En sann spionhistoria


Jämtland var en del av det norsk-danska väldet från 1178 fram till 1645. Under åren 1563 till 1976 fördes fem krig om vart Jämtland skulle höra.

Det jämtländska motståndet mot ”de svenska angriparna” började redan vid den första ockupationen 1563 och fortsatte sedan under många år. Före freden i Brömsebro 1645, då Jämtland blev svenskt, hade jämtarna öppet valt sida och slagits med norrmännen mot svenskarna.

Jämtarna hade svårt att finna sig i Brömsebrofredens resultat, det framgick tydligt av det folkliga motstånd som gjorde sig märkbart under de första trettio åren av svenskt styre. Det var "upplopp och motsträvighet" vid skatteuppbörden. Och var gång som norska trupper återerövrade Jämtland skedde det med aktiv hjälp från jämtarna. Att det fanns en gerillarörelse­ finns det bevis för. De svenska myndigheterna utlyste en belöning på tjugo riksdaler åt den som kunde "bringa fram en levande snapphane" och fem riksdaler åt den som kunde bringa fram en död "som de hava ihjälslagit".

Ett antal jämtar blev dömda till döden för landsförräderi. Bonden Mårten Jönsson, från Slätten i Föllinge, offrade år 1700 sitt liv i motståndskampen. I rättegångshandlingarna beskrivs hela händelseförloppet. 

Mårten Jönsson lämnade informationen om arméns ställning i Jämtland till norska underrättelsemän. Något som var riskfyllt, eftersom den svenska ockupationsmakten hade förbjudit jämtarna i gränstrakterna att umgås med norrmän.

Två norrmän från Snåsa, bröderna Göran och Elias Tomasson, kom till Föllinge för att få uppgifter om svenskarnas upprustning. Officiellt var de på en fisketur. De rodde till Hotagens sydspets, där de hoppades stöta på någon som kunde ge uppgifter om svenskarnas krigsförberedelser. När de inte träffade någon vid Hotagssjön lämnade de båten och gick sedan till Föllinge och Mårtens gård i Slätten.  Mårten kunde berätta att svenskarna hade tre kompanier vid Järpe skans och att föllingebönderna en vecka tidigare hade forslat proviant till ett magasin på Frösön. När de norska bröderna var hos Mårten kom sonen i granngården in i huset. Mårten förstod nu att besöket inte skulle gå att hålla hemligt. För att inte bli avslöjad skickade han då norrmännen till Lars Persson, tolvman (nämndeman i häradsrätten) i Föllinge, för att de där skulle rapportera att de kommit för att köpa liar och för att betala en gammal skuld.

Lars Persson var, trots sitt förtroendeuppdrag som tolvman, också motståndsman, han hade själv under våren tagit emot norska underrättelsemän. Men det visste inte de två norska bröder som besökte Mårten. Lars Persson var alltså ”dubbelagent”. 

Norrmännen vidhöll hos Lars sitt officiella ärende, men Lars svarade att eftersom han var förbjuden att umgås med norrmän var han tvungen att sända dem till en major i Lit. Norrmännen togs som fångar och transporterades först till Lit och sen till Andersön, där svenskarna hade en fångkällare. Vad som exakt hände där beskriver inte rättegångshandlingarna, men de utsattes för grov tortyr. De klarade inte den pressen, utan avslöjade att de fått information av Mårten. 

Mårten hämtades av svenska soldater och fördes till Mattmar. Även han utsattes för den grymma tortyren och avslöjade i sin tur vännen och motståndsmannen Lars Persson. Han förhördes, men nekade till anklagelserna.

När han kom hem efter förhöret var han rädd för vad som skulle kunna hända. Han planerade därför att fly till Norge. Men för att kunna lämna sin gård utan att fånga uppmärksamhet, tänkta han fly på söndagen när han hade anledning att lämna gården och gå till kyrkan. Närvaroplikten i kyrkan gjorde också att det var bäst att vänta med flykten till efter gudstjänsten. Direkt efter gudstjänsten gick han, tillsammans med hustru och barn, mot fäbodarna närmare Norska gränsen. Länsmannen i Föllinge hade haft Lars under uppsikt och fick av några angivare reda på att Lars gått till fäbodarna efter kyrkobesöket. Han beordrade några bönder att följa efter honön, Lars greps och fördes till Mattmar.

Både Lars och Mårten förstod nu att de skulle komma att dömas till döden av svenskarna. De fördes i tunga bojor från Mattmar mot landsfängelset på Frösön. När följet kom till Ytterån, var det tvunget att ta en båt över ån. Under båtfärden vräkte sig Mårten över relingen och försvann i djupet. Bojorna tyngde ner honom till botten och svenskarna lyckades inte få upp honom förrän han drunknat. De drog upp honom på stranden, och för att ingen skulle flytta kroppen, högg soldaterna en stör som spetsades genom hans kropp. Där fick han ligga till den svenska bödeln anlände från Gävle. Kroppen begravdes i skogen intill Ytterån, utan någon begravningsceremoni. 

Vid den rättegång som sedan följde skyllde Lars allt på Mårten. Men han dömdes ändå till döden och till förlust av allt sitt gods och sin gård, utom hustruns andel. Domen överklagades och hovrätten mildrade domen till tre gatlopp, men han förlorade alla sina tillgångar.

Många år senare restes i Ytterån en minnessten över Mårten Jönsson. På stenen står det: HÄR I YTTERÅN ÅR 1700 OFFRADE MÅRTEN JÖNSSON SITT LIV FÖR FRIHETEN VÄNSKAPEN OCH JÄMTLAND GAV HAN ALLT

 

 

Editerad av: Ingrid Wangerud (2019-03-23 21:42:00)