"Jag ska se ditt hjärteblod"


av Andreas Karlsson 

När man läser domböckerna från Falkenbergs stad stöter man ofta på rådmannen Markus Mickelssons hustru Catarina Jacobsdotter. Av protokollen att döma var hon en högmodig kvinna som till makens stora förtret inte hade samma syn på lag och ordning som han själv. År 1695 dömdes hon exempelvis till att böta 100 daler silvermynt för att ha knuffats, bråkat och fört oväsen i kyrkan. Vid rättegången tvingades av förklarliga skäl den generade maken dessutom tillfälligt avstå från sin position som rådman. Det utdömda bötesbeloppet var helt omöjligt för familjen att betala varför Catarina i stället fick plikta med fängelse ”vid vatten och bröd” under en månads tid, något som måste ha upplevts som än mer penibelt för maken. (Den oerhörda bötessumman kan sättas i relation till de 120 daler silvermynt som deras hus och tomt värderades till enligt bouppteckningen från år1697. Likaså betingade deras tre kor ett totalt värde av 13 daler silvermynt.)

    Catarina kom emellertid att hamna i än värre klammeri med rättvisan tre år senare - något som hennes då avlidne make inte behövde uppleva.

Till sin hjälp i hushållet vid denna tidpunkt hade Catarina en piga vid namn Börta Pedersdotter. Som man förstått av tidigare protokoll måste rådmansänkan ha varit en mycket styvnackad dam, men när hon anställde Börta torde hon ha fått in sin jämlike i huset. De båda kunde uppenbarligen inte dra jämnt och efter en tid tog Börta i stället anställning hos borgaren Lars Lind. När hon väl installerat sig hos sin nya arbetsgivare lämnade hon in en stämning till rådstugan där hon krävde Catarina på sin lön som inte betalats ut. Pigans fullmäktige, Lars Andersson i Tröinge, förklarade att Börta begärde att få 7 daler silvermynt i ersättning.

    Catarina vidstod visserligen att hon var skyldig pigan 6 daler, men sedan hade också Börta vävt tre kjortlar till sig själv under sin anställning. Hon hade även fått ”blommerat” sidentyg till en mössa värt 22 styver. Därutöver hade pigan slarvat bort en yxa för 16 öre. Det fanns därmed ett antal skulder som borde dragas från lönen, eller snarare såg Catarina det som så att hon redan fått ut en del av lönen i form av varor.

    Börta å sin sida menade att hon fått lov att väva i sin matmoders hus utan att något löneavdrag. Det vittnades också om att Catarina sagt att hon inte kunde umbära Börta utan lovat att hon skulle få väva under 14 dagars tid i huset innan hon trädde i tjänst, utan att pigan skulle behöva betala något eller att Catarina skulle ”decourtera” något på hennes lön.

    Börta hävdade också att det blommiga tyget var en gåva från matmodern, något som rådmansänkan kategoriskt förnekade.

    - Jag har inte givit henne tyget. Det kan jag gå ed på, hävdade hon.

    Börta hade dock låtit kalla Lars Linds dräng, Hans Olsson, som med handen på bibeln svor att han förlidet år varit hos Catarina och druckit en potter öl och då hört rådmansänkan säga att hon skänkt sin piga det omtalade tyget.

    Catarina hade uppenbarligen inte varit helt sanningsenlig utan tog nu tillbaka vad hon sagt tidigare och kunde inte förneka att det var en gåva.

Rättens utslag blev naturligtvis att Catarina fick betala ut lönen, fast med diverse avdrag för bland annat vävningen och yxan. Därutöver fick änkan ta hand om Lars Anderssons räkning om 3 daler och 17 öre för att ha bistått Börta under rättegången.

Efter att ha läst detta domslut kan man förledas att tro att de båda dragit ett streck över vad som hänt. Så var nu inte alls fallet. Det dröjde inte mer än en vecka innan Catarina kontrade med att instämma Börta för våld som hon skulle ha begått mot henne under sin tjänstgöringstid. Catarina hade fått en skada i handen och för detta krävde hon ersättning. För att bevisa sina påståenden lät hon Peder Andersson på Steglehög ”effter aflagd Eed på book” berätta om hur det gick till när han tillsammans med Börta arbetade på logen med att kasta hö. Enligt hans målande utsago skedde ungefär följande:

Pigan stod innanför dörren i förstugan till bostadshuset (”bullestufwan”) och matmodern utanför. De båda slet ilsket i varsin ända av ett täcke. Bråket tilltog och Catarina drog Börta i håret medan pigan försökte komma loss genom att greppa rådmansänkans händer. Hon tryckte sedan upp sin matmoder mot väggen i förstugan. Catarina försökte sparka sig loss men Börta höll henne så nära inpå sig så att hon inte kom åt att röra benen.

