Min grönskande sommarö – barndomsminnen från Lilla Essingen på 1890-talet



En unik, mycket intressant ögonvittnesskildring från Lilla Essingen på 1880 och 90-talen nedtecknad av sommarbarnet Alrik Kjellgren med hans barnbarn Ture Rangström som ciceron.

Alrik Kjellgren, skriver Ture Rangström, heter min morfar som var skådespelare vid Strindbergs Intima teater i början av förra seklet. Alrik dog 1964. Han hade innan dess hunnit berätta om sina fantastiska möten med August Strindberg och sitt liv i Stockholms teatervärld i olika sammanhang.

Jag håller på att skriva en bok om allt detta som bygger på Alriks egna minnesanteckningar. Mycket av det han beskriver är ren och skär Stockholmiana. Inte minst hans roliga beskrivningar av det återkommande eviga sommarlovet på Lilla Essingen på 1880 och 90-talet. Alrik nedtecknade sina minnen under olika perioder av sitt liv. Hans skrivhäften har varit på vift men har nu återbördats till undertecknad som har ställt samman materialet och fungerar som vägledande ciceron när memoarerna fylls av berättarglädje.

Kanske kan Alrik Kjellgrens sommarberättelser från Lilla Essingen komma till glädje under dessa pandemiska tider då nästan alla har gått i ide. Det är med stor tacksamhet och glädje som Essingeöarnas Hembygdsförening kan publicera berättelsen på vår hemsida och i andra sammanhang, som värdefullt komplement till föreningens bok från 2019 om Lilla Essingen, från sommarö via industriort till attraktiv sjöstad.

Image

Alrik Kjellgren och Ture Rangström på Törnsholmen. Foto ur Kjellgrenarkivet.

Min grönskande sommarö

Så blev det äntligen sommar. Samma år jag föddes (1884) hade familjen Ullstedt och familjen Kjellgren hyrt ett sommarnöje på Lilla Essingen som vi kom att vistas i under många underbara somrar. Det var ett stort reveterat stenhus i två våningar med stora glasverandor. Den ena fasaden vette utåt segelleden. Den andra hade utsikt åt Tranebergsfjärden och Kungsholmslandet. Vi bodde en trappa upp i den del som vände sig mot segelleden. Villa ”Borgen” var det krigiska namnet på detta storslagna sommarbonade lusthus.

Första tiden beboddes villan av fyra familjer. På nedre botten huserade trikåhandlaren John Hultenberg som i sitt andra gifte var gift med Olga Sturzen-Becker som var dotter till skalden Oscar O.P. Odd – mer känd som Orvar Odd - om det nu säger någon något nuförtiden. Den snälla Tant Olga hade med sig barnen Axel, Ellen och Hugo från ett första gifte och även döttrarna Nanna och Tora från sitt andra gifte. Tora var lika gammal som jag. Vi blev mycket förtrogna allteftersom somrarna gick.

Image
Image

Alrik Kjellgren 1894 och flickvännen Tora Hultenberg. Foton ur Kjellgrenarkivet.

I den andra våningen bodde min gudfar och gudmor Theodor och Sofie Nyström. Han var före detta vinhandlare. Våningen en trappa upp ockuperades av familjerna Ullstedt/Kjellgren med mormor Maria Carolina och mina två morbröder samt alla mostrar och jungfrur. Morbror John med fru och dotter Tora bodde vägg i vägg. Vi kunde knacka till varandra. Vilket vi gjorde. Där fanns också plats för mormors alltiallo fröken Charlotte Wennerström. Mamma och pappa och jag och Anna hade vår del av våningen. Anna brukade dela rum med Ellen Hultenberg som var hennes bästa vän och skolkamrat. Även Rosita och en annan jungfru tillhörde de boende med egna sängplatser. Jag tror även King hade sin sommarkorg i ett hörn.

