FHF Ringstad Ö:a 12

Denna fastighet var den största på norra sidan Ringstadstjärn. Den låg mycket vackert med utsikt över tjärnet. Nu håller skogen på att växa tillbaka igen. Äppelträd och Körsbärsträd finns på platsen.
Idag syns otydliga lämningar efter husgrunden. Vedbod och ladugård står kvar.

Gamla hörsägner talar om Lars och Krestin i Bråtarna. Efter dem kom Albert Barth med hustru Jenny och 10 barn. De hade bott i Amerika ett antal år och flyttade nu till Frykerud. Albert var en mycket duktig pastor i pingstkyrkan (se FRYKERUD I, sid 118). Han var bördig från Skåne. I Amerika träffade han emellertid Jenny, som kom från Labråten i Bodetta (eller möjligen Mellanhålan). När de flyttat till Solbacken reste Albert Barth runt i Sverige som predikant. Hustrun och barnen bodde på Solbacken eftersom barnen gick i skolan på Trösta.
Efter familjen Barth kom en hälsingekulla, vid namn Gerda (efternamn okänt för tillfället). Hon hade enligt uppgift en karl med sig när hon flyttade in, men efter en tid träffade hon CG Hjelm från Kristinehamn (Gerda kallade honom Anton, men i alla gamla papper står det CG). Han var polis. De gifte sig någon gång i början på 40-talet.
Albert Barth hade satt upp ett antal gjutjärnsplattor bakom kaminen i vardagsrummet. De hade bibliska motiv och var unika. Barth ville ta ner dom och ta med sig till nästa hem. (De flyttade till Ängdrågen i Västra Ringstad), men då sa Gerda ifrån att då blir det heller inget köp av fastigheten.
CG Hjelm drunknade i Ringstadstjärnet julafton 1948. Då hade han med sparkstötting åkt för att hämta posten på andra sidan. Isen var alltför tunn och brast under honom och trots att tjärnet bara är ca 2 meter djupt och Hjelm var vältränad efter att ha varit både militär och polis kunde han inte rädda sig. När grannarna fått upp honom tyckte Angelin på Lesten, att Gerda inte skulle vara ensam med liket på julnatten utan hon erbjöd Gerda att gå med till Lesten och sova, men Gerda svarade att ”inte kan jag väl lämna Anton heller”. Hon tände levande ljus i fönstren och ljusen i julgranen och lät dem brinna hela natten. Hon tände alltid levande ljus i fönstren på julaftonsnatten efter den händelsen.
Gerda var en mycket speciell dam. Hon hade en alldeles egen klädstil och många egna idéer. Hon var envis och det hon tyckte var rätt, gick inte för andra att vända på. Gerda var en mycket ”kultiverad” dam, som tyckte om att läsa. När man frågade henne om hon inte tyckte det var tyst och ensamt uppe i skogen sen alla grannar blivit borta, tog hon fram en mycket välläst bok av Jack London – Skriet i Vildmarken – och sa att detta var hennes tröst. När hon läste Londons vildmarksskildringar kände hon sig inte alls ensam. Hon hade ett helt litet bibliotek, vilket inte varit vanligt i Ringstad bland vanligt folk.
Varje år, några dagar efter jul bjöd hon ett par grannfruar till sig på kaffe för att hon skulle få visa alla julkort hon hade fått – de låg alltid i en bräddfylld skål, så hon hade tydligen många vänner och släktingar. Efter kaffet och julkorten skulle hon alltid bjuda på punsch, så även om det var jobbigt att gå till henne så gick nog hemvägen lite lättare.
Gerda hade varit sjuklig en tid. Sent en kväll på vårvintern i slutet av 1960-talet ringde hon till Henrikssons på Kammaren och sa, att hon var så dålig, att hon måste åka till lasarettet – hon orkade inte gå någonstans, det var mörkt och full storm ute. Hon kallade på ambulans, som inte tog sig längre än till Kammaren. Därifrån var det ett par kilometers väg att gå för ambulanspersonalen, som fick ge sig iväg i mörker och rusk med bår och ficklampa. De väntade sig att finna gumman liggande i huset, men vad fick de se. Jo, när de kom fram till huset var det helt mörkt, men en ficklampa lyste runt vid uthusen!. Det var Gerda, som gick runt och låste alla dörrar innan hon skulle iväg! Sen var hon så slut, att hon ville lägga sig på båren, men då tyckte ambulanspersonalen att ”orkade du springa runt och låsa så borde du allt kunna gå nu också!”
Gerda kom i alla fall iväg till sjukhuset och hon kom hem igen också, men hon gjorde ett antal vistelser på lasarettet de närmaste åren. På våren –72 hade hon varit på sjukhuset igen, men tjatade sig hem till påsken, med löfte att hon hade folk som kunde passa henne. Hon kom hem, ensam, och eldade i spisen och kaminen, som inte varit eldade på hela vintern. Huset fattade eld och Gerda brann inne, alltför kraftlös för att kunna ta sig ut.

GPS kordinat x 6613295 y 1349083.