    - Vill du slå mig? vrålade Catarina.

    - Ney, men Jagh will intet slå Eder, men iagh Will Weta hwarföre I skall slå migh? skrek Börta.

    Därefter släppte de varandra men samtidigt blev tonen allt hätskare. I rummet låg en yxa och den ursinniga Catarina greppade efter den. Med yxan i handen och en vilt stirrande blick kom ett riktigt obehagligt genmäle till pigan.

    - Iagh skall se dit hierta blod!

    Nu tyckte Peder att det var hög tid att ingripa innan någon blev allvarligt skadad. Han rusade fram och greppade om Catarinas arm och fick fatt i yxan som han också kunde ta ifrån henne.

    De tre gick sedan in i stugan men stämningen var fortfarande mycket hotfull. Rådmansänkan fortsatte att vräka ur sig otidigheter och beskyllningar.

    - Din Sacramenska hoora och tefwa! Du har stulit talg från mig. Jag såg några stycken i din kista. (Det ålderdomliga ordet täva har betydelsen hynda eller otuktig och ovettig kvinna och användes som ett skällsord.)

    Börta gav direkt svar på tal:

    - Ni har stulit ull från mig i min kista.

    - Du är mitt vittne till detta, ropade då Catarina till Peder.

    När allt så småningom lugnat ned sig tillkallade Catarina den medicinskt kunnige Börje Nilsson i Oktorp som fick undersöka hennes vänstra hand. Han konstaterade att leden och senorna på fjärde fingret från tummen var ”förkrossade” och handen i sig själv var svullen.

Börje Nilsson fick inför rätten vittna om skadorna han behandlat men ombads även att på nytt syna handen för att se om den läkt, eller ”igien restituerade” som skrivaren elegant formulerade sig. Efter en noggrann undersökning menade Börje att skadan läkt men att senorna ännu inte nått sin fulla kraft, men att handen med tiden skulle bli frisk igen.

    Dessa vittnesmål stärkte måhända misstankarna om att rådmansänkan kunde ha fått sin skada i handen efter grälet med pigan samt det faktum att pigan inte uppträtt korrekt mot sin matmoder, men samtidigt ställdes Catarina i ännu sämre dager. I själva verket avslöjades här en hel rad med brott som hon i vredesmod själv gjort sig skyldig till.

    Catarina pressades på frågan om hon verkligen hotat pigan med yxan, och detta tilltag kunde hon inte neka till.

    Börta kunde å sin sida förklara var talgen kommit ifrån. Hennes svåger Knut Larsson i Tågarp hade nämligen begivit sig från Vinbergs socken till rådhuset och sade att han under ed kunde försäkra att Börta fått varorna från honom.

    När rådmansänkan slutligen lämnade in en räkning på 10 daler och 12 öre till rätten för sina omkostnader insåg hon nog redan att det inte skulle bli pigan Börta som skulle dömas att betala dessa utlägg.

När det blev dags för rätten att avsäga sin dom tog man fasta på vad rådmansänkans eget vittne, Peder Andersson, egentligen hade berättat om. Ur hans redogörelse framgick det varken om eller hur Börta tillfogat Catarina någon skada, ej heller kunde han förklara vad trätan mellan kvinnorna berodde på. Däremot var det otvivelaktigt som så att han förhindrat en stor olycka genom sitt ingripande när han tog yxan från rådmansänkan. Likaså hade Catarina brukat svordomar samt kommit med ärekränkande beskyllningar genom att kalla pigan tjuv och hora. Då rådmansänkan nu varken kunde påvisa att pigan stulit, än mindre visa att hon gjort sig skyldig till att vara något ”hoorestycke” så dömdes Catarina att betala 6 daler silvermynt för vardera beskyllningen.

Catarinas häftiga humör ledde således till att hon återigen tvingades böta en ansenlig summa pengar. Denna gången var det hennes eget vittne som satte krokben för henne.

    Nämnas bör att detta inte var första gången som Catarina uppfört sig på detta sätt. År 1687 hamnade hon i en häftig ordväxling med jungfrun Annika Björnram. När humöret rann över hos rådmanshustrun greppade hon en kniv som hon riktade mot Annika samtidigt som hon skrek ”diefwelen besplitta migh om iagh icke rät nu skall see dit Hiertablodh”. Catarina tycks således inte ha besuttit alla de egenskaper som en aktad dam i staden borde ha.

    Genom mantalslängderna väcks misstänken om att det inte var lätt att vara piga hos rådmansänkan. Hon tycks ha bytt tjänstefolk så gott som varje år. Måhända var inte trivseln på topp i huset.

    Catarina bodde kvar i Falkenberg till omkring 1715 då hon flyttade till Ystad.

Editerad av: Jan-Olof Sandberg (2019-01-06 17:58:55)