Vägunderhåll i Förlösa By under 1920 – 1930 talet

Minnen från vägunderhållning i Förlösa By under 1920 – 30 talet

Sommarunderhållet av de allmänna vägarna ålåg sedan gammalt gårdarna med i mantal satt jord. Det tilldelades ett stycke av de allmänna vägarna allt efter storlek i mantal, och det blev ungefär 150 – 200 m. för ett helt mantal. Gårdarna i Förlösa By hade sina vägstycken upp genom Sporrsjö, och här igenom byn från kyrkan och norrut hade Vedby sina.. Ända fram till 1940–talet var alla vagnar försedda med järnskodda hjul, och alltid hästanspända. Vägarna blev lätt spåriga på den tiden, det var 6 – 8 hjulspår och med en smal liten cykel- och gångstig vid endera kanten intill vägrenen.

Vägstyckena skulle årligen förbättras (i hjulspåren) med grus eller makadam och vägbanan jämnas till med skyffel och järnräfsa. Väggrus fanns inte här i byn, utan fick köpas lassvis från grusgropar i Norra Förlösa eller Åby, eller också krossades sten på stenkrossar som ambulerade runt på gårdarna. Sedan ålåg det Länsman och två nämndemän att med hästskjuts varje höst förrätta sk. vägsyn, och då skulle vägarna vara iordninggjorda, så att de kunde godkännas. Det ansågs genant att få anmärkning på sitt vägstycke, och det blev att bättra på sitt vägstycke igen. Varje vägstycke utmärktes med sten- eller ekstolpe i vägkanten.

Under början av 20-talet tycke väghållningsskyldiga att vägunderhållet var betungande och orättvist. Därför bildades en vägkassa i varje härad som från 1926 övertog sommarunderhållet. Därefter utgick en vägskatt uträknad efter fyrk på varje gård, men nu fick även övriga fastighetsägare vara med och betala skatt efter taxeringsvärde, för sin fastighet.

Men vinterväghållningen fick ännu gårdarna och nu även övriga fastigheter hjälpas åt med, men efter det att vägkassan bildades så utgick timersättning. Före år 1926 var snöskottningen på vägarna begränsad till att möjliggöra att komma fram med släde eller kälkar. Var vägarna tillfälligt ofarbara, var det bara att köra över åkrarna. Det är en gammal hävd i Sverige att man har rätt att ta vinterväg över annans åker och äga, men ej över tomt.

Men när bilarna blev fler, så växte kraven även på bättre vintervägar. Därför byggdes en stor bastant snöplog och som stationerades på kyrkplan här. Det var någon gång i slutet av 20- talet. Virket specialbeställdes hos E. Th. Ludvigssons Trävaru vid stationen. Det var 3 tums kärnfursplank, sex meter långa och 12 tum breda, två sådana plankor i höjd på var sida. Det blev en riktigt rejäl plog, som höll för alla påfrestningar. Men den var tung och klumpig. Den var lätt att plocka sönder för att sommarförvaras i kyrkstallarna. Plogen användes av ploglagen i Vedby, Kvilla, Förlösa By, Melby, Ugglerum och Ödingstorp. De allmänna vägarna skulle snöröjas först, de enskilda vägarna fick vänta. Därför blev det gårdarna kring kyrkan som ställde upp med häst, och från Melby och Ugglerum fick man försöka ta sig till samlingsplatsen vid kyrkan med var sin skyffel för att åka som tyngd på plogen och hjälpa till att hålla den något så när på vägen, när drivorna tvingade ut plogen. Det var ett litet äventyr när plogfogden hade kallat till snöplogning. Fyra till sex par hästar gick åt. Närmast plogen ställdes det kraftigaste paret hästar, med draget direkt i plogen, framför dem de övriga paren hästar med var sin arbetsframkälke för körkarlen att åka på. Mellan varje kälke hade man järnkättingar, de starkaste man hade. För det var inte lätt många gånger att komma igång med hela slädpartiet. Hästarna hade haft det lugnt under snöovädret och var ofta ystra av sig. Alla hästparen skulle helst starta lugnt och på samma gång, men efter ett par försök gick det.

Vårt ploglag hade vägen från kyrkan upp till Mölltorps vägskäl. Var drivorna för höga för hästarna, fick man stanna och skotta av topparna och göra en liten ”myrväg”, så det gick att komma fram. Då kunde det vara svårt att komma igång igen, när plogen satt fast i snön.

När det blev en riktig Vägstyrelse för Norra Möre och Stranda häraden i slutet av 30-talet, kom det att stationeras en ny fin plog här vid kyrkan. Den var lättare, bara 1 tums virke  och styrbar med rekad kälke inne i den och med en ställbar med i fören. Plogen gick att höja med små kättingar över släden så att det blev lagom mycket snö kvar på vägbanan. De flesta transporterna gick fortfarande med hästar och kälkar. Först när kriget var slut 1945 – 1946 övertog vägverket även vinterväghållningen. Större kraftigare lastbilar hade kommit och för dem avsedda spetssnöplogar och med en snövinge på sidan att skjutsa iväg snövallarna med. Och så var den epoken slut.

Däremot fick byborna hjälpas åt med snöröjningen av byvägarna. De kalla snövintrarna i början av 40–talet hände det att t. ex. Melbygatan inte var farbar förrän i april månad. Trafiken fick då gå över åkrarna. Men när traktorena kom och maskinstationen fick sin snöplog bättrade det sig, och nu är alla byvägar oljegrusade och fina, till fromma för alla som bor i bygderna.

Den 16 mars 1985

Helge Jonsson

Helge Jonsson var uppväxt på Förlösa Prästgård, viken han arrenderade efter sin far i ca 40 år.