Essingeöarnas Hembygdsförening

Frukt Disponentgatan

Fruktbutik på Disponentgatan på 1950- och 60-talet.

Efter att jag hade arbetat deltid något år i Tobaksaffären på Disponentgatan blev min man Gösta allvarligt reumatiskt sjuk. Det blev bekymmer med försörjningen eftersom han var hemma större delen av tiden, annars på sjukhus. Jag började då också att arbeta i Fruktaffären, vägg-i-vägg med Tobaksaffären. Efter ett tag blev det heltid enbart i Fruktaffären. Butiken ägdes då av Gustav Nyström. Han hade många affärer i Stockholm och ägde ett företag som tillverkade godis, Nyco, Nyström och Co. Nyco hade ett mycket gott anseende som kvalitetsgodis.

Min kollega Mary utanför butiken 1960. Till vänster ligger Tobaksbutiken.

Fruktaffären köptes senare av Kurt Djulstedt. Han hade ett annat arbete vid sidan av så jag fick sköta butiken i stort sätt själv.

Lösgodis är ingen ny uppfinning, men på den tiden var det inte hektopris utan styckepris: Piaster för fem öre, sportchoklad för 10 öre rutan. Även 1-öres godis fanns. Det var lite jobbigt när det var mycket folk i affären och en liten knatte la upp två kronor på disken och sedan hade svårt att bestämma sig: ”En sån, hm, nä förresten, en sån, hm,..” Då var det bra om mina söner Jörgen eller Börje var i närhet för att hjälpa till.

Det kunde bli mycket kö på fredag eftermiddag och på lördagar. Några kölappar hade vi inte utan kunderna höll reda på köordningen. Det var sällan några problem.

När vi hade stängt för kvällen så låste man dörren och sen ville man ju hem till familjen så snabbt som möjligt, men det var en hel del kvar att göra. Kassan skulle räknas, golvet svabbas och affären göras snygg. Det var då ett problem när en kund kände på dörren och fann den låst. Om man då låste upp så kom man ju senare hem och även skapade en förväntan hos kunderna att det var OK att komma sent och handla. Man måste därför vara lite bestämd. I regel så förstod kunderna detta, men jag kom ihåg en kund som inte fann sig i detta och det var Ingo. Han blev arg! Ingemar Johansson hade ju skaffat sig en övernattningslägenhet på Disponentgatan 2. Jag öppnade i alla fall inte. Missade säkert en autograf…

På 60-talet lanserade GB en lågprisprodukt: Mjölkglass, i halvliters avlång pappförpackning. Den kostade 1:25, vilket var mycket billigt jämfört med pinnglassarna. Lite utanför ramarna så hjälpte jag ungdomarna genom att dela halvlitern i två delar och ge dem en ”träpinne” som annars användes till Puck-bägaren. Det blev mindre än halva priset för glass.

En del varor såldes på den tiden på lite annat sätt än idag. Vi hade en jutesäck med jordnötter med skal. Det var jordnötter som enbart hade rostats, men inte skalats eller saltats. De såldes oftast i en pappåse med 1 hekto. Dessa skal låg som en mängd skräp lite här och där efteråt.

Vindruvor levererades till oss i trätunnor fyllda med korkbitar. Ljusa små enmillimeters bitar. Hela tunnan var fylld med detta. Vindruvsklasarna låg i detta. När man sedan tog upp klasarna måste man befria dem från korkbitarna. Ibland var dock druvorna mögliga och man fick gräva bland korken för att få upp alla druvor.

Juice var en ny produkt på 60-talet. Det kom från USA i halvliters burkar. Man fick öppna dem med en speciell burköppnare som gjorde ett triangulärt hål i kanten av locket. Sen gjorde man ett likadant hål mitt emot för att släppa in luft i burken när man hällde.

Maj-Britt utanför godisbutiken. Inne skymtar läskedrycker och vågen för lösgodis. Alla bilder ovan via MB-Gustavsson.

Det var roliga år med många trevliga kontakter. Alla var ju grannar och stamkunder. Man blev också något av en mamma för många ungdomar. Alla hade det inte så lätt hemma. En del blev misshandlade av sina föräldrar, andra fick ibland ingen mat när föräldrarna var berusade. Det var ju kärleksbekymmer också. Roligt med alla dessa kontakter med ungdomarna.

Vägg i vägg med Fruktaffären låg ett ölkaffé. Vi kallade det Gropen för det var en liten brant trappa ner till lokalen. Ölgubbarna var i regel vänliga farbröder. De kom in ibland och handlade. I tobaksaffären var det Aqua Vera och i fruktaffären bl.a. punschflaskor på tidiga mornar. Kanske det lindrade litet. En sockerdricksflaska inhandlades också ibland. Bra att sitta och dricka på parkbänken – men av någon anledning så var det inga kolsyrebubblor i flaskan då. En av ölgubbarna kallades Kanada-Lasse. En äldre mager flintskallig man. Han hade varit gränspolis i Kanada. När månadspensionen kom från Kanada var han extra populär. De ljusblå isbilarna kom regelbundet och levererade isblock till kaféet för att kyla ölen. Chauffören hade ett läderkläde över axeln och en bit ned på ryggen för att skydda mot väta och kyla. De stora isblocken greps med en tång och kastades över axeln.

Ja, det är många minnen man har från tiden på Essingen.

Disponentgatan 1-3 när husen var ganska nybyggda. Beskuret vykort från omkr 1937.

Min man blev så pass mycket bättre att han kunde börja arbeta, men det tunga arbetet på verkstadsgolvet på Electrolux orkade han inte med. Han fick en anställning som vaktmästare på AB Atomenergi i Herrängen. Då fanns inte Essingeleden och det blev många byten på vägen. Under den varmare årstiden åkte han moped. Och till våra söners suckande köpte han en begagnad remdriven moped. Samtidigt började han studera till ingenjör på SSTA, Stockholms Stads Tekniska Aftonskola. I fem år arbetade han heltid med dessa trassliga kommunikationer och gick fyra kvällar i veckan i skolan vid Thorildsplan.

När Gösta började studera så sa en kund: ”Om Gösta klarar detta, att i fem år dubbelarbeta med värk och boende på 41 m2 med fyra personer, då är han värd en krans.” Vi kände inte den kunden något närmare och det talades inte vidare om detta. Döm om vår förvåning när Gösta kommer ut efter examen och möts med hela släkten och alla vänner. Då kommer personen fram – har tyvärr glömt hans namn – med en jättestor VETEKRANS dekorerad med tebröd och lägger den om Göstas hals. Det är ett oförglömligt minne.

Gösta blev konstruktör på Atomenergi och sedan personalchef på Johnsson Construction. Han gick bort vid 59 års ålder 1986 i lungcancer. Själv fick jag erbjudande att börja på Fruktcentralen. Frukt såldes då enbart i specialaffärer och inte i snabbköp. Jag blev sedan inköpschef och personalchef innan min pension. Nu bor jag i Vårberg dit min man och jag flyttade 1971. Jörgen har tre barn och fyra barnbarn och bor i Älvsjö och Börje har två barn och två barnbarn och bor i Osby.

av Maj-Britt Gustavsson