Essingeöarnas Hembygdsförening

Mulle – vår parktant

Det finns tre populära personer som alltid kommer på tal för oss som växte upp på Lillan på 1950- och 60-talet. Det är en man och en kvinna för bägge öarna – Polis-Nisse och Korv-Emma – det är en  kvinna som tillhör Lillan: Mulle.
Om vår Polis-Nisse har det skrivits en del men om våra damer är det magert – eller snarare – ingenting är skrivet. Vad hette de egentligen och hur var deras liv?
Nu har turen äntligen kommit till vår älskade parktant Mulle.

Mulle, som egentligen hette Agda Johansson, föddes i Överkalix 1904 och växte upp som ett av elva syskon Nyberg i Korpilombolo – en tätort i Pajala kommun i Norrbotten.  Hon hette också Anna Sofia. Efter fyrårig folkskola samt lanthushållsskola var det dags att ta tjänst hos någon familj. Hon flyttade till Stockholm i slutet av 1920-talet. Kom först till Kiholms gård utanför Södertälje, ett sjukhem för psykiskt sjuka. Därefter arbetade på Serafimerlasarettet i Stockholm. I Stockholm träffade hon sin blivande man och de gifte sig 1932. De bodde först vid Bråvallagatan nära S:t Eriksbron.

De kom 1933-34 till Lilla Essingen och flyttade in i ett av de första nybyggda husen på ön – med adress Luxgatan 1-3. De fick 1933 en dotter – Viola. På den tiden var Luxgatan huvudgata på Lillan då den gamla betongbron ännu var kvar. Efter några år flyttade familjen till en ny liten 1:a på 30 kvm på Luxgatan 11, uppfört 1936-37.  Makarna skiljdes 1944 och Agda arbetade då på S:t Görans sjukhus.Luxparken omkr 1950 – vid tiden för Mulle

Agda blev parktant i parkleken i Luxparken, troligen 1947 och blev därmed Mulle för alla barnen – rund, fräknig och rödlätt, med kjol och blått förkläde – men framför allt var hon änglalikt snäll. Dottern Viola fick sitt första sommarjobb 1947, då hon blev assistent i vår parklek., då hon jobbade ihop till en cykel.
Mulle kom att arbeta sommartid, måndag till lördag, i Luxparken i många år. Vintertid arbetade hon vid Fredhälls skridskobana, nära spårvagn 2:s ändhållplats. Hon arbetade i parkerna troligen till runt 1964.
Luxparken fotograferad vid samma tillfälle som bilden ovan, dvs runt 1950.

Mulle var kund hos Sandgrens livs på Strålgatan 1. Rolf B, en av butikens springgrabbar minns från mitten av 1960-talet, en av sina återkommande kunder – Mulle. Till henne levererades varje torsdag eller fredag 5 kg potatis, 5 salta sillar, 5 liter mjölk samt kött/fläsktärningar till kroppkakor (?). Varorna levererades alltid genom att de lades i en korg som hon ställt fram vid dörren inför besöket. Hon var alltid tacksam och trevlig.

Ett tidigt dramatiskt minne för Viola var när hon som treåring såg Electroluxbranden 1936. Hon gick sin folkskoletid på Stora Essingen.
Ett annat dramatiskt minne var Essingebroolyckan 1948 – då ringde hennes oroliga pappa och undrade om Viola var med bussen.
Bland de lokaler som hon särskilt minns var Uplandskubben, bion och fiskaffären Kronlaxen med rinnande vatten, som kylning, på fönstret. Viola var ibland barnvakt åt Essingebions biokassörskans lille pojke. Badbussen till Flaten är ett annat minne. Bussarna utgick från lilla övre Luxparken vid Luxgatan. Vid Flatenbadet utfodrades barnen med släta bullar och mjölk – egen mugg måste tas med. Den egna badplatsen var vid Klastorp i Essingesundet.

Viola gifte sig 1953, fick efternamnet Hansen och flyttade då från Lillan. Mulle flyttade från Lillan i slutet av 1970-talet och kom så småningom till pensionärslägenhet i Vårberg. Mulle dog 1988.

Källa: Intervju med Viola Hansen 2013