Text: Jahn Charleville

Öar blir isolerade om inte broar finns. Gärna båttrafik, men tunga transporter och bussar kräver tåliga broar. År 2017 var det 110 år sedan första bron tillskapades för Essingebornas väl, eller som behov för två till Lillan inflyttade industrier. Med broar följde möjligheten att bebygga bägge Essingeöarna. Men tillblivelsen av en stor trafikled tvärs över Lillan har inte fått alla öbors kärlek. Buller och avgaser är inte bra för kärlek.

Att bo på en ö brukar kunna kännas isolerande, om det innebär svårigheter att nå trakter där människor kan göra sina uppköp och få tillgång till annan service. Även avsaknad på kyrklig verksamhet innebar problem. Något som framför allt gällde före broarnas tid.
Lillan var en bergig och brant ö ända in på 1900-talet och var därför inte lätt att ta sig till och från. Öborna fick länge förlita sig till sällangående båttrafik för att till exempel nå torghandeln vid Kungsholmstorg. Eller närmsta kyrka.

I slutet av 1800-talet tillskapades dock en dragfärja för att någorlunda avhjälpa isoleringen. Närheten till Mariebergsområdet gjorde att färjevägen drogs från det intilliggande så kallade Bellmansro, det som senare blev Luxgatans östra del (hette då Hugo Mattssons väg) över till Essingevägen förbi Klastorpshusen (var ursprungligen fyra-fem). Kapaciteten och regulariteten var dock inte stor. Lägg därtill att få hade egna roddbåtar. Därför önskade öborna en bättre kommunikationsled – en bro, till exempel. Vattenavståndet var ju som sagt inte så stort.

När så Primusindustrin 1906-07 flyttade till Lillan fick öborna sin första bro, en ”present” i betong. Den blev färdigbyggd 1907 och fick samma sträckning som dragfärjan hade haft. Det var en lågbro med 5 m bredd. Dess mittparti av metall kunde öppnas/svängas åt sidan, så att båttrafiken kunde släppas förbi. Bron bekostades av privata medel, det vill säga av Primusföretaget. Denna ”livlina” fick tjäna såväl Lilla som Stora Essingeborna i 30 år. Bron anslöt till Hugo Matssons väg, som senare namngavs som Luxgatan och blev tillsammans med Disponentgatan och dess förlängning Primusgatan öns huvudgator.

Mot sydväst och grannön Storan finns ett bredare sund som fram till år 1917 inte kunde betvingas med något annat än båt. Om nu inte sommartidens varmare vatten lockade hugade att ”krossa kanalen” med djärva simtag. Ibland modigt, ibland dumdristigt.
Efter det att Stockholm stad 1916 inkorporerat såväl Lillan som Storan från Sollentuna härad blev behovet av en bättre och mer permanent förbindelse mellan öarna alltmer påträngande. Med Stockholm stad som ansvarstagare följde förpliktelser av olika slag; kommunalt vatten, elektricitet och kommunikationer.

Fortsättning följer i vår bok Lilla Essingen - Från sommarö via industriort till attraktiv sjöstad. Läs om de kommande broarna som invigdes 1928 och 1936 och Essingeledens framfart. Mycket har hänt!.
Boken finns bl a hos ICA Essingen; Lilla Mamsens bageri och Salong Kassar.