Essingeöarnas Hembygdsförening

Primus 1916-1923

Primus – en hyresgäst vid fabriksområdet minns tiden 1916-1923.

Lillan på 1910-talet dominerades av två fabriker – Primus och Lux. Primus byggde egna bostadshus för sina anställda. Idén var att ge arbetarna chans att slippa många osunda bostadsförhållanden inne i storstaden. De skulle få möjlighet att flytta ut ”till det fritt belägna, af barrskog omgifna Lilla Essingen, hvarest de, på en plats, som förenar landets behag med stadens omedelbara närhet, kunna påräkna sunda och människovänliga bostäder till priser, som betydligt understiger, hvad de i Stockholm kunna erhålla”. Bostäderna byggdes mellan åren 1910-1913.

Anton Larsson, G Hillbos släktarkiv.Fotograf: Anton Larsson, G Hillbos släktarkiv.

Primus byggs 1907.

En av de familjer som bodde där från 1916 hette Hansson. Familjefadern blev senare en känd statsman – Per Albin Hansson, kommande partiledare för socialdemokraterna och statsminister (1932-1946). Per Albins dotter Anna-Lisa har i sin bok ”Folkhemsvår och krisår” på flera ställen erinrat sig sin uppväxt på Lillan i en saklig men ömsint anda. Hyresgästerna var till största delen arbetare vid fabriken, men även verkmästare, ingenjörer och administrativ personal. Men även en del personer som inte hade anknytning till Primus fick hyra – Per Albin Hansson var en av dem.

Bostadsbrist och dåliga tider gjorde att kampen mot de s k arbetarkasernerna inte slog igenom. Att ha inneboende var vanligt. Därför blev det inte många kvadratmeter för varje person. Man kunde bo ”far och mor och många barn, de äldsta kanske själva med barn och fästman. Så hade de det i lägenheten under oss och det var inte något enstaka exempel. Sedan fanns det ju ”riktiga” inneboende. Vi var något av överklass i detta sammanhang som bara var tre personer i en tvårumslägenhet” berättar Anna-Lisa som vidare beskriver sitt barndomshem. ”Det var en stor och klumpig tegelhög, byggd omkring en cementerad gård och i anslutning till fabriken. Ett hyreshus med åtta ingångar, som var socialt skiktade. I 2:an, 4:an och 6:an fanns bara en- och tvårumslägenheter. I övriga uppgångar fanns det treor och större. I 8:an bodde min farbror Stig och hans familj. Huset ståtade med två affärer – ett mjölkmagasin och en speceri- och charkuteributik.

Lägenheterna i Primushuset var kalla. Särskilt kanske vår bostad, som låg högst upp i 6:an med en underbar utsikt över vattnet mot Traneberg och Alvik – men väldigt utsatt för väder och vind. Där var mycket yttervägg och jag minns att vi fick en Solidkamin insatt i det ena rummet. Sedan var det att kånka koks och antracit från källaren – det blev fem trappor och både hinkar och vedkorgar skulle bäras”.

Anna-Lisa gick två år i Essingeskolan, den s k Borgen, nära Primus. Därefter, 1918, blev det flytt till flickskola i stan – Kungsholms Elementar. Lärarinnorna på Lillan hade det slitsamt, trots att det i Anna-Lisas klass bara var 17 elever. Men skolsalen var trång och föga hemtrevlig och där det ständigt luktade skurgolv. Ett par av klasskamraterna bodde i Disponentvillan, som låg nära dåvarande Lilla Essingebron (betongbron från 1907) vid Luxgatans början. Fadern var inte alls någon disponent – men däremot bodde Primus disponent, Klussman (1918), i Primushuset nr 14, där det fanns större lägenheter.

Bebyggelsen på ön bestod – förutom de två fabrikerna – av två hyreshus och några mer eller mindre fallfärdiga trävillor med fantasieggande namn: Monte Bello, Sans Souci och Skogshyddan. Nere vid Lugnet mot Stora Essinge-hållet var det lummigt av hassel och hallonsnår. Där lektes indianer och vita. På vintrarna åkte barnen kälke i Primusbacken och långt ut på isen nedanför fabriken. Själfallet åktes även skridskor på isarna runt ön, men remmarna måste snöras så hårt att fötterna domnade.

På somrarna ägnades tiden åt aktiva bad. Mellan Primus och det gamla brofästet utmed sundet mot dåvarande Klastorpsskogen ligger än i dag höga bergknallar. Där fanns härliga badplatser. Anna-Lisa minns hur hon och kamraterna övade sig genom att simma över sundet. Men bada måste skolbarnen även göra två gånger per termin i Alviks folkskola. Dit fick barnen gå – och så hem igen. Tranebergsbron tillkom inte förrän 1934, så man traskade över den 1914 utplacerade pontonbron. En äldre flottbro hade funnits redan på 1700-talet.

När Anna-Lisa flyttade över skolgången till Kungsholms Elementar var det smidigaste transportsystemet att färdas med Mälarens ångbåtar, som var av skärgårdstyp, målade i vitt. Fritiof och Ingeborg var de mindre, Angantyr (100 år 2009) och Kung Ring var de större. Men missade man båten till Kungsholmstorg eller vice versa blev det till att gå. På morgnarna betydde en försenad ankomst anmärkning. Det var allvarligt på den tiden.

Anna-Lisa bodde kvar på Lillan till 1923. Men pappa Per Albin hade brutit upp från såväl familj som ön redan 1918. Per Albin Hanssons nya förhållande påverkade dock inte regelbundna besök hos sin dotter. Han ”kom ofta ut till middag och sysselsatte sig mycket med oss barn”.

Krister NordinFotograf: Krister Nordin

Primus rivs.

Primushusen revs 1963 för att ge plats för Essingeleden.

Av Jahn Charleville

Källa:
Anna-Lisa Berkling, född Hansson (1908-1987): Folkhemsvår och krisår, Natur och kultur, 1978.