På andra sidan huset med utsikt åt Kungsholmslandet bodde tapetserarhandlare G.A.L. Svenssons änka tant Beda med sina tre barn Karl Gustaf, Alma och Elsa. Till det hushållet hörde även tant Mina Feilitz som senare gifte sig med snörmakaren Stenström. Vi var inalles 29 personer och några husdjur. Aldrig färre. Ofta flera. Vilket bevisar husets storlek. De flesta var släkt eller vänner med varandra. Många hade koppling till tapetserarverksamheten. Men vem brydde sig om arbete? Nu var det midsommar på den grönskande ön.

Friska Mälarvindar sveper in i Alriks memoarer när han och familjen Kjellgren nalkas den grönskande ön Lilla Essingen som väntar i sommarvärmen. Ångbåten ”Filadefia” stannar vid alla bryggor. Själv skriver jag dessa rader på min balkong på Stora Essingen med utsikt över Oxhålsdjupet och Mälarens oberäkneliga vågspel. Båtar av alla de slag kör fram och tillbaka i sundet. Vi befinner oss klassisk mark. Både Bellman, Almqvist och Strindberg rundade tvillingöarna på sina färder kors och tvärs i livet. Passagen stämmer till lyckokänslor och lyrik men också till sorg och farväl.

Som vanligt vill Alrik undervisa oss i konsten att ta tillvara det goda livet. Hans naturbeskrivningar av den genomprunkande lilla Essingeön med sina villor och badhus är överdådiga. Familjen firar midsommar och arrangerar kräftskivor och fyrverkerier. Man lyssnar på brunnsorkestern med tyska musikanter som konserterar och framför ”Den glade kopparslagaren” som tycks liva upp hela släkten i generationer. Lille Alle som är son till en mässingshandlare dras till blänkande bastubor, trumpeter och esskornetter när solen speglar sig i de väl–putsade instrumenten.

Den stora skaran barn befinner sig på en förtrollad ö i Mälaren där man får leka och röra sig ganska fritt men ändå under uppsyn. Alrik hinner medverka i minst två allvarliga drunkningstillbud. Han räddas av syster Anna – vem annars? Hon hittar honom bland annat på botten utanför ångbåtsbryggan. Riktigt illa håller det på att gå när den lille Alrik får midsommarstången i huvudet och ligger avsvimmad i två dagar. Enligt egen utsago ändrade han hårfärg den sommaren och fick senare en begynnande flint som utgick från nedslagsplatsen av nämnda majstång. Eftersom Alle som vanligt komprimerar och reducerar sina upplevelser och förtätar tiden så är det för det mesta vackert väder och en tillvaro fylld av ferielycka och sommarfester. De stora villorna i grannskapet ruvar i grönskan och bär namn som ”Idasro”, ”Sans  Souci” och ”Montebello”. Alrik tar till orda:

Image

Ångfärjan ”Angantyr” på Essingelinien omkr 1912. Foto via G Hillbos släktarkiv.

Ni senare tiders barn kan inte i er djärvaste fantasi förstå vad denna vackra ö en gång betytt för de priviligierade stockholmare som hade lyckan att äga eller hyra ett sommarnöje så nära inpå staden men ändå på behagligt avstånd från smuts, larm och dån. Platsen är fullkomligt idyllisk. Klockan 9 går ångslupen ”Filadelfia” från Riddarholmen på traden Marieberg, Essingeöarna och Alviken med stopp på mellanliggande bryggor. Kaptenen heter Kalle Pettersson. Han är ung och stilig. Fartyget kör med full fart rätt nära land så svallvågorna sköljer över stränderna och de solbadade stockholmarna. Så krokar man fast vid bryggan på Lilla Essingen. Paket och vattenflaskor bärs i land. En hop med unga skrattande flickor och jungfrur står och väntar på posten med spänning. Många av dem har fästmän i staden. De hoppas på en hälsning och några kärleksfulla ord. Sommaren är lång och trånande. Man vinkar adjö åt den populäre kaptenen och hoppas på bättre tur nästa gång. Fartyget försvinner runt udden med kurs mot Oxhålet och Stora Essingen där ännu flera jungfrur förmodligen står och väntar.

