.

Under järnbrukstiden växte Ohs till ett litet brukssamhälle med herrgård, inspektorsbostad, smedbostäder och övrig bruksbebyggelse. Det mäktiga stenmagasinet, som idag är museum, byggdes under missväxtåren 1868-1869. Järnhanteringen lades ner 1893 och övergick då till tillverkning av pappersmassa.

År 1668 lät Hempel uppföra ett järnbruk med masugn, stångjärnshammare och ett manufakturverk. Som råvara användes sjö- och myrmalm från omgivande sjöar och myrar. De stora mängder träkol som järnhanteringen fordrade hämtades ur de omfattande skogsmarker som omgav Ohs, och även från
kringliggande socknar.
Bruket hade under en lång tid befunnit sig i stagnation när bergsrådet Johan Lorenz Aschan köpte anläggningen 1819. Sonen Nils Nilsson Aschan var brukets ägare under åren 1830 – 1881. Under hans tid, 1867, lades masugnsdriften ned och järnbruksepoken var därmed över.
Sanfrid Berglund köpte bruket och anlade en massafabrik baserad på sulfatmetoden
på platsen, vilken togs i bruk 1894. På 1920-talet byggde företaget en mindre
kraftstation i Osån, intill fabriksområdet. År 1934 invigdes den nuvarande
kraftstationen. Byggnaden har ett nyklassicistiskt formspråk, med en fasad i gul
spritputs och vita slätputsade lister. Nedströms kraftstationen återfinns en valvslagen
stenbro.
År 1960 köptes Ohs bruk av Billeruds AB, vilka främst var intresserade av brukets
stora skogsinnehav. Genom en bytesaffär 1967 övertog Domänverket Ohs bruks
skogsinnehav mot att Billerud fick skogsinnehav i Värmland som ersättning. Därmed
var massafabrikens existens hotad. Massafabriken, Sveriges minsta, lades ned 1978.
I samband med nedläggningen revs delar av fabriken. Som ersättningsindustri
etablerades Horda gummifabrik i delar av fabrikslokalerna. Under 1999 revs
ångcentralen från 1951, neonskylten med texten OHS BRUK plockades ned, och
massakokarna från 1894 respektive 1951 skrotades till största delen.

I utkanten av fabriksområdet återfinns ”Stenmagasinet”, en byggnad som uppfördes
som nödhjälpsarbete på 1800-talet och tidigare har fungerat som spannmålsbod.
Byggnaden är uppförd av huggen storsten, med panel under gavelröstena. Numera
brukas Stenmagasinet av museiföreningen, vilken 1983 öppnade ett museum kring
Ohs Bruks historia i lokalerna. Här förvaras även brukets arkivhandlingar.

Vid infarten till fabriksområdet ligger ”Brukslokalen”, en envåningsbyggnad med
fasad i gul locklistpanel under ett brutet tak. Byggnaden har använts för allehanda
sociala aktiviteter, men brukades ursprungligen som magasin och brukshandel. I
samband med en religiös väckelse 1911 – 1912 ställdes lokalen i ordning för att
brukas för missionsmöten. Brukslokalen har även använts som möteslokal av
fackföreningen och som bibliotekslokal. Vid Brukslokalens södra gavel finns ett plank
med en anslagstavla. Här återfinns också brukets ”ljugarbänk”.
Ohs bruk kännetecknas inte av de traditionella brukssamhällenas tydliga och stramt
hierarkiska bebyggelsemönster. Bebyggelsen ligger här samlad i grupperingar,
avgränsade från varandra. Utgångspunkten för bebyggelsen har dock bruksområdet
och herrgårdsanläggningen varit.

Vid vägen mot Lammhult ligger en stor, långsträckt byggnad från järnbrukets tid. Det
är en f d kollada, uppförd 1822. Hit fraktades det träkol som järnhanteringen fordrade
i stora mängder. Byggnaden har senare fungerat som tröskloge och som lagerlokal
för massabalar. Loggolvet har även brukats som dansgolv vid midsommarfirandet på
bruket. Kolladan har en välbyggd, hög stengrund och en stolpkonstruktion med
faluröd locklistpanel. I stengrunden i byggnadens nordvästra del finns en järnlucka.
Innanför denna förvarades dynamit, vilken krävde en säker och torr förvaring. Vid
södra gaveln finns en uppfartsramp till kolladans övre plan. Här tippades kolryssarna
på sitt innehåll, varefter de kördes ut på den norra rampen. I strandbrinken nere vid
ån rakt nedanför kolladan ses två ”hålvägar”. Dessa utgör spår, upptrampade av de
hästar som togs ned till ån för att vattnas

Längst ut på udden åt öster ligger den f d disponentvillan Villa Sjöhaga (Os 1:8). Den
är uppförd 1917 i tidens villastil, med ett utsvängt, valmat tak täckt med grått skiffer,
gul locklistpanel, småspröjsade fönster och vindskupor.
Norr om fabriksområdet ligger ”Brukets” eller ”Smedbyns” fyra bostadshus (Os 2:2,
2:3, 2:4, 2:5). Tre av dem uppfördes åren 1828 och 1841 som bostäder åt smederna
på bruket. Varje byggnad inrymde då två bostäder. Den fjärde uppfördes 1829 som
inspektorsbostad. Några av byggnaderna lär vara flyttade från Moboda vid Rusken, i
Nydala socken. År 1979 övertog hyresgästerna bostäderna från ägaren Billerud. De
högt liggande, timrade, panelade och rödmålade husen omges av välansade
trädgårdar på sluttningen ned mot Rusken.

Väster om ”Bruket” ligger brukslängorna ”Mästargården” (Os 2:9) uppförd 1919 och
”Grälebo (Os 2:8)”, bägge i två våningar med fasader i faluröd locklistpanel.
Norr om ”Bruket” ligger det f d fiskartorpet, Fiskarstugan (Os 1:17). Fisket i Rusken
har varit betydande och braxenfisket omtalas redan under Nydala klosters tid. Här
fiskades gädda, abborre, ål och på senare tid gös. Intill ligger ”Klockargården” (Os
1:25), uppförd 1931. Här har Domänverket haft kontorsverksamhet.