Fantans hög


Fantans hög, en offerkast

 

Utmed Ekerövägen, högt uppe på åsen med en vid utsikt över Mälaren och Ekerö kyrka finns en gammal offerkast kvar. Dess historia har undersökts av Lars Lindahl och hans berättelse följer här.

Läge. Intill länsväg 261 nordost om Ekerö kyrka mellan avtagsvägen till Sandudden och utsiktsplatsen uppe på åsen (kartskiss). Informationstavla vid högen.

Karta

Sägen. Fantan ska ha mördat sin man och därefter själv dött under avtjänandet av straffet - ett slags gatlopp upp på åsen.

Offerkast. Fantans hög är en så kallad offerkast, som kan uppstå där någon dött en oväntad eller våldsam död. Förbipasserande har kastat en sten eller kvist för att hindra den omkomne att gå igen eller offrat t ex ett mynt åt den döde.

Utgrävningsfynd. Vid utgrävning 1947 hittades i och under stenröset 23 mynt, det äldsta från 1577 och det yngsta från 1938. Under högen fanns också lite träkol och lite brända ben av människa. En senare kol-14-datering visade att en av benbitarna var från 550-100 f Kr (95% sannolikhet), vilket visar att offerkasten varit knuten till en förromersk järnåldersgrav, utan att detta uppmärksammats vid utgrävningen.

Traditionens ålder. Traditionen att kasta stenar, kvistar eller mynt på Fantans hög är troligen tidigast från 1300-talet och senast från 1600-talet. Ordet fant, som kan härledas från franskans enfant (barn), kom via tyskan tidigast under 1300-talet till svenskan. Myntens präglingsår antyder att dessa sannolikt började kastas på högen under 1500- eller 1600-talet.

SÄGNERNA OM FANTAN

Den äldsta kända beskrivningen av traditionen om Fantans hög nedtecknades av lantmätaren Victor Dahlgren vid mitten av 1800-talet: ”På Fantholmen lefvde ett äkta par uti ständig missämja som ändades dermed att hustrun ihjelslog sin man. För detta nidingsdåd dömdes hon att stenas, och skulle hennes lik ej i vigd jord få begrafvas. Från denna senare del af sin dom begärde hon befrielse, som äfven skall hafva blifvit henne beviljad, under det vilkor, att hon från Träquista skulle springa till Ekerö kyrka; men vid verkställigheten häraf, skulle hon på skogen hafva fallit omkull, dervid folket ihjelslagit henne å det ställe, der hennes förmenta grafhög är belägen; emedlertid vandrar än i dag sällan någon af allmogen förbi denna hög, utan att kasta en risqvist å densamma.”

Hanna Rydh beskriver ortstraditionen, sådan den berättats av konservator E Sörling: ”För många, många år sedan bodde i Träkvista by en soldat Fant med sin otroligt vilda och grälsjuka hustru. Förhållandet makarna emellan var långt ifrån gott, gräl och slagsmål hörde till vanligheten och alltid var det frun i huset, som, trots mannens yrke, gick segrande ur striden. Hon blev en skräck för hela bygden. En vacker dag spreds det i byn, att Fant låg ihjälslagen inne i stugan. Mordvapnet var ett tennstop. Allas misstankar riktades ögonblickligen på Fants hulda maka. Socknens förtroendemän beslöto, som den tiden brukligt var, att Fants hustru skulle få bevisa sin oskuld genom att på en bestämd dag springa från sin bostad landsvägen västerut till en plats, från vilken hon kunde se Ekerö kyrka, under det att alla, som hade lust, fingo kasta sten på henne under denna hennes språngmarsch. Kunde hon oskadd uppnå den platsen, varifrån hon kunde se kyrkan vore hon oskyldig, om ej, var hon skyldig. När dagen kom hade, som brukligt var, alla gått ut för att titta på den högtidliga tilldragelsen. Under befolkningens skymford och stenkastning sprang ´Fantan´ vägen fram, och allt tycktes gå lyckligt och väl för henne, tills blott några tiotal meter skilde henne från den punkt, varifrån hon kunde se kyrkan. Då fick hon banestenen. Liket släpades åt sidan och ris lades över detsamma. Efter den dagen får ingen, varken gående eller åkande, passera platsen utan att kasta en kvist på rishögen.”

