Sojdesplatser

Sojdesplatser i Fröjel

Konsten att kunna utvinna tjära är mycket gammal på Gotland. Redan under tidig medeltid var tjäran en viktig handelsvara för de gotländska farmannabönderna. Eftersom Fröjel är en rik skogssocken finns det flera sojdesplatser1 – eller tjärdalar som det står på den ekonomiska kartan. Även en hel del ägonamn skvallrar om var platser med sojden har legat, t ex Bosarve sojdeshage och Puser sojdeshage, liksom Söides-åker/-hage/-skog på följande gårdar:
Stenstugu, Mulde, Stora Solbjärge, Alstäde, Ansarve, Gustafs, Sigdarve och Bosarve, allt
enligt 1702 års skattläggningskarta. I samband med utgrävningar av gravfältet vid Sälle
hittades också en sojdesplats som iordningställdes, och 1984 var det åter dags att tända ett sojde i Fröjel.
Själva sojdesbränningen föregås av en hel del arbete. På hösten och förvintern skall
faitvidsstumblarna2 brytas, klyvas och travas upp för torkning. På vårkanten skall de klyvas i mindre bitar, smetä, och staplas i travar för att ligga och torka fram mot midsommartid.
Sojdet är konstruerat med en cirkelrund stensatt bottenyta, vilken med jämn lutning sluttar
mot mitten. Ytan, som kallas ärlen, består av släta stenflis, och i centrum finns ett hål på ca 4 cm. Från hålet leder en uthuggen stock, den s k haggvannen ut tjäran till sojdeskällan. När haggvannen börjar bli fylld öppnar sojdesgubben tjärtappen, och tjäran rinner ut ur tapphule.
När insättningen av sojdet börjar, placeras först en rund gråsten över hålet ner till
haggvannen. Denna sten vilar på tre små stenar av ungefär 2 cm tjocklek. Runt denna sten ställer man sedan några bitar på kant. På gråstenen har man satt upp en lång stake, reitlaidu, vilken man sedan har att rätta sig efter för att veta var centrum av ärlen är. Därefter är det dags att lägga veden varvvis med en viss stegring, tills det bildar en stack. Så är det dags att täcka veden med halm eller granris, och sist täcks allt med sågdus, processen kallades att klä bräud.
Sojdet tändes genom att man samlar ihop tjärvedsrispor, samlä sugel, som lägges nertill runt om sojdeshögen och antändes. Elden drar sig uppåt undan för undan, medan värmen gör att tjäran så småningom rinner nedåt. Här är det viktigt att passa sojdet, så att inte elden bryter igenom och hela milan brinner upp. Först efter ett halvt dygn kan man räkna med att få den första tjäran. När sojdet brunnit ett dygn är det dags att den kolas, dvs att hastigt kratta bort täckningen och avlägsna den yttersta förkolnade och urbrända veden, varefter man lika kvickt täcker sojdesmilan med dus igen. Eftersom efterfrågan på bra sojdeskul är stor, gäller det att med vatten och enetrysar3 släcka kolen innan den brinner upp. Efter omkring tre dygns bränning är sojdet slutbränt, och det är dags att man brautar äut, dvs släckningen görs fullständigt. Har det varit en lyckad bränning har man fått en hel del fat fyllda med veitä ,där tjärvattnet ännu skall tappas av, innan det är dags att sälja slutprodukten som prima tjära.


Förening:

Fröjel Hembygdsförening

Skapad av: Fröjel Hembygdsförening (2014-06-20 00:05:27) Kontakta föreningen
Ändrad av: Tage Göthberg (2016-12-12 19:58:10) Kontakta föreningen