Essingeöarnas Hembygdsförening

Springpojke på 60-talet

En springpojkes hågkomster från 1960-talets Lilla Essingen.

Det är nog inte fel att säga att många av grabbarna som växte upp på ”Lillan” under 60-talet under perioder jobbade ”schas” hos någon av öns matvarubutiker. Vanligtvis gällde det någon/ett par kvällar i veckan samt lördagar. Vid sidan av detta fanns möjligheter att en gång i veckan, oftast på torsdagar, springa runt i portarna och dela ut reklamlappar till hushållen. Var det inte hos, som i mitt fall, Elwes vid hörnet av Disponentgatan och Luxgatan eller Essbro Livs på Essinge Brogatan – så handlade det om Sandgrens på Strålgatan eller Höögs (nuvarande Hulvéns). Huruvida alternativen till de privata handlarna, Kött respektive Specerikonsum, använde sig av springgrabbar har jag har inga minnen av.

Första jobbet.
Min första ”karriär” som springschas var hos Elwes under några korta sommarveckor 1966. Miljön var i alla avseenden ålderdomlig med manuell betjäning över disk och en inredning som sannolikt var original sedan huset byggdes någon gång på 30-talet. De moderna inslagen i butiken inskränkte sig till en bullrande kyldisk i trä där sparsamt med charkvaror låg bakom en glasruta, svagt upplysta av lampor med gulaktigt sken, i övrigt inget. Kassahanteringen var också manuell och handlade om anteckningsblock och blyertspenna förvarat tillsammans med växelpengarna i en utdragslåda under disken. Väggarna täcktes av hyllor och minns jag inte fel så hade butikens ägarinna samma grad av fantasi som andra handlare på den tiden, dvs att söka dekorera sin affär medelst att på dessa hyllor bygga pyramider av konservburkar, företrädesvis innehållande ärter och morötter.

Springpojksjobbet i denna butik innefattade också expediering och att ”stå i kassan” vilket kanske var orsaken till att karriären blev så kort. Att kunna för hand summera varorna och ge tillbaka rätt växel kan tyckas mig som en småsak idag men det kändes annorlunda som nyss fyllda 14 år och med rätt skraltiga betyg i matematik! Är idag inte helt säker men vill minnas att butikens ägarinna, en vad jag kommer ihåg äldre blond gotländska, gjorde mig uppmärksam på att mina kamerala kunskaper inte riktigt motsvarade förväntningarna varefter ”utfasningen”, för att använda en modern term, var ett bistert faktum. Bistert på flera olika sätt. Visserligen fanns flera livsmedelsaffärer på ön och då flertalet använde sig av springpojkar så kan man ju anta att arbetsmarknaden för oss ”schasar” därmed skulle vara god, dock skall man komma ihåg att Lillan var mycket tättbefolkad och antalet lämpliga grabbar i rätt ålder närmast obegränsat. Jobben var eftertraktade och gick dessutom oftast på rekommendation eller i ”arv” kompisar emellan.

Disponentgatan, Elwes Livs skymtar längst ner till vänster. Vykort ca 1938.

Andra jobbet.
Riktigt hur jag började min andra springschaskarriär, nu hos Essbro Livs uppe på Essinge – Brogata 22, kommer jag idag inte ihåg riktigt. Året borde ha varit 1966 eller 1967. Kanske gav Elwes Livs mig trots allt bra rekommendationer förutom gällande en tveksam förmåga som kassör (en uppgift som aldrig skulle komma ifråga för mig eller de andra schasarna hos Essbro Livs), kanske kom jag i kontakt med Erik och Allan Lundgren (ägarna till Essbro) via det faktum att mamma ofta handlade i affären. Det kan helt enkelt ha varit så att jag frågade på vinst och förlust.

Essbro Livs, beläget i hörnet av Essinge Brogata och dåvarande Primusgatan hade sin kundkrets, åtminstone den vi schasar kom i kontakt med, jämnt spridd över ön. Förmodligen gällde detta också övriga handlare vilket tyder på att hushållen inte kände sig bundna att gynna just ”sin” affär belägen vid den egna bostaden. Affären drevs av Erik Lundgren tillsammans med brorsonen Allan vilka till sin hjälp hade två damer i kassan, en jovialisk herre vid namn Ekström i ”charken” samt några extra biträden i form av oss springgrabbar. Då de sistnämnda inte deltog i försäljning eller kassaarbete utgjordes schasjobbet mest av varupåfyllnad, ”skubb” (dvs att gå hem till kunderna med varor de köpt i butiken), samt rengöringsarbeten. Bland annat skulle golven i hela butiken, inklusive kök och de små personalutrymmena, sopas och skuras varje dag efter stängningsdags (vardagar kl. 18.00, lördagar kl. 14.00)