Folket lämnar bryggan. Jag ser hur koppartunnorna med vatten bärs iväg upphängda på käppar mellan flickorna. Vägen är lång och backig även om ön heter Lilla Essingen. Mormor tycker att det är för eländigt med dricksvattnet som man måste ta från staden när man har hela Mälaren runt om att ösa ur. Men det källvatten som finns i brunnarna på ön är i privat ägo.

Image

Vykort med Färjstugan nära ångbåtsbryggan. Foto via Lars Malmquist.

Jag vill minnas att bredvid bryggan på Lilla Essingen växte det en stor ek som kallades ”Bellmanseken”. En medaljong föreställande Carl Michael Bellman var fastsatt på trädstammen. Det påstods att Bellman hade diktat Fredmans Epistel No 48 just på denna plats. Det är den epistel ”Hvaruti afmålas Ulla Winblads hemresa från Hessingen i Mälaren en sommarmorgon 1769”

Image

Bellmansro med "Bellmanseken", beskuret vykort, Carl A Nilsson.

Senare i livet har jag stött på andra ståtliga ekar på andra vackra platser där det påstås att samma skald har skrivit samma epistel just där. Att dikta under ett träd är ingen dum idé. Solen glimmar blank och trind lite här och där…

Essingesommarens höjdpunkt

Det priviligierade livet under svensk sommarhimmel tycktes vara utan ände. Dagarna är svåra att skilja från varandra. Åren hakar i varandra. Lekarna blir vildare och farligare. Alrik som snart ska börja i folkskolan ser fram emot att kunna säga att han nästa år har sommarlov på riktigt. Hans mamma och morbror Alfred har allt som ofta rest in till staden för att hålla igång affärerna och planera hösten. Nu nalkas sommarens sista lediga dagar.

Alriks pappa August Kjellgren sitter på uteverandan när det skymmer och röker så det bolmar. Han pratar inte så mycket. Sitter för sig själv. Ögonen är slutna och andningen är lugn. Kanske lyssnar han på ljudet från ångbåtarna som paraderar på väg in mot Riddarholmen med kvällssolen från aktern. Man har redan hört vingslagen från de första oroliga flyttfåglarna som bestämt sig för att sätta sträck över Essingeöarna för att dra söderöver. Sommaren gulnar och resignerar så sakta. De starka unkna dofterna vid strandkanten signalerar övermognad och förruttnelse. Vimpeln på lusthustaket slokar och har bleknat. Den har slagit knut på sig själv och är urblåst och måste bytas. Kräftlyktorna hänger på sniskan och väntar på att packas ned för denna gång. Det kolsvarta vattnet i Mälaren är fortfarande varmt och badbart. Det är aldrig för sent att ta ett kvällsdopp.

Pappa August stoppar sin pipa med ”Tjäders Melanche” och försvinner in i nya rökmoln. När han vaknar till är det redan mörkt och dags att gå och lägga sig på riktigt. Eller kanske gå upp och möta en ny dag. Eller tända pipan igen och tänka på saken…

En av de sista sommardagarna arrangerar Lilla Essingens tillfälliga simklubb ”En stor briljant uppvisning” av bestående av konstsimning och simhopp från taket på grosshandlare Mattssons badhus. Man har övat hela sommaren och ibland fått hjälp och instruktioner av Alriks morbror Alfred Ullstedt som inte bara är en skicklig möbeltapetserare utan samtidigt en prisbelönad professionell konstdykare och vattenkonstnär.

Image

Simföreningens uppvisning 1887.

Utöver att vara möbeltapetserare försörjer sig Alfred Ullstedt som simlärare på Strömbadet. Man känner igen honom på långt håll. Det är han som då och då drar sig i örsnibbarna och hoppar på ett ben för att tömma ut Riddarfjärdens vatten. Alfred är simhoppare av internationell klass. Han omkom 1891 vid en tragisk olycka i Hamburg när han skulle övningshoppa en tidig morgon. Ingen hade varnat honom att bassängen innehöll för lite vatten. Alrik berättar med inlevelse om sommarens höjdpunkt på Lilla Essingen då inga ledsamheter kunde störa sommarledigheten.

Image 
Image

Alriks farbror Alfred Ullstedt på torra land. Hoppuppvisning på Strömbadet. Foton ur Kjellgrenarkivet.

