Vägholdningssten

Vägholdningssten
På parallelvägen till Gällarydvägen.
Under hela bondesamhällets tid svarade bönderna eller brukare av hemman för
underhållet av vägarna. I 1734 års lag om resandet och gästgiverierna i Sverige
stadgades hur vägunderhållet skulle skötas och uppdelas. I lagen anmodas häraderna
att dela upp vägarna i stycken, varje stycke efter gårdens hemmanstal. I början av
varje ”stycke” uppsattes en väghållningssten, även kallad för grusningssten.
Väghållningsstenen känns igen på den avrundade överkanten. Det var bönderna
själva som ansvarade för stenen och därför varierar utseende och stavning på stenarna.
Stenen kunde ha inskrift med antingen väghållarens eller gårdens namn. I vissa fall
höggs mantalsstorleken på gården in vilket är ett gammalt mått på skatteförmåga och
därmed längden på ”sin” grusningssträcka.
De flesta stenarna här i trakten har ett nummer på den övre halvan samt i vissa fall
längden på underhållssträckan, vilken oftast var mätt i meter men även måttenheterna
alnar och fot kan förekomma. Dessa uppgifter var nödvändiga för att myndigheten
lätt skulle kunna se vem som var ansvarig för vägstycket.