Vad gäller själva arbetet så kommer jag bäst ihåg detta med att hålla drickaförrådet ute i butiken välfyllt. Småflaskorna av läsk stod uppradade på fönsterbänken nere vid ena hörnet av butiken och framför dessa återfanns backarna med stora flaskor liksom öl. Metoden, åtminstone min, var att börja arbetspasset med att nere vid ”drickat” på ett block notera varje sort och antal av dessa som fattades varefter det sedan bara var att på lagret ta en tomback och fylla denna i enlighet med noteringen. När väl drickaavdelningen var genomgången var det oftast lämpligt att intressera sig för papper och cornflakes då dessa var stora skrymmande paket som lämnade ordentliga luckor efter sig i staplarna även vid måttlig försäljning. Förrådet av dessa varor var, så vitt jag kommer ihåg, beläget på hyllor uppe under taket inne på lagret och förutsatte klättrande på stegar. Efter dessa varugrupper stod mejeriavdelningen på tur, därefter konserver osv osv. Då och då fick arbetet avbrytas med ”skubb” antingen efter att kunderna ringt in beställningar eller sedan de på plats plockat ihop sina varukorgar, betalat och lämnat åt ”killen” att komma med varorna senare. Om vi hade att ta betalt av kunderna vid telefonbeställningar kommer jag inte riktigt ihåg men jag tror inte det.

Detta med betalning är förövrigt ett intressant kapitel. Såväl hos Elwes som på Essbro Livs var det mycket vanligt att kunderna fick ”skriva upp” eller ”kritsa” som det också hette, två mycket vanliga ord från den tiden. Man handlade på kredit och betalade vid veckans slut när lönen kommit. Ett system som förmodligen varje affär (förutom Konsum) tvingades gå med på inför risken att annars förlora de många kunder som då gått på annat håll. Kritsandet krävde takt och diskretion och bakomvarande i kassakön försökte att inte se eller höra när personen framför diskret mumlade något till kassörskan och den svarta vaxduksboken togs fram från sidan av kassaapparaten. I vissa fall kunde en känsla av tveksamhet förnimmas i luften men att någon fick gå utan sina kassar har jag inget minne av. En tanke som slår mig i skrivande stund är att en anledning till att man ”ringde in varorna” kanske var just detta, att inte behöva utsätta sig för den nesa som det trots allt måste ha varit att stå där vid kassan och få beloppet uppskrivet i ”boken”. Men säker är jag inte.

J-O Sidén.Fotograf: J-O Sidén.

Essbro Livs 1969. Reklam för Möllers lyxmocka. Möllers var livsmedels-                    distributionsfirman till Essbro.

Skubb och dricks.
”Skubben”, dvs att gå hem till kunderna med varor, krävde inga förberedelser eftersom det inte var vi springgrabbar som packade kassarna. Däremot har jag svaga minnen av att vi då och då förväntades ta betalt av kunderna vid leveransen men eftersom jag är helt säker på att vi inte hade någon växelkassa med oss så skulle detta i så fall ha inneburit att kunderna alltid måste ha jämna pengar. Hur som helst – att gå med varukassar gjorde vi. Till kunder på öns alla gator, Essinge Brogata, Strålgatan, Primusgatan, Luxgatan och Disponentgatan.

Smålägenheter om 1 eller 2 rum och kök var helt dominerande över hela ön och de hyste, vågar jag nog påstå, en ganska homogen samling människor ur det som på den tiden beskrevs som ”socialgrupp 3” med inslag av representanter ur ”2:an”. Med andra ord i huvudsak arbetare och lägre tjänstemän. Kanske var det därför som vi, vad jag kommer ihåg, nära nog alltid fick dricks, en tanke som slår mig när två av kunderna träder fram ur minnets dunkel. I det ena fallet lärarfamiljen boendes i vad som sades vara öns största lägenhet, i den andra butiksägaren, visserligen boendes lika trångt som merparten av öns andra innevånare men begåvad med en arrogant och mot oss schasar nedlåtande hustru och en om möjligt ännu mer högfärdig dotter. Från ingen av dessa, vilka båda tillhörde Essbros stamkunder, fick jag någonsin vare sig ett öre i dricks eller ens ett tack. Däremot begäran om att bära ut matkassarna i köket istället för att som vanligt var lämna dem direkt innanför dörren i hallen.

Men som sagt, majoriteten gav alltid något, oftast en 25 eller 50 öring, någon enstaka gång en krona. De förlösande orden var alltid ”- Vänta ett tag!” när man var på väg ut från hallen och det hörde till god ton att alltid låtsas vara helt oförberedd på att få den slant man i själva verket kanske förväntade sig.