”Under uppvisningen utförs musik av musikdirektören och brandsoldaten Alle” utlovades det på affischen som satt uppsatt vid ångbåtsbryggan. Vad är en simföreställning utan ackompanjemang av dramatisk musik? Som barn hade jag en ovanligt hög och stark sopranstämma och därtill gott musiköra. Detta gjorde att jag med tänderna pressade mot underläppen kunde få fram toner likt en kornett. Satte jag så lite spott till kunde jag samtidigt åstadkomma något som liknade en understämma utförd på althorn. Höll jag därtill en pinne i handen och låtsades vara dirigent som stampade takten med fötterna kunde jag uppträda som en hel orkester. Det såg roligt ut dessutom. Jag hade därutöver en liten handpumpbrandspruta med mig som också gick att musicera på. Den kunde pipa och fisa på beställning. Jag vill minnas att jag även spelade på kam och på vasstrån och näckrosblad till allas förtjusning. När det började skymma syntes marschallerna som vi tänt i strandkanten och på badhusets olika avsatser. En höjdpunkt i programmet var – förutom då morbror Alfred gjorde några vackra hopp från taket med facklor i händerna – när moster Elin kom glidande på rygg som en skön lättklädd sjöjungfru placerad på en illuminerad flotte dekorerad med näckrosor. Då spelade jag ”Näckens polska” så känsligt jag kunde.

Image

Trädgårdsfest. Foto via G Hillbos släktarkiv.

Det var en lycklig tid på min grönskande sommarö fylld till bredden av sorglösa minnen. Trädgårdsfesterna avlöste varandra, de öboende familjerna slog sig samman och arrangerade så kallade sexor. Man dukade långbord på vår gårdsplan och det sjöngs och spelades. När krocketspelet blev för enformigt spelade man kägelspel på den alldeles nybyggda banan. Där kunde herrarna dricka whiskygroggar. Jag och min kusin Tora Hultenberg letade hasselnötter i de enorma hasselsnåren. Vi hittade kattguld i torra stubbar. Tora var min allra käraste lekkamrat som jag höll ihop med från morgon till kväll. Vi var så sammanlänkade att jungfrurna och pigorna kallades oss för ”gubben och gumman”. Vi klängde i träden och klättrade i bergen. Ibland kröp vi upp i knät på vår snälla mormor Maria Carolina som även lyssnade när man kallade henne farmor Maria Carolina. Där satt vi och åt hallon och hörde mormor/farmor berätta om alla öden och äventyr som vår släkt hade varit med om.


Tyfonen

När mina föräldrar åkte till stan för att arbeta med tapetserarverksamheten var det meningen att mostrarna Alma och Elin skulle ha uppsikten över mig som fick stanna kvar på Lilla Essingen. Min syster Anna hade hunnit att fylla 14 men hade ingen större lust att övervaka sin lillebror. Hon var upptagen av att umgås de jämnåriga ungarna på ön. Mostrarna var typiska borgaflickor lite till åren komna. De var ogifta och rättskaffens men hade föga sinne för ett barns lekar och behov. Jag var mest till besvär kände jag. Man kan inte säga att de var direkt hårda i sin stränga moralitet. Men man kan absolut inte säga att de var mjuka och omtänksamma mot en liten pojke som inte fyllt tio. Ibland var de rätt elaka – fast det har jag försökt att glömma!

Om inte mamma fanns till hands och min syster Anna var upptagen med sitt kunde jag alltid gå till tant Olga som var en varmhjärtad kvinna och mycket generös. Jag tror hon uppskattade väldigt mycket att jag kom så bra överens med hennes dotter Tora. Än idag minns jag tant Olgas vackra ögon, varma blick och välkomnande mjuka famn. Till skillnad från mina mostrar tyckte hon om att ha barn omkring sig. Tant Olga, Tora och jag såg fram mot varje ny dag. Tant Olgas make farbror Hultenberg var också en glad gamäng. Han var generös till naturen och älskade fester och kalas. Farbror missade inte en chans att visa hur oändligt kär han var i sin hustru Olga. De kramades och kysstes och skrattade. Då skrattade hela huset. Rodnade ibland då det klämdes lite för mycket.

Sommaren avslutades mycket obehagligt. Det var som om vädret ville sätta punkt för vår oförglömliga vistelse på lilla Essingen. Ge salut och ta farväl för denna gång. Essingeöarna drabbades av en tyfon. En överraskande virvelstorm som drog fram över Mälaren.

Morgonen är vacker. Det är söndag och förmiddag. Många sommargäster har redan lämnat ön. Mamma, mormor och morbröderna var inne i stan för att sköta affärerna. I villa Borgen är det för en gångs skull gott om plats. Man väntar in sommarens sista suck innan det är dags att stänga igen.

Solen glimmar just blank och trind den dagen. På fjärden ser man segelbåtar kryssa fram. Plötsligt – utan förvarning – drar konstiga mörka skyar över himlen. Det börjar blåsa alldeles oerhört. Det knakar till i takbjälkarna och hela vårt hus rister till. Vi rusar ut på balkongen och ser hur en stor gren från en tall brakar i backen ute på gårdsplanen. Sjön fräser som jag aldrig sett den göra. Någon springer in och hämtar en tubkikare. Vi ser en liten båt med många ombord utanför stranden vid Vänskapsudden. Styrman sliter med rodret och försöker hålla styvt upp mot vinden. Någon står på masttoften och försöker hala in focken. Moster Alma som är segelkunnig ser orolig ut. ”Sitt i båten! Vilka dårar! De seglar med fasta skot!”. Segelbåten kränger kraftigt och vi hör hur de skriker i sin nöd. Det låter otäckt. Det är skräck och ångest vi hör. I samma stund kommer en enormt kraftig byvind rusande som gör att båten pressas omkull. Alla hamnar i sjön.

Moster Alma skriker på tant Olgas stora pojke Axel som står nere på gårdsplanen. Tillsammans med några andra karlar från grannhuset springer man ner till bryggan där vår stora roddbåt ligger och gubbar. Man sätter ut dubbla årpar och ror så det lackar mot olycksplatsen. Det tar ganska lång tid i motvinden. Det är ett hårt jobb. En av karlarna får ösa hela tiden eftersom vågorna slår in i båten. Genom kikaren kan man se hur de nödställda klamrar sig fast vid båtkölen som ser ut som buken på en stor fisk. De vrålar ut sin nöd! Flera båtar är på väg ut. Det verkar som ingen av seglarna kan simma.

Väl framme lyckas Alma och Axel dra ombord de flesta. De är tre eller fyrastycken som ligger på durken – blöta och utpumpade. En ung pojke som huggit tag i relingen på vår båt hänger fortfarande utombords i vattnet. Till slut orkar han inte längre. Han släpper taget. Axel har gripit tag om hans huvud men orkar inte hålla fast när kroppen sugs iväg. Axel berättar efteråt hur pojken hade tittat honom vädjande i ögonen och försökt att säga något men inte fått fram ett ord. Munnen rörde sig som på en fisk när han sjönk.

Senare såg jag de räddade ligga dels i Hultenbergs kök dels i den långa korridoren utanför Nyströms våning i vårt hus. Alla filtar som kunde undvaras samlades in i hast. Rosita kokade varm mjölk och te. Chocken gjorde att de olycksdrabbade frös så de skakade. Det var som om de var sjösjuka. Några kräktes. De sluddrade när de försökte svara på frågor. ”Dom är berusade” förklarade Alma brutalt. Ute på fjärden hade man börjat att dragga efter den drunknade. Mälaren var alldeles stilla. Minnet av alla underbara somrar på Lilla Essingen förmörkades av den otäcka händelsen. Det var ett tragiskt skådespel som utspelades inför våra ögon. Man ville aldrig mer bada borta vid Vänskapsudden. Verkligheten gjorde sig påmint. Jag är glad att mamma slapp att uppleva den dramatiska tilldragelsen.

Image

Senare samma dag kunde vi bärga segelbåten och få den på rätt köl. Den låg vid vår brygga till långt fram på hösten. I tidningarna kunde man läsa om den förfärliga olyckan. En åttaårig pojke och hans pappa saknades. När våren kom nästa år och isarna ruttnade och gick upp berättade Moster Alma att man ännu inte hade hittat dom drunknade. ”Dom brukar annars flyta upp efter en tid” sa hon.


Epilog 1954

Vid en middag i sitt hem på Tyskbagargatan 5 i Stockholm har Alrik Kjellgren lång, långt senare ordnat en fest för lekkamraten och barndomsvännen Tora. Han skriver en rimmad minnesvers för att fira att båda har passerat 70 och fortfarande minns barndomens underbara somrar på Lilla Essingen.

TILL TORA
Minns Du ön för barndomsleken?
Barnaårens skira poesi?
Minns Du gamla Bellmanseken?
Klockberget där bakom villan ”Sans Sousi”?
Minns Du ”Filadelfia”?  Ja, just den slupen!
Dess kapten och pojken ”Hopp i land”
som på kända Mälardjupen
förde dricksvatten till Essings´strand?
Alla flaskorna och korgen
fylld med matvaror de bars på knagglig stig
utav jungfrurna till ”Borgen”
- sommarhem för både dig och mig.
Minns Du kulan i rabatten
med pion och löjtnantshjärta kring?
Minns Du visorna och skratten
från vår muntra ungdomsring?
Höstkalas med kräftor röda
uti minnets spegelbild jag ser
Skåltal som vid punchbåln flöda
Tidens stämning tavlan ger
På verandan hörs kvartetten sjunga
”Fröjd i hjärtan och pokaln”
medan Axel tar sig rätten
öppna dansen uti saln
Också vi var med i dansen
där vi i hast fick oss en sväng
Sen ”God natt” och sista chansen
skynda hem till Borgen och sin säng.
Ack, vår kära ”Lilla Essingen”!
Barndomsårens paradis
Där som tyskarna med mässing
blåste högst till varje pris
Det var mycket ”Opa! Opa!”
Klarinetten spela falskt också
Men vi barn stod allihopa
i en hög och hörde på.
Vedskjulet i gårdens lada
minns Du väl? Och alla getingbon?
Ropet ”Kom nu alla ska vi bada!”
Och Badhuset med den långa bron?
Simuppvisningar som ingen glömmer
Morbror Alfreds simhopp ifrån badets tak
Moster Elin i en baddräkt som inget gömmer
Och jag som speleman var så glad
när jag spelade på näckrosblad
Klätterträdets ljuva tjusning
var väl det vi älska´ allra mest
Bladens prassel… Vindens susning
bjöd oss in till livets fest
Jag har en känsla av att trädet väntar på oss än
Vi borde sitta där och minnas du och jag - min vän
Skål Tora! Skål för Essingen!

Image

Villa Borgen i vinterskrud och delvis förvandlad till småskola med barn från Lilla och Stora Essingen. Nya tider tränger sig på i kanten till höger. Foto Julius Grape cirka 1920 via SSM.


Författarnotiser

ALRIK KJELLGREN

Född i Stockholm 1883. Utbildad vid Dramatens elevskola. Verksam vid olika turnésällskap. Skådespelare vid Strindbergs Intima teater 1907 – 10. Därefter engagerad vid Nya Intima teatern på Birger Jarlsgatan och på andra Stockholmsteatrar. Anställd på Kungliga teatern som kanslitjänsteman från 1920-talet. Teaterlärare vid Höglandsskolan. Kjellgren avled 1964.

TURE RANGSTRÖM

Född 1944. Dramatiker, librettist och sångtextförfattare. Museiintendent och dramaturg på Drottningholmsteatern och Strindbergsmuseet. Verksam som teaterchef och konstnärlig ledare på Strindbergs Intima teater 2002 – 2017, Boende på Stora Essingen sedan 1999.

 

 

Förening:

Essingeöarnas Hembygdsförening

Skapad av: John-Olov Sidén (2021-03-09 22:48:21) Kontakta föreningen
Ändrad av: John-Olov Sidén (2021-03-11 22:21:02) Kontakta föreningen