Anna Stackelberg menar att det i de stora dragen finns likheter mellan vad Jenny Ödman berättar i romanen om Irma och det som hände Fantan, vilket enligt Stackelbergs version var följande: ”Det började med, att ett litet barn rövades genom ett fönster på Ekebyhof av zigenare, som slagit sig ner i Träkvista, så som de ännu göra ibland om somrarna. Detta barnarov ledde till oenighet mellan en av zigenarna och hans unga hustru, ´Fantan´. Hustruns moder ställde sig på sin dotters sida och, hur det var, slog hon ihjäl sin måg med ett bleckstop. Mor och dotter hjälptes åt och lyckades gömma liket på en liten holme, som alltsedan burit namnet Fantholmen. Liket blev funnet, och hustrun anklagades för mordet. Hon tog skulden på sig och dömdes till döden genom att stenas. Dock skulle hon bli benådad, om hon kunde springa så långt, att hon kunde se Ekerö kyrka innan någon sten hunnit nå henne. Folket ställde upp sig längs vägen över Träkvista malm med stenar i händerna. Den stackars Fantan sprang för brinnande livet uppför backen, men strax innan hon nådde krönet med dess utsikt över kyrkan, sveko hennes krafter och hon sjönk till jorden och stenades till döds. Som brukligt var, skulle var och en, som gick förbi stället där hon föll, kasta en pinne eller sten vid sidan av vägen, och än i dag ligger där en mäktig hög, som ständigt växer. Jag har hört en gammal man, som var med på den tiden, ej så avlägsen, då mjölken kördes med häst till Stockholm, försäkra, att det inte var gott att försumma ceremonien med pinnkastningen, då kunde man få se mer än man ville i vintermorgnarnas skymning.”

John Granlund (senare professor i folklivsforskning), som ledde utgrävningen av Fantans hög 1947, intervjuade vid detta tillfälle några ortsbor om vad de visste om traditionen:

-”Fantan hade mördat sin man genom att stöpa bly i örat på honom. För detta skulle hon löpa gatlopp. Varifrån gatloppet utgick är ovisst. Hon ligger stenad under högen. Skogen har varit tätare förr. Kyrktornet är byggt av Lindsköld.” (Direktör Gösta Rittner, Stockholm.)

-”Sägnen går, att Fantan skulle ha tagit livet av sin karl. De skulle ha bott på Fantholmen. Fantholmen hörde till Asknäs. När mordet blev upptäckt skulle hon söka hinna undan sina förföljare. Om hon fick se kyrkan skulle hon benådas. Det gjorde hon inte utan blev stenad. När man gick förbi högen skulle man kasta ris på den. Ej gröna kvistar. Högen var förr betydligt större än nu. Hör namnet Träkvista ihop med rishögen?” (Handlanden Karl Karlsson i Nyckelby, född 1879.)

-”En tattarflicka har bott på Träkvista eller varit i tjänst på en bondgård i Träkvista. Husbonden hade varit gemen mot henne, och hon hade kastat ett tennstop i huvudet på honom. Det sägs att flickan skulle ha varit bondens älskarinna och att hon skulle ha mördat honom med tennstopet. Hon hade sprungit nerifrån stranden och upp på krönet. De hade sagt att hon skulle bli fri om hon fick se kyrkan innan de hunno fatt henne, men på den plats där högen ligger stupade hon och där stenade de henne. Det var sed att alla skulle kasta en grön kvist på högen. Det var förr en grön kulle, så länge man åkte med vagn. Terrängen är helt förändrad i och med avverkningen av skogen och trafiken helt annorlunda. Busstrafiken började ungefär 1925. Förut var det endast några godsägare som fick åka. Andra fingo begära tillstånd ännu år 1922.” (Friherrinnan Tyra Klinkowström, Stavsund.)

-”De som kört förbi här om nätterna ha haft ben till selstickor. Eljest hoppade selpinnarna ur. Högen har tidigare varit mycket större. Förr sågs ofta färska gröna kvistar ligga på högen. Efter en skogsavverkning i slutet av 1920- eller början av 1930-talet blev högen mycket större genom påläggning av ris från avverkningen. Fantas bodde nära Träkvista just där elektriske montören Andersson nu bor. Det sägs att efter steningen skulle kvinnan ha tagits upp och blivit förd till kyrkogården och begravd där.” (Arbetarna som togo bort kasthögen den 27/10 1947.)

