Text: Jahn Charleville

Den hittills svåraste olyckan i Stockholms lokala busstrafiks historia inträffade för 74 år sedan, 1948. En olycka som hade flera olyckliga ingredienser – var och en kända men inte förutsedda i ett sammansatt skeende.

Från starten 1928 och 20 år framåt tjänade Stora Essingebron Essingeborna väl. En till 30 km/h begränsad livsnerv. Men klockan 08:17 den 24 november 1948 inträffade det som många Essingebor länge fruktat. En fordonskollision mitt på den smala bron. Den morgonen var det trådbuss 96 som på väg från ändhållplatsen Norra Bantorget ut till Storan mötte en medelstor lastbil (en Leyland av 1938 års modell) med fyra ton slaggplattor från Santorin-verken; det vill säga pappersbruket nedanför Broparken på Storan. Bussens högra hjulaxel hakade i lastbilens bakre högerhjul. – Det rådde vänstertrafik på den tiden.
Sekunderna senare var katastrofen ett faktum. Bussen krängde tvärt åt höger och for till hälften rakt genom broräcket. Tvekade någon sekund och tumlade sedan rakt ned mot det askgråa vattnet … med elva passagerare och bussföraren. Det blev ett fall på cirka 15 m. Bussen sjönk snabbt mot den dyiga bottnen på cirka 17 m djup. Alla passagerarna slungades runt, fönsterrutor krossades och bussen vattenfylldes därför snabbt.

Två personer lyckades på något oförklarligt sätt ta sig ur bussen och simma upp genom det kalla vattnet mot den ljusnande ytan. De observerades av vittnen på stranden intill, men bara en hann nå ett brofundament innan kylan förlamade simtagen. Två telegrafarbetare lyckades dra upp den 30-årige försäljaren Börje Carl Holm i säkerhet. Holm hade bostad på Essinge Brogata 22, men han fördes skyndsamt till S:t Görans sjukhus för snabb vård. Han hade lyckligtvis bara fått smärre skärsår men var mycket nedkyld och svårt chockad av den traumatiska upplevelsen med kampen för sitt liv. Även lastbilens chaufför, Oskar Johan Mauritz Franzén och hans medpassagerare klarade sig. Helt oskadda.

Efter cirka 8 ½ timme lyckades bärgarna få upp bussen ur djupet. Det var en stor pontonkran (föregångaren till dagens Lodbrok) som gjorde lyftet. Väl uppvinschad transporterades bussvraket sjövägen till Oxhålshamnen på Storan, där bussen avsattes för inspektion och omhändertagande av de omkomna.

Upplagt för tragedi

Utredningen pekade på att olycksbussen hörde till det fåtal trådbussar som hade pedalsystemet spegelvänt. Kände en förare inte till detta och ville bromsa genom att trycka på den högra pedalen, ja då ökade i stället strömtillförseln och därmed farten. Olycksbussen var vänsterstyrd (busstyp F2), vilket vid rådande vänstertrafik gjorde det svårt att i smala passager se exakt hur mycket luft man hade till mötande fordon. (Buss 96 var annars vanligen av F1-typ = högerstyrd.) På olycksbron hade bussarna vid möte bara centrimetrar att ”vinka på”. Lägg därtill att den mötande lastbilen på sitt bakre hjul hade en fälg modell äldre med utstickande muttrar.

En annan omständighet i olyckskedjan var att föraren (Alfred Lelgus) inte hade kört just trådbuss på flera år, även om han ursprungligen var bland de första på 1940-talets början som blev inskolad på denna typ av buss. Han skulle dessutom inte ha kört trådbuss denna ödesdigra dag och han hade i all hast fått hoppa in som extraförare. – Efteråt kunde utredarna lakoniskt konstatera: Det var som upplagt för en tragedi.

Själva bussolyckan krävde elva människors liv. Men det var snubblande nära att ytterligare ett liv hade ändats. Och det på själva bron. En ung mamma kom på bron från Storan dragandes med sin barnvagn. I vagnen låg hennes ettåriga dotter. Plötsligt ser mamman strax framför sig kollisionen. Instinktivt rycker hon upp dotter Carina ur vagnen och kastar sig åt sidan. Sekunden senare krossas barnvagnen av en avflygande slaggplatta från lastbilsflaket, när flaket slets bort från lastbilen.

Mycket skrevs i allehanda aviser vid tiden efter olyckan.

Läs mer i vår bok Lilla Essingen - från sommarö via industriort till attraktiv sjöstad.
Boken säljs bl a på ICA Essingen, Lilla Mamsens bageri och Salong Kassar.