Essingeöarnas Hembygdsförening

Tjäna pengar på 50-talet

En grabbs hågkomster från Storan.

På 50-talet var Stora Essingen ett paradis. Livet flöt lugnt, ingen trafik att tala om och som nioåring hade man många kamrater runt om på gårdarna. Man brydde sig om varandra och hade respekt för de äldre, och kanske speciellt för Polis Nilsson, (”snut-nisse”) som ofta dök upp på ön med sin hund Klang. Då höll man sig lugn och väntade tills han passerat innan man kunde palla äpplen eller hitta på något annat bus.

Badstrandsvägen med småbutiker på 40-talet. Vykort Pressbyrån, beskuret

Man ”tillverkade” sina egna leksaker av material man hittade i källare eller på andra ställen där folk slängt sina trasiga saker. Till skillnad mot idag, då allting är färdigproducerat. Men det fanns mycket kul saker att köpa hos PO på Essingestråket, eller i tobaksaffären bredvid Ankarstadsaffärerna, som serietidningar (Vilda Västern för 25 öre) eller godis. Men det kostade pengar. Det gällde att hitta på sätt att tjäna en slant, bara man visste hur. Med tiden kom man på ett och annat sätt även om man bara var nio- tio år. Här några exempel:

Jag bodde på Badstrandsvägen 27 och precis bredvid porten låg ett skrädderi. Efter skolan dök jag in där och undrade om ”det fanns nå´t? Skräddaren var en liten rund gubbe med klurigt leende och glasögon som åkte upp och ner, (alla över de trettio var gubbar som jag såg det i den åldern). Han sydde upp och sydde om allt möjligt, var snäll och i regel hade han något paket till mig med färdigsytt som skulle till någon på ön. Han kände igen mig som bodde i porten bredvid, vilket var en fördel för mig. Så jag knallade ofta iväg till alla möjliga portar och hus och levererade paketen. Storan var ju större, så det kunde bli långa vägar att traska. Det brukade bli en välkommen slant vid dörren. Större eller mindre.

Ankarstads Livsmedel hade också ”skubb” ibland. Men där fick man passa sig för de äldre pojkarna, som med sin budcykel hade ”första tjing” på leveranserna. Så när de äldre cyklat iväg, passade man på och smita in i butiken och ibland blev det något mindre skubb. Det var mycket tyngre att bära matvarorna, men det gjorde man gärna. Ibland fick man ta betalt i dörren av kunderna, så man hade en handskriven lapp med sig och en portmonnä, som man höll hårt i på tillbakavägen för att redovisa. Om dom inte handlade på ”krita” vilket var vanligt på den tiden. Det brukade bli en slant där också. Man bockade artigt då man fick slanten, för det kunde ju hända att man kom tillbaka till samma hushåll som ofta ringde in sin beställning. En del räknade igenom varorna man kom med så att det stämde med lappen. Fanns det inget skubb just då, så kunde man få skotta snö eller sopa utanför butiken. De tomma trälådorna tiggde man till sig för att snickra ihop någonting hemma i källaren.

Gorvak Plastlager, på Essingetorget, var också ett ställe där jag kunde få hjälpa till ibland efter skolan. Jag fick tipset på jobbet genom en Nisse Fridström, som var årsbarn med mig och vars släkting ägde firman. Men det talade jag inte om för någon annan. Det var ett eftertraktat jobb som jag ville behålla för mig själv. Man skulle mäta upp och packa in plastslang, tätningslister och en massa annat ur lagret enligt orderlistor. Det kunde ta ett par timmar eller mer men gav några kronor som var bra betalt för en tioåring. Ägaren kollade mycket noga och skötte man jobbet, så fick man komma tillbaka fler gånger. Och naturligtvis var man lika noga.

Fram mot jul, så blev det granbärning från idrottsplatsen eller mitt emot Ankarstadslängan. Några varmt vinterklädda likasinnade pojkar samlades hos granförsäljaren för att invänta någon tant som ville ha sin gran hemburen. Och det var det ofta. Även om det var långt att gå ibland, stickigt genom de stickade vantarna och tungt att traska i snöovädret, så var det värt besväret – ibland. Man hoppades på en slant vid dörren. Det gällde att titta ut rätt offer. Tanter med pälskappa som verkade ha gott ställt, var givetvis intressanta till en början. Men dessa lärde man sig snart att undvika. De var snåla och kunde på sin höjd offra en tjugofemöring till granbäraren, utan ett vänligt ord på vägen. Om hon över huvudtaget gav någonting alls. Medan de ”vanliga” människorna kanske gav en hel krona och kanske till och med ett glas saft. Och till och med ett tack! Den attityden har följt med genom livet.

Men då kunde man i alla fall få ihop en julklapp till ”stabben och stomman” och givetvis en kul grej till sig själv. Kanske från PO, på Essingestråket, som hade ett stort utbud med saker, eller ”tobbix” berdvid Ankarstad. Det var inga större summor man fick ihop, men det var kul att tjäna pengarna själv och lärorikt att lära känna olika människor på ön. Ibland gick man till posten på Badstrandsvägen och satte in lite på sparbanksboken. Där sattes in ett ”frimärke” och en stämpel och så räknades summan ihop eftersom och det blev ju ränta. Det blev nästan som en tävling att visa upp boken för kamraterna och jämföra hur mycket man sparat ihop.

Badstrandsvägen på 40-talet. Vykort, beskuret

Så slutade jag skolan, och nu gällde det att hitta ett jobb på riktigt. På den tiden var det inga problem att skaffa arbete. Det fanns mycket gott om arbetstillfällen och mycket att välja på. Var man inte riktigt säker på vad man ville bli, så fanns det möjlighet att prova på olika yrken. Och man var ju arbetssugen. Kompisarna som redan hade jobb och tjänade pengar och köpte kanske en moped, till exempel, som dom drog runt med på Essingen och gjorde de ”arbetslösa” riktigt avundsjuka. Så tjäna pengar var hägrande. Om även inte just till en moped, så i alla fall bara komma ut i arbetslivet som alla andra.

Då blev det ofta jobb i stan och man fick ta cykeln med sin mattermos eller tog 96: an vintertid. Jag fick mitt första jobb på Essingen hos Carl Lamm Adressmaskiner och cyklade runt i stan med en låda på pakethållaren, full med verktyg och annat, och bytte färgband och lagade kontorsmaskiner på diverse kontor. Jag minns en gång, då jag fick cykla in till stan med en tioliters dunk för att hämta fotogen. Strax vid Dagmars konditori nära Västerbroplan, tog benet tag i den svängande dunken och jag och cykeln for i gatan. Jag skrubbade upp högerarmen ordentligt och gick blödande in till konditoriet och blev omplåstrad – och cyklade vidare till en mack och sedan tillbaka. När jag kom fram till företaget såg man hur det stod till och jag fick ledigt resten av dagen med full lön.

Senare valde jag att bli fotograf och musiker. Men jag kommer gärna ihåg skubben på Storan och tänker på alla vänliga människor jag mötte då jag tar en promenad idag. Och promenera omkring på ön gör jag gärna – och minns.

Av Leif Karlsson
Lillan 1941-
Storan 1946-