-”Man vågade ej gå förbi högen utan att kasta en kvist. Det är orätt att plocka dän av den där högen. En zigenerska ligger där. Ett zigenarfölje kom till Träkvista. Min mormor fanns där. De hyrde in sig i en gammal stuga som finns kvar än. De var släkt med dem i stugan. Josefina Karlsson bor där nu. Modern och mormodern dödade zigenerskans man och drog iväg med honom till Fantholmen. De slog honom i huvudet med ett tennstop. Man trodde att de som hade tennstop i Träkvista hade fått det stopet av zigenarföljet. Vi hade hemma ett gammalt tennstop som skulle fram varje jul. Vi hade ropat in det på auktion. Det kanske var detta stop som zigenerskan slog ihjäl sin man med. Folket upptäckte mordet och skulle stena henne, men hon skulle få nåd om hon kunde komma så långt att hon fick se Ekerö kyrka. Där högen ligger stenades hon utan att ha sett kyrkan. Mannen blev begravd på Ekerö kyrkogård, på självspillingarnas plats på norra sidan. Fantholmen var då obebyggd. Han har sitt namn efter att zigenerskan flydde dit. När jag gick och läste på Ekerön fanns Jenny Braun (anm: Jenny Ödman f. Braun) där. Jag minns henne mycket väl.” (Fröken Akvilina Andersson i Träkvista. Född år 1865.)

Sammanfattningsvis är de olika varianterna av sägnen påfallande lika i sina huvuddrag, särskilt med tanke på att de överförts muntligt mellan generationer i flera hundratals år. Än idag tas sägnen upp i undervisningen i grundskolan och den berättas gärna för nyinflyttade till Ekerö.

UNDERSÖKNING AV HÖGEN

John Granlund undersökte på Riksantikvarieämbetets uppdrag Fantans hög den 27 oktober 1947. Rishögen hade då en utbredning av 5x10 m och en höjd av 1,4-1,5 m. Under rishögen fanns ett stenröse med utbredning 3x4 m som var 0,8-0,9 m högt.

Fantans hög

Foto från utgrävningen

I och under stenröset fanns 23 mynt, det äldsta från 1577 (Johan III – 1 öre) och det yngsta från 1938 (Gustav V – 1 öre). Ett mynt var från 1600-talet, ett från 1700-talet, 15 från 1800-talet och 5 från 1900-talet.

Under högen fanns också lite brända ben av människa och lite träkol. John Granlund uppger att bland de funna benen fanns en ögonbrynsbåge från en kvinna. Han grundar detta på en muntlig uppgift från fil.lic. Nils Gustaf Gejvall.

Någon datering av benen utfördes inte i slutet av 1940-talet. År 2001 tog emellertid Fornminnessällskapet på Mälaröarna initiativ till kol-14-datering av ben- och träkolsbitarna. Med anslag från Riksantikvarieämbetet utfördes dateringarna vid Ångströmlaboratoriet i Uppsala. I samband med att benen lånades från Historiska museets samlingar upptäcktes att där tyvärr inte längre fanns någon ögonbrynsbåge. Detta kan bero på ett förbiseende vid tidigare arkivering av fynden och det förefaller rimligt att en ögonbrynsbåge fanns med vid den första genomgången.

Fynd

Foto av benfragment och träkolsbitar

Kol-14-dateringen av en träkolsbit gav till resultat att den var från 1280-1450 e Kr (95% sannolikhet). Den behöver dock inte nödvändigtvis ha ett direkt samband med sägnen om Fantan. Den skulle alternativt kunna härstamma från exempelvis en skogsbrand.

Den benbit som kol-14-daterades var från 550-100 f Kr (95% sannolikhet). Detta innebär att de vid utgrävningen funna benbitarna inte tillhört Fantan, utan en kvinna från en betydligt äldre tid. Det visar också att offerkasten varit knuten till en grav från förromersk järnålder. Under den perioden var högt placerade gravar i form av röseliknande stensättningar vanliga. Undre delen av det utgrävda stenröset torde därför ha tillhört en sådan grav, vilket inte uppmärksammades vid utgrävningstillfället. Idag känner man emellertid till ett antal offerkaster som varit knutna till äldre gravar.

LEVANDE TRADITION

Fantans hög på Ekerö är en av fyra kända offerkaster i Stockholms län – övriga finns i söderort. Offerkaster är kända från hela världen och anses ha förekommit redan på stenåldern. De är nästan alltid belägna intill en väg. Varför uppstod de och hur hölls de ”vid liv”?

