Texten är kopierad från första stycket ur skriften.
Författare: Karin Brinck, 1980
Alla runstenar i Funbo restes under tiohundratalet, missionstiden, då kristna församlingar bildades och små kyrkor började byggas runt om i socknarna.
"För att komma till Guds hus krävdes vägar, framkomliga även vid otjänlig väderlek. Att bygga bro och röja väg över svårframkomliga sträckningar blev därför en from gärning, som ansågs kunna hjälpa själen på dess väg genom skärseldens prövningar. På så sätt blev det svenska tiohundratalet en vägbyggandets tid." Så säger professor Sven B. F. Jansson i sin 1963 utkomna bok, Svenska runinskrifter.
Broby har fått sitt namn av den vägbank av sten och grus, som man lagt ut för att bilda ett användbart vad över Lillån. Troligen skulle namnen på brobyggarna hugfästas på runstenarna där, fast det inte säges ut.
Karbergastenen berättar om anläggande av ett vadställe över sundet och ett härbärge som byggts för pilgrimer.
Funbo bro (vid kyrkan) byggdes till en faders minne, troligen för att också främja hans salighet.
Brunnbystenen, nu vid Bärby gård, talar också om ett brobygge, vi vet bara inte var.
De nummer som anges före namnen på stenarna ( U 987 o.s.v.) är den beteckning de har i Runverket, Upplands Runinskrifter, del 4, häfte 1. Där har Funbostenarna beskrivits av professor Elias Wessén, som själv var här och målade dem 1949. Det är hans tolkningar, som återges i detta häfte.
Ernevistenen, funnen först 1961, har tolkats av kyrkoherde Arild Karlén.