Kunderna.
Finns det då något särskilt att minnas från den här tiden? Några speciella händelser, personer eller annat? Egentligen inte. Kanske någon klagade på att ett ägg knäckts i en kartong, att något fattades i kassarna eller att schasen kom långt senare än vad som Allan eller Erik utlovat på telefon. I övrigt inte mycket. Har vare sig minnen av att någon var utpräglat talför eller korthuggen, har inga pikanta minnen på temat hemmafrun och springgrabben och kan inte påminna mig att jag någonsin kände mig tveksam inför att någon uppträdde berusad eller var aggressiv. Hågkomsten från mötet med kundkretsen handlar istället om korta möten med tacksamma ”tanter” som tar emot sina kassar vid eller strax innanför dörren. Känslan av frustration infann sig dock vid några tillfällen då kunden inte var hemma och kassarna måste bäras tillbaka till butiken.
Lördag eftermiddag 14.00 stängde butiken vilket för schasens del innebar att ta fram sopskyffel och ”Prol” (oljeindränkt sågspån) med vilket de vit och mörkröda kakelgolven först skulle sopas och därefter skuras med ”Fenom” (skurpulver) och vatten.

Lönen.
När så allt var klart – ja då återstod bara att kvittera ut avlöningen. Om lönen var individuellt satt eller inte vet jag inte men för mitt vidkommande var den 3:- / tim under något år, därefter 5:- / tim. Så vi schasar skar väl inte direkt guld med täljkniv, men visst, lönen var ju skattefri för oss som gick i skolan – i normalfallet runt 35 – 40 kronor om man nu jobbade en kväll i veckan plus lördagen. I mitt fall blev det bara lördagar i affären eftersom jag och en kompis under flera år hade ”monopol” på att dela ut Essbros reklamlappar, något som alltid gjordes på torsdagar, tog cirka 3 timmar och inbringade 20 kronor per skalle (40:- om man var ensam vilket var jobbigt!)

Reklamblad Essbro Snabbköp, ca 1969.

Sedan hade vi, och det skall inte förglömmas, löneförmåner. Dessa bestod i att efter arbetsdagens slut få ta antingen en liten läsk (jag tog oftast Merry fruktsoda) eller en chokladkaka. Med vetskap om att mina brott idag efter dryga 40 år sannolikt är preskriberade så erkänner jag att jag oftast tog både ock! Kanske var mina kolleger mer ärliga?

Hemma.
I kort kan man nog säga att schasjobben i öns butiker betydde mycket för oss grabbar på ”Lillan” och nästan alla av mina barndomsvänner har erfarenhet och minnen från den ”branschen”. Få av oss kom från hem där det fanns några pengar och att ”fråga farsan efter stålar” var något man drog sig för i det längsta väl medveten om hur ”knapert” det var.
Från den tiden som berättelsen ovan rör sig i, mitten/slutet av 1960-talet vill jag minnas att mamma fick 200:- i veckan att hushålla med. Om jag säger nässelsoppa och Fredhällsbergen nedanför Atterbomsvägen i slutet av veckan så vet många gamla Essingebor vad det handlar om.

Sätter man in historien i den kontexten förstår man betydelsen av att vi tonårsgrabbar kunde jobba ihop kanske upp mot en 50-lapp i veckan av egen kraft. Betydde att kunna träffas och ta en fika på ”Dagmars” (nuvarande Thairestaurangen på Rålambsvägen nära Västerbroplan), kunna gå på bio (oftast någon av biograferna på Kungsholmen, t.ex ”Draken”, ”Alcazar” eller ”Riverside”), köpa serietidningar eller – från cirka 16-år – kunna köpa veckans paket av piptobak liksom att, på lördag kvällen, kunna ta en öl på ”Löwet” (restaurang Löwenbräu vid Fridhemsplan), ”Gyllene Klotet” (vem minns inte Rankarna och Mats Rådberg!) eller någon av de andra restaurangerna i trakten.

Kanske måste man också spegla historien mot bakgrund av den trångboddhet som rådde på ”Lillan”. Om vi inte ville träffas i parken så återstod i princip bara, i det fall att vi ville komma inomhus, att stå och hänga i portarna. Ingen hade några egentliga möjligheter att ta hem kamrater vilket innebar att vi var hänvisade till konditorier, biljard o bordtennishallen på St. Eriksgatan (”Hålan”) eller pubarna. Då dessa inte var gratis samtidigt som våra föräldrars möjligheter att ge oss ”fickpengar” knappast existerade så förstår man lätt betydelsen av dessa ”schasjobb”.

Några få av grabbarna valde bort den möjligheten och hittade andra sätt att ”fixa stålar”, något som sällan höll i längden utan i stället kunde sluta på Skå Edeby eller Hammargården, ”uppfostringsanstalterna” ute på Mälaröarna. Namnen var vi bekanta med och någon större lust att hamna där fanns i allmänhet inte. Men det är en annan historia.

Finalen.
Hur slutade det hela då? I mitt fall jobbade jag schas hos Essbro fram till 18-årsåldern, den sista tiden som nybliven körkortsinnehavare, med att rycka in vid behov och köra ut varor till kunder på Stora Essingen med Erik Lundgren vita Volvo Duett. Mitt allra sista ”skubb” handlade om att hjälpa Erik och Allan att köra delar av varulagret till Vivobutiken på Rålambsvägen i Fredhäll i samband med att man beslutat sig för att lägga ned affären 1970

Av Sören Westberg