Föreställningen att gengångare kunde ingripa i skeendet var tidigare vitt utbredd. Parallellt med önskan att binda gastarna anses också ha funnits en vilja att offra något för den döde, kanske främst för att blidka denne. Här kommer mynt in i bilden. Dessa behöver inte ha kastats på högen från början. Att kasta mynt på en offerkast kan ha varit vanligt under vissa tider, vad gäller Fantans hög härstammar mynten huvudsakligen från 1800-talet och framåt.

Offerkasters funktion som vägmarkering har också uppmärksammats. Intill Fantans hög fanns före bilsamhällets tid det vägskäl där vägen från Träkvista delade sig i en väg till kyrkan och en annan mot Nyckelby och Munsö. Ett motiv för att hålla högen vid liv kan därför ha varit att underlätta orienteringen vid färd uppe på den skogbevuxna åsen.

I samband med vägförbättring grävdes Fantans hög ut 1947 och avlägsnades. Den nuvarande rishögen uppstod därefter spontant vid sidan av den ombyggda vägen. Att Fantans hög i mitten av 1900-talet var fast förankrad i den lokala folktraditionen, kan även ha samband med den omtyckta romanen Irma av Jenny Ödman. Där gick den sköna zigenardottern Skogsstjerna det öde till mötes som sägnen tillskriver Fantan.

Uppteckningarna om Fantan nämner otrevligheter i form av skenande hästar, obehagliga syner mm, som ska ha inträffat vid Fantans hög. Idag är vi benägna att uppfatta detta som vidskepelse. Kan vidskepelse vara en anledning till att högen finns kvar och fylls på än idag?

I och med att samhället blivit mer upplyst bör nya motiv ha tagit över för att kasta ris, pinnar och mynt på högen. Att få tur eller lycka genom att kasta på högen har troligen varit ett gångbart skäl sedan rädslan att råka illa ut har avtagit.

Att uppehålla en gammal tradition är nog också ett troligt motiv till att det ännu kastas ris och kvistar på högen. Får den som kastar på högen en starkare känsla av samhörighet med gångna generationer? Eller är kastet på högen en ”kul grej”, som många andra gjort förr?

LITTERATUR

Allmänt om offerkaster

Erixon, Sigurd. Offerkast och bjudhammare. I Uppsatser om folklig tro och sed i urval av Åke Hultkrantz och Bengt af Klintberg. Nordiska museet, Stockholm 1988.

Om Fantans hög (i kronologisk ordning)

1883 Ödman, Jenny. Irma: Berättelse. F C Askerberg, Stockholm.

1928 Rydh, Hanna. Där fädrens kummel stå: En utfärdsbok för stockholmstraktens fornlämningar. Del 2. Stockholm.

1938 Stackelberg, Anna. Glimtar från gångna tider. Samlade för Ekerö Husmodersförening. Almkvist och Bengtsson, Stockholm.

1949 Granlund, John. Utgrävningsrapport. Riksantikvarieämbetet, Stockholm.

1972 Hallström, Gunnar. Samhällshistoria från Mälaröarna: En bok om forntid och medeltid. Bokförlaget Mälaröarnas historia, Ekerö.

1981 Järbe, Bengt. Sällsamheter i Stockholmstrakten: Norr och väst om sta´n. Rabén och Sjögren i samarbete med Svenska Turistföreningen, Stockholm.

1988 Bratt, Peter. Mälaröarna: Kulturhistoriska miljöer. Stiftelsen Stockholms läns museum, Stockholm och Ekerö kommun, Ekerö.

1990 Magnusson, Olle. Grodan, Rishopen och Fantans hög. Folket i bild. Kulturfront nr 9.

1999 Hall, Robert. Fantans hög. Tradition, sägen och kulturarv. Högskolan på Gotland, Visby.

2001 Lindahl, Lars. Fantans hemlighet avslöjad. I Mälaröarnas Nyheter nr 20.

2002 Hall, Robert. Fornlämning i allmänhetens tjänst. Södertörns högskola, Huddinge.

2002 Lindahl, Lars. Fantan spökar än. I Mälaröarnas Nyheter nr 11.

Informationen sammanställd av Lars Lindahl , dec 2002

 

Editerad av: Inger Karlsson (2018-11-11